Den sista meningen ur en bok blir början på en novell är en idé som jag gillar, men just den här texten är jag inte nöjd med och har inte fått ett vettigt slut heller. Jag publicerar den ändå!

Boken:  ”Nattvägen” av Kristin Hannah

Meningen lyder: ”För första gången på flera år var hon övertygad om att hennes dotter kunde höra henne.”

För första gången på flera år var hon övertygad om att hennes dotter kunde höra henne. När Anna hade plockat undan disken hade hon tappat en kastrull i golvet. Skramlet som uppstod förstärktes av att även locket åkte i golvet. Det ringde i hennes öron och hon skakade på huvudet för att bli av med ljudet. Hon plockade upp kastrull och lock och när hon rätade på ryggen fick hon syn på Jessica som stod i dörröppningen. Hon ryckte till.

”Vad du skräms!”, tecknade Anna efter att ha ställt in kastrullen i skåpet.

”Det var inte meningen”, tecknade Jessica till svar. ”Jag undrade bara vad det var som skrällde så förskräckligt.”

”En kastrull med lock för att få mer effekt. Vissa dagar har man nerviga nypor.”

Hon tystnade och plötsligt insåg hon vad det var Jessica hade tecknat. Jessica hade undrat vad det var som skrällde, men Jessica var döv sedan en olycka fem år tidigare. Nu pekade hon på sin dotter och höjde frågande på ögonbrynen.

”Du hörde skrällen? Kan du höra igen?”

Jessica nickade.

”Jag kan höra igen.”

Hennes röst var ostadig och hes efter att inte ha använts på länge.

”Hur länge har du kunnat höra?” Anna tecknade av bara farten.

”Ungefär en vecka, men den där skrällen hade jag kunnat höra ändå.”

Jessica flinade. Anna gick fram till henne och omfamnade henne en lång stund. Jessica kramade tillbaka. När hon sedan sköt dottern ifrån sig höll hon kvar händerna på hennes axlar. Hon var mållös.

När Jessica förlorade hörseln hade det inneburit en omställning för hela familjen. Det hade naturligtvis varit värst för Jessica som, bortsett från att ha förlorat ett av sina sinnen, även blev djupt deprimerad och hade varit så illa däran att hon inte hade kunnat bo kvar i sin lägenhet utan fått flytta hem till föräldrarna. Det hade tagit nästan ett år innan Jessica mådde så pass bra att hon hade kunnat acceptera de förändrade livsvillkoren och sedan lära sig hur hon skulle kunna bli lika självständig som hon varit före olyckan. Hela familjen hade undervisats i teckenspråket och de hade installerat olika larm i form av blinkande lampor som talade om för Jessica om det till exempel ringde på dörren. Vid en kontroll sex månader tidigare hade man röntgat Jessicas huvud och hittat ärrbildning i hörselgången och det var inte så överraskande, men en specialist som sett röntgenbilderna hade sagt att ärrbildningen gick att ta bort med hjälp av laser och det var inte helt omöjligt att Jessica skulle få tillbaka hörseln. Operationen hade gått över förväntan och nu kunde hon alltså höra igen.

”Det är fantastiskt!”

Annas ögon fylldes av tårar och hon kramade Jessica igen.  

Igår blev jag medlem på 1 av 3 som jag hittade av en ren slump. För oss som älskar att läsa och skriva med möjligheter att saluföra sig själv och att få kontakt med likasinnade. Jag har lagt in en widget i högerspalten.