Novellen är inte färdig, jag har gått vilse i den och kommer inte vidare.

Sista meningen ur en bok blir den första meningen i en novell.

Boken: ”Stallo” av Stefan Spjut

Meningen: ”Men hon svarade inte, hon bara stängde dörren.”

Hon svarade inte, hon bara stängde dörren. Kvar stod Andreas och kände sig hoppfull. Det faktum att hon inte hade svarat betydde att hon övervägde. Hon hade inte svarat ja, men hon hade heller inte svarat nej och det var det han klamrade sig fast vid. Han vände sig om och lämnade hennes lägenhet med en ny stuns i stegen. Han kände sig mer hoppfull än på många månader.

Den första gången som Andreas såg Tilda, så bröt hon mot etiketten genom att dippa ett chips, slicka av dippen och sedan använda samma chips till att skopa upp mer dip. Hon är inte rädd för baciller, tänkte Andreas. Själv hade han alltid handsprit med sig som han använde flitigt. Den andra gången han såg Tilda stod hon mitt i trafiken som en trafikpolis, bredbent och stadigt med armarna utsträckta och händerna vinklade i tydliga stoppsignaler medan en grävlingshona och hennes tre ungar tog sig över vägen. Hon var tydligen en djurvän. Andreas nickade gillande för han mådde fysiskt illa av alla överkörda djur som låg längs vägarna. Den tredje gången krockade han med henne då han skrev ett meddelande på mobilen samtidigt som han promenerade medan hon plötsligt hade stannat till framför honom. Han helt enkelt gick in i henne vilket fick henne att vackla till och spilla ut merparten av sina kanderade nötter.

 ”Men vad i…!” utbrast Tilda. ”Se dig för, klantskalle!” lade hon till efter att ha fått fotfäste igen.

Sedan satte hon sig på huk och plockade upp den ena nöten efter den andra och synade den, blåste bort grus och lade tillbaka den i påsen.

 ”Du kan väl inte lägga tillbaka nötterna i påsen!” utbrast Andreas när han insåg vad hon höll på med.

”Äh, lite skit rensar magen” svarade hon.  

”Var så god!” Hon räckte fram påsen mot Andreas som tackade nej. Han var upptagen med att sprita händerna.

”Jag har sett dig några gånger nu” sa hon. ”Jag heter Tilda” och så sträckte hon fram handen.

 ”Jag heter Andreas” svarade han och sträckte fram sin desinficerade hand.

 ”Tredje gången gillt?” frågade Tilda ”Har du lust att ta en fika och äta kanderade nötter med grus på? Vågar du leva farligt, Andreas?”

Tonen var retsam. Andreas svarade att han var allergisk mot nötter och inte kände för att hans tunga och luftrör skulle svälla upp, men att han, om den situationen skulle uppstå, hade en adrenalinspruta med sig, så en fika kunde han nog tänka sig. Han föreslog ett kafé en bit bort som han visste hade klarat sig från att bli prickat hos hälsovårdsmyndigheten.

När de hade satt sig vid ett bord med sina beställningar, så började Tilda med att ta en sked av den vispade grädde som flöt ovanpå hennes varma choklad, förde skeden till munnen och när läpparna slöt sig runt skeden slöt hon ögonen.

”Det är äkta grädde!” utbrast hon glatt. ”Vet du hur ofta man får sån där kemisk grädde från en sprutflaska? För ofta, det säger jag bara och vid det här laget känner jag nog skillnad på äkta vara och amerikanskt viktväktartrams!”

Hon smakade försiktigt på den varma chokladen och tittade sedan på Andreas med stora, gråa ögon.

”Det är äkta kakao. Jösses! Och den är ordentligt varm och inte gjord på fesljummen mjölk från en capuccinomackapär! Hit kommer jag igen. Amen!”

Andreas visste inte hur han skulle bemöta hennes entusiastiska svada, så i stället lyfte han upp portionssilen med grönt te ur sin mugg, lade den på en assiett och tog sedan en tugga av sin ostsmörgås.

”Smakade det bra?” frågade Tilda. Han tuggade, svalde och svarade att det smakade lika bra som alla andra gånger han hade varit här. Tilda stack gaffeln i den stora biten med morotskaka som hon hade valt och hon hade valt noga för det skulle vara så tjock glasyr som möjligt. Ännu en föreställning i njutning spelades upp där hon konstaterade att kakan var färsk och glasyren himmelsk.

”Är du alltid lika entusiastisk när du äter?” undrade han.

 Hon höll upp ett finger i luften som tecken på att han skulle vänta medan hon inmundigade ännu en bit av kakan.

 ”Nä” svarade hon efter att ha tuggat och svalt. ”Det fanns en period när jag fasade för varje måltid, nästan fick ångest. En ångest som gav mig en knut i magen, så jag fick svårt att äta. Du då, har du alltid varit lika försiktig med ditt ätande?”

”Hur menar du?”

”Finns det något som sägs vara lika ofarligt som grönt te? Enligt tidningarna, så kan det ju tydligen bota allt från fotvårtor till cancer.”

”Är det något fel med att vilja vara frisk?” Andreas lät lite stött.

”Naturligtvis inte” svarade Tilda ”men att vara frisk är inte nödvändigtvis samma sak som att må bra.”

”Det tycker jag nog att det är” invände Andreas. ”När jag vet att jag gör allt för att hålla mig frisk, så mår jag bra av bara farten och ju bättre jag mår desto friskare blir jag. Det ena ger det andra. En god cirkel skulle man kunna säga.”

Nöjd med sin slutkläm tog han en stor tugga av smörgåsen och även en klunk te. Tilda satt tyst medan hon koncentrerade sig på morotskakan och chokladen. Det hade inneburit en stor ansträngning för henne att få ett avslappnat förhållande till mat. Hon var 31 år nu och det var under de senaste fem åren, som hon hade släppt hela size zero-tänket. Hennes intresse för psykologi hade lett till en stor samling böcker och information om hur mycket tänkandet kring mat påverkar ens vikt. Man kan vara fullt fysiskt frisk med alla värden på topp, men ändå må som en blöt filt eller så kan man, som Tilda, ha 25 kg övervikt och de flesta värden på topp och må bra. Det är hälsosammare att vara en motionerande knubbis än en stillasittande smalis.

”Vad arbetar du med?” frågade Tilda.

”Jag har doktorerat i mikrobiologi och arbetar för ett läkemedelsföretag.”

”Du då?”

”Tills för två månader sedan arbetade jag för Viktväktarna. Höll själv i några grupper där vi diskuterade allt som man funderar på medan man försöker gå ned i vikt. Men jag blev mer och mer tveksam till allt det här med att försöka nå en idealvikt som någon annan har bestämt, BMI och så’nt du vet. Jag mådde inte bra av det och slutade räkna points och började gå upp i vikt och då ville de inte ha mig kvar, så nu är jag arbetslös och räddar grävlingar från att bli överkörda och fikar med mikrobiologer!”

Hon log ett snett leende som Andreas besvarade. Han hade alltid beundrat människor som vågar stå för sina åsikter. Tilda hade rätt i att han är en försiktig person beväpnad med handsprit och adrenalinspruta. Andreas mindes när det hade börjat. Han och en arbetskamrat åt lunch på en salladsbar när den kille som plockade ihop hans sallad plötsligt nös och satte handen för munnen för att sedan bara torka av den på sitt förkläde och fortsätta med salladen. Andreas fick gå hem tidigare från arbetet den dagen med en lätt matförgiftning som han var absolut säker på kom från den bacilldränkta salladen. Naturligtvis gick han aldrig tillbaka till just den salladsbaren. Han använde internet till att sortera bort de matställen som hade fått den minsta lilla anmärkning från hälsovårdsmyndigheten. Försiktighet är en dygd.

”Har du fikat färdigt?”

Tildas röst avbröt hans tankar. Han tittade ned på sitt fat och i sin kopp och allt var uppätet och urdrucket. Han hade fikat färdigt.

”Jag känner för en ordentlig promenad” sa Tilda. ”Vill du följa med?” 

Det ville Andreas och de gick ut ur kaféet och över gatan till en park med många promenadvägar att välja bland. En lång stund gick de bredvid varandra under tystnad och det var en avslappnad tystnad. Den sortens tystnad, tänkte Andreas, som man kan uppleva med någon som man känner väldigt väl, men jag har bara känt Tilda i ett par timmar och känner mig ändå inte tvungen att kallprata. Andreas var en ensam människa, men han kände sig inte ensam. De relationer till andra människor som han hade vårdade han, så länge det var ömsesidigt. Han hade ofta fått höra att han var svår att komma nära och det var nog så, men det var inget han kände ett behov av att ändra på. Han trivdes i sitt eget sällskap och tyckte synd om de människor som inte trivdes i sitt eget sällskap och därför var på en ständig jakt på underhållning.

Jag vet att du bryr dig om mig.

Jag vet att du oroar dig för min hälsa.

Du måste dock börja se det i ett vidare perspektiv. 

Jag väger mycket nu.

Mer än någonsin.

Men!

Jag mår bra nu.

Bättre än på mycket länge.

Jag trivs inte med att väga 104 kg.

Jag gör vad jag kan för att sluta väga 104 kg.

Men!

Jag gör det inte på det sätt du tycker att jag ska göra.

Det är dock inte det samma som att det är helt uppåt väggarna.

Jag har slutat att stirra mig blind på vad vågen visar.

Du måste också sluta stirra dig blind på vad vågen visar.

Bortsett från kolesterolet, så är alla mina värden så bra de kan bli.

Nu när hälsporrar och stukade fötter och envis hosta inte längre är hinder, så kan jag börja träna igen.

Stress är inte bra vare sig för blodtryck eller viktminskning.

När jag mår som jag gör nu, så är jag inte det minsta stressad.

Och om jag inte stressar, så minskar risken för depressioner och ångest, högt blodtryck och hjärtbesvär och jämfört med min övervikt, så är det guld värt för mig.

Jag vill fortsätta att må så här!

Du måste börja se det i ett vidare perspektiv.

Om inte för din egen skull, så för att jag inte orkar ha en enda äta-eller-inte-äta-diskussion till med dig.

Jag menar det.

Inte en diskussion till.

Du gör på ditt sätt.

Jag gör på mitt sätt.

Först åkte jag åt den ena hållet när jag skulle till Rosie för att klippa håret. Den förra klippningen var så himla bra och har inte alls gett mig en känsla av att ha en hårmössa à la Bobby Ewing. Rosie sa att hon, lite snabbt, hade undrat vad jag gjorde där idag eftersom håret såg ovanligt välfriserat ut för att det skulle vara klippdax. Nu är håret borta igen, men det växer väl ut som vanligt. Det är alltid lika skönt att vara nyklippt även om det inte var samma oerhörda lättnad som förra gången. 

Jag var hos Rosie klockan 9 vilket var 1 timme tidigare än min vanliga tid, men just idag passade det bra eftersom jag då kom hem 1 timme tidigare och hann utfordra alla gnagarena och även äta själv i lugn ro innan det var dax att ge sig av igen.

Nu åkte jag åt andra hållet för att träffa ännu en ny läkare på psyk.mottagningen i Södertälje. Doktor GT är inget att ha. Ja, jag törs uttrycka mig så pass bryskt med tanke på hur många läkare jag har träffat genom åren. Väldigt knackig svenska och ett handslag som var värre än en död fisk om ett handslag kan vara värre än så, men spillerill, jag behöver inte träffa henne mer för pga. läkarbrist i kombination med att jag numera mår så bra att jag är självgående, så remitterar hon mig till min egen vårdcentral som får fortsätta att skriva ut mina medikamenter. Inte mig emot! Hon nämnde i förbigående att min samtalskontakt, LG, är på väg därifrån han med. Suck! Det kan inte vara kul att arbeta på en plats med en så hög personalomsättning och i vanlig jävla ordning är det patienterna som kommer mest i kläm. Det finns många anledningar för mig att vara tacksam för att jag mår bra och det här en av dem! När vi pratade om Stilnoct, så sa hon, precis som alla annan sjukvårdspersonal jag har pratat med, att den är starkt vanebildande, men när jag påpekade att jag inte har ändrat dosen under de 2 år som jag har använt Stilnoct, så sa hon inte så mycket mer. Hon förnyade faktiskt receptet med 3 uttag (jag brukar bara få 1 i taget för att förhindra missbruk), men det hade förmodligen att göra med att ingen vet när jag får en läkarkontakt på vårdcentralen och därför måste ha ett lager.

Jag uppnådde frikortsnivå och behöver inte betala för ett enda läkarbesök förrän i mitten av februari nästa år. Det gillar jag! Och så upptäckte jag att det bara tog mig 15 minuter i stället för 20 att går från Södertälje central och till mottagningen och det trots den otäcka Kusens backe. Ha!