Tärningskast

Ålder: 23 år

Bor: i ett höghus

Har med sig: en karta

Bär på en hemlighet: mitt andra namn är Hubert

Harriet bor högst upp på tionde våningen i ena hörnet av höghuset. Hon är 23 år och bor själv i en enrummare. Harriet bär på en hemlighet. En hemlighet som hon kommer att dela med andra om bara några timmar. Andra som skäms precis som hon har gjort i hela sitt liv. Andra som känner sig misslyckade precis som hon gör. Andra som ofta önskat att de vore någon annan. På arbetsbordet finns det hon behöver för det kommande mötet: en karta över höghusområdet, en pannlampa och en burk med pepparsprej. Kartan visar de underjordiska gångar som förbinder höghusen. Syftet med gångarna var från början att underlätta för de boende på den tiden det inte fanns tvättstuga i varje höghus. I stället för att släpa tvättkorgar fram och tillbaka mellan husen i ur och skur, så kunde man sticka samma nyckel som man hade till bostaden i ett lås i hissen och sedan åka ned till källarvåningen för att via tunneln ta sig till tvättstugan. Numera fanns det en tvättstuga i varje hus, men tunnlarna hade blivit kvar även om de inte längre underhölls och utnyttjades för att förvara allehanda skräp som de boende inte fick plats med i sina förråd och inte orkade ta med till grovsoprummet. Belysningen där nere var nyckfull för att uttrycka det milt och det var här pannlampan kom in i bilden. Pannlampan var enklast tänkbara med justerbara remmar för att hålla den på plats på huvudet och med LED-lampor som lyste upp en sträcka på 5-6 meter . Pannlampan gjorde också att hon hade händerna fria att hålla kartan. Pepparsprejen kunde bli bra ifall någon fick för sig att smyga på henne i mörkret.

Harriet var nervös eller snarare pirrig och förväntansfull. Hon hade inte sovit mycket den föregående natten och hade haft svårt att koncentrera sig på något vettigt under dagen medan hon väntade på att det skulle bli dags att bege sig till mötet. Det var två timmar kvar och hon såg sig omkring i sin lilla lägenhet efter något att göra. Hon stod i det enda riktiga rummet med sovalkoven där hon hade loftsängen med arbetsbordet under. Uppe i sängen satt hennes gamla nalle som hon hade haft sedan hon var fem år gammal. Den var ordentligt sliten och hade inte mycket kvar av den en gång så täta, chokladbruna pälsen, men hon hade inte en tanke på att lägga undan den även om det kanske var barnsligt att sova med en nalle i hennes ålder. Nallen hade fått namnet Harry eftersom det påminde om Harriets eget namn och Harry hade hängt med på allt från semestrar med familjen till att Harriet flyttade hemifrån. Som ny hade han kunnat röra både armar och ben, men kärlek och lite för hårdhänta lekar hade lett till att båda armarna och båda benen hade lossnat och sedan fått fixeras med hjälp av Karlssons klister. Han förtjänade verkligen att sitta bekvämt på sin ålders höst. Vid långväggen bredvid alkoven stod en stor hyllkombination som gick från golv till tak med skåp allra överst och underst och där emellan hyllplan där böcker och filmer stod uppradade och sorterade i alfabetisk ordning. Framför hyllan stod ett soffbord med ett hyllplan under som var perfekt att lägga upp fötterna på medan man halvlåg i soffan och såg en film eller läste. Sedan kom det minimala köket med sitt lilla kylskåp och spisen med endast tre plattor. Badrummet var inte mycket större med en duschkabin som inte var mer än en meter bred och en knapp meter lång. För att ta sig in i duschen var Harriet tvungen att gå i sidled mellan toalettstolen och handfatet som var placerade mitt emot varandra. Hon hade bott i lägenheten i andra hand sedan hon flyttade hemifrån för fyra år sedan och trivdes bra. I den här delen av huset var det mestadels enrummare och tack vare läget högst upp i ena hörnet med bara vindsförråd ovanför, så var det sällan hon stördes av grannar.

Det enda som fungerade när hon måste vänta på det här viset och dessutom var nervös var att lägga patiens på mobiltelefonen. Hon kröp upp i soffan med mobilen i handen, letade fram spelet och startade det. Den senaste patiensen hade inte gått ut, så hon började på en ny. Nästan bara röda kort och inte ett enda ess. Harriet funderade på hur hon skulle lösa patiensen och medan hon koncentrerade sig på den lilla skärmen, så gick tiden fortare och innan hon visste ordet av blev hon avbruten av larmet i mobilen som hon hade ställt in redan när hon vaknade för att vara på den säkra sidan. Det var dags och då infann sig lugnet.

Harriet knöt på sig träningsskorna och satte pannlampan på huvudet och fick dra åt remmarna lite för att den skulle sitta utan att glida fram och tillbaka på håret. Mobilen placerade hon i den speciella hållaren som kunde träs runt armen och pepparsprejen körde hon ned i den ena djupa fickan på mjukisbyxorna. Hon tog nycklarna från kroken vid ytterdörren och gick ut i trappuppgången. Hon tryckte upp hissen och medan hon väntade låste hon dörren till lägenheten. Nycklarna behöll hon i handen. När hissen kom klev hon in och satte nyckeln i det speciella låset, vred den ett halvt varv för att lossa spärren och hissen åkte nedåt. Hissen stannade på femte våningen och en äldre dam klev in och tryckte på knappen för bottenvåningen. Det var ingen annan som klev på och på bottenvåningen klev den äldre damen ur hissen medan Harriet fortsatte ned till tunnlarna. När Harriet klev ut ur hissen och dörren stängdes, så blev det mörkt och hon tände pannlampan och konsulterade kartan. Hon skulle gå till höger och fortsätta några hundra meter och så blev det. Hon knallade framåt längs den mörka tunneln där skepnader av bråte syntes i det flackande ljuset. När hon kom fram till nästa korsning konsulterade hon kartan igen. Kartan rekommenderade henne att gå till vänster. Plötsligt hörde hon hur något kom springande i rask takt. Hon fiskade upp pepparsprejen ur fickan och var beredd. Ljudet fortsatte och kom närmare och närmare till det dök upp i skenet från hennes pannlampa och det visade sig vara en råtta. Hon hade inte för avsikt att pepparspreja en råtta så sprejen åkte ned i fickan igen. Harriet fortsatte att gå och fortsatte så i evigheter kändes det som tills ett nytt vägskäl dök upp och döm om Harriets förvåning när hon möter en tjej i hennes ålder med pannlampa och karta.

”Är du på väg till….du vet…..mötet?” frågar Harriet.

Den andra tjejen nickar jakande.

”Jag heter Harriet” säger Harriet och sträcker fram handen.

”Jag heter Hulda” svarar tjejen och tar Harriets utsträckta hand.

”Ska vi fortsätta tillsammans?” föreslår Harriet.

”Det tycker jag” svarar Hulda. ”Det är ju inte så himla mysigt och tryggt här nere direkt.”

Harriet och Hulda fortsätter framåt till nästa vägskäl där de återigen får konsultera kartan.

”Vi ska till vänster igen” kunde Hulda konstatera och börjar gå åt det hållet. Harriet följer efter. Långt fram syns hur ljus kommer från höger. Ytterligare några mötesdeltagare. Tre tjejer som presenterar sig som Henrietta, Hillevi och Helena. Helena säger att de bara ska fortsätta framåt några hundra meter och sedan ska de finnas en tung järndörr med ett stort H på. De fem tjejerna rör sig framåt i den mörka tunneln medan de presenterar sig för varandra så gott det går. Det blir Hulda som kommer fram till dörren först och hon vet inte om hon vågar vara den första som knackar på.

”Du törs” försäkrar Harriet henne.

”Knacka nu.” Hulda knackar.

Alla fem tjejer står tysta medan de väntar. Så öppnas slutligen dörren, men bara en bit och en röst ber om ett lösenord. Hulda som står först svarar:

”Mitt andra namn är Hubert.” och släpps genast in. Sedan får Harriet, Henrietta, Hillevi och Helena i tur och ordning lämna lösenord innan de släpps in.

De har kommit in i ett stort rum med grå betongväggar och med små fönster högt placerade längs hela långväggen. Något som ser ut som gamla soffdynor ligger utslängda på golvet i ett försök att få en cirkel. Det är många tjejer där och alla verkar vara i 20-årsåldern, några har pannlamporna kvar på sina huvuden, men släcker dem när någon klagar på att de blir bländade. Harriet har kommit ifrån Hulda, men det gör inget. Hon passar på att se sig omkring. Plötsligt hörs en röst över de övrigas prat och frågor.

”Hallå, hallå! Kan jag få be om er uppmärksamhet så här i början av vår första sammankomst.”

Alla vänder sig mot rösten som kommer från en tjej som vid första anblicken ser ut som en kille. När hon har deras uppmärksamhet fortsätter hon.

”Vi vet varför vi är här. Vi är trötta på att skämmas, att känna oss misslyckade och vi är trötta på att vilja vara någon annan än den vi föddes som. ”

Gruppen av tjejer nickar samstämmigt för de känner igen sig. De vill ha kontakt med likasinnade.

”Jag heter Hanna, men mitt andra namn är Hubert.”

”Jag heter Harriet” säger Harriet och reser sig från den dyna hon har suttit på ”och mitt andra namn är Hubert.”

”Jag heter Hulda och mitt andra namn är Hubert.”

”Jag heter Hjördis och mitt andra namn är Hubert.”

Den ena tjejen efter den andra reser sig och presenterar sig och alla har de det andra namnet Hubert.

Den undrande stämningen som fanns när alla precis hade kommit övergick i lättnad och en känsla av samhörighet. Ingen av dem var längre ensam med sitt speciella problem. Hur hade problemet uppstått då? Under de följande timmarna avslöjade den ena tjejen efter den andra att deras pappor, ibland mammorna, hade velat ha en son så starkt att de hade bestämt sig för namnet Hubert innan barnet ens var fött och när barnet visade sig vara en dotter, så hade hon naturligtvis fått ett flicknamn, men de hade behållit Hubert som andra namn. Den ena berättelsen var märkligt lik den andra om hur flickorna vuxit upp som pojkflickor med kortklippta frisyrer och en total frånvaro av klänningar. De växte upp i skuggan av vad de borde ha blivit och det kunde bara resultera i att de kände sig misslyckade och missanpassade och med en snedvriden känsla av att ha gjort föräldrarna besvikna. För att inte tala om alla upprop där alla ens namn tas upp eller blanketter där alla ens tilltalsnamn ska vara med och alla höjda ögonbryn och illa dolda leenden som reaktioner.

Hanna, hon som hade varit den första med att presentera sig, reste sig och tog till orda.

”När jag fick den här idén till en stödgrupp för oss Hubertar, ville jag inte att den skulle bli hemlig och smygande med ett särskilt sätt att knacka på dörren och sedan ett framväst lösenord för det var bara ikväll på det första mötet. Jag har tänkt mig att vi träffas med jämna mellanrum och pratar och stöttar varandra när vi har det jobbigt. Vi kan till och med hjälpa till med varandras föräldrar om vi känner att vi måste reda ut saker och ting med dem. Jag har periodvis mått väldigt dåligt av det här med att heta Hubert och jag har gått i terapi och jag tog upp idén om en stödgrupp med min terapeut. Sedan frågade jag om han kan tänka sig att komma hit och prata med oss, så att ni får chansen att ställa frågor och han kommer nästa gång vi träffas. Låter det som en bra idé?”

Alla var positiva och pratade i munnen på varandra och medan de försökte komma fram till ett datum för nästa möte, så frågade en av tjejerna vad den där terapeuten hette.

”Han heter Hubert” svarade Hanna och alla skrattade.