Ett föremål som har räddat livet på en person och som därför har stor betydelse.Tärningen valde en lila damsko med stilettklack och rosett.

Christoffer tog ned skon från hyllan och torkade försiktigt av den med den särskilda trasa han använde till just detta. Han blev stående med skon i handen medan han sakta vände på den och studerade den ur alla vinklar. Det var en damsko med en stilettklack som var så hög och smal att den borde vara omöjlig att gå i. Materialet var siden och hade samma färg som ljust lila syrener. På den mycket spetsiga tån satt en bred sammetsrosett i samma färg. Sulan var nästan oskadad vilket tydde på att skon inte hade använts många gånger och kanske bara inomhus. Den var knappast avsedd för långpromenader. En vacker sko, en elegant sko och Christoffer tyckte att den passade bättre i en hylla där den kunde beskådas än på en fot på marknivå. Han sjönk ned i fåtöljen med skon i handen. Skon var inte bara ett utsökt föremål. För Christoffer betydde den mycket mer än så. Det var tack vare den som han fortfarande levde.

Sju månader tidigare hade Christoffer varit deprimerad. Djupt deprimerad. Förlamande deprimerad.

Han hade tänkt mycket på självmord. Hur han skulle göra för att säkert lyckas. Den där speciella dagen hade han planlöst gått omkring. Gata upp och gata ned. Det var som om han rörde sig med en bubbla omkring sig. En bubbla som gjorde att alla ljud verkade avlägsna och därför inte störde honom. En bubbla som filtrerade bort alla färger och gjorde att allt fick olika toner av grått. Livlöst. Hopplöst. Förmodligen hade han vandrat omkring i flera timmar och var vid det laget trött för det var knappt att han hade styrfart. Blicken i marken. Så låg den där, damskon med den omöjligt höga stilettklacken. Den låg i hans väg. Han orkade inte gå runt den. Om han hade lyft foten för att sparka undan den, så hade han förmodligen förlorat balansen. Han blev stående och tittade på skon utan att registrera den.

”Helvete! Det håller inte! Undan!”

Kraschen som det fallande pianot åstadkom när det slog i trottoaren trängde igenom Christoffers bubbla. Han lyfte blicken och såg sig yrvaket omkring. Han drog ett djupt andetag. Ett tiotal personer hade samlats runt det kraschade pianot. Rösterna var höga och gesterna yviga. Christoffer började gå, men kände att foten stötte till något. Det var skon. Han tittade förvånat på den en stund innan han långsamt böjde sig ned och plockade upp den. Den vägde ingenting. Försiktigt borstade han av vägdammet och kände det svala, lena sidenet under fingrarna. Nu såg han att den hade samma färg som hans favoritblomma, ljust lila syren.

”Hur är det? Mår du bra? Det var jäkligt otäckt med pianot.”

En man hade kommit fram till honom och lagt sin hand på Christoffers axel.

”Jag såg dig från andra sidan gatan”, sa mannen. ”Om du inte hade stannat som du gjorde, så hade du bara varit en blöt fläck under pianot. Jösses! Du måste ha en alldeles egen skyddsängel, grabben!”

Mannen klappade Christoffer på axeln och gick sedan till folksamlingen som blivit större och även utökats med ett par polisbilar. Inte en skyddsängel, tänkte Christoffer, utan en skyddssko. Han kände hur det ryckte i mungiporna. Sedan vände han om och började gå hemåt med sin skyddssko i ett varsamt grepp i ena handen. När han kom hem gick han direkt fram till hyllan, tog bort böckerna som stod där, torkade bort dammet med jackärmen och placerade försiktigt skon i deras ställe. Den hade räddat livet på honom och förtjänade egentligen en upplyst piedestal, men hyllan fick duga. Sedan dess hade han skyddat den från direkt solljus för att skona sidenet och regelbundet torkat bort damm med en särskild trasa. Christoffer mådde bra nu och hade inga funderingar på att avsluta sitt liv i förtid.  

Gummibandspasset gick åt pipan. Koncentrationen var usel och när jag inte koncentrerar mig, så gör jag inte på rätt sätt och andas fel och då blir allt tungt på ett negativt vis. Tungt och tråkigt och dessutom slarvade jag mig igenom vissa övningar. Som pricken över i blev jag kräkleds på spellistan. Slutresultat: blä!