Det blev ett gummipass idag igen och det gick bra, det var lite tungt, men det var positivt tungt och jag svettades ordendligt. 

Dialoger är tydligen svårt för de flesta författare, men man kan få hjälp av att ställa 4 frågor: 

1. För dialogen berättelsen framåt?

2. Sätter den stämningen?

3. Säger den något om karaktärerna?

4. Innehåller den viktiga ledtrådar?

Min första dialog slogs fram med tärningen och det blev mobboffret.

Mobboffret

”Jeanette! Det var länge sedan man såg dig!”

”Hej.......Jo, det var ett tag sedan.”

”Det måste vara minst 15 år.”

”Tiden går fort när man har roligt.”

”Det är i alla fall roligare nu än det var i skolan.”

”Kanske det, men det hade sina fördelar med att slippa ansvar. Det är inte alltid så himla kul att vara vuxen om du förstår vad jag menar.”

”Det hade varit roligare för mig om du och dina kompisar hade varit tvungna att ta ett större ansvar.”

”Va?”

”Trots allt som ni utsatte mig för, så behövde ni aldrig stå till svars för något.”

”Vadå stå till svars? Vad har jag gjort dig?”

”Var ska jag börja? Jo, jag kan börja med en klassiker som att trycka ned mitt huvud i toaletten och sedan spola. Eller den gången när du hjälpte till att hålla fast mig medan Carina klippte mitt hår på bara ena sidan och så nära hårbotten att det började blöda.”

Det var Sofie som stod framför henne.

”Det har gått många år och visst har brännmärkena från cigaretterna bleknat, men som du ser föredrar jag långärmat.”

”Vi var så unga…..jag menar……herregud du vet ju hur det var! De andra tvingade mig. Jag ville inte egentligen. Det var ju Carina som bestämde!”

”Ingen egen vilja? Aldrig några protester?”

”Du vet ingenting om vilket jävla liv det blev när rektorn ringde hem till farsan. Jag fick indragen månadspeng och fick knappt gå utanför huset utom till skolan!”

”Ujujuj, det låter jobbigt. Jag hoppas att du har det lättare nu.”

”Lättare och lättare. Det är inte så jävla kul att sitta i kassan på Liedl, men har man tre ungar, så måste ju pengarna komma nå’n stans ifrån. Du då, vad gör du nu för tiden?”

Sofie vände blicken mot den stora affischen som gjorde reklam för Dramatens premiär av ”Romeo och Julia”.

”Jag gör scenografin.”

Sofie satte på sig solglasögonen. Märket med Coco Chanels initialer blixtrade till i solskenet.

”Hej då, Jeanette.”

Hon vände på klacken och gick där ifrån.