För ett år sedan lyssnade jag på "Hobbiten" av Tolkien för första gången och blev glatt överraskad av att den var så mycket lättare att ta till sig än vad "Sagan om ringen-trilogin" är, men det är tack vare att den inte är så tjock (283 sidor närmare bestämt) och att den inte består av evinnerliga släkthistorier och strider. Filmversionen av "Sagan om ringen" är bland det tråkigaste och mest sövande som jag har sett och då speciellt den sista filmen som verkar utgöras av den ena utdragna stridsscenen efter den andra och panoramavyer av orcher i tusental. Stor snarkvarning!

Det var inte så märkligt att det blev 3 långa filmer av trilogin (böckerna var ju tjocka som tegelstenar var för sig), men det är fullständigt obegripligt att man har lyckats göra 3 drygt 2,5 timme långa filmer av "Hobbiten". Snacka om att mjölka en bok! Den första filmen var bra, tycker jag och följer bokens handling, men den andra filmen, "Smaugs ödemark" är betydligt sämre. Det är en sak att en film ger ett annat intryck än vad boken gav eftersom jag ju bildar mig en helt egen uppfattning om personers utseende och miljöer, men att hoppa över långa sekvenser som den där Bilbo och dvärgarna tillbringar flera månader hos Beorn (som kan tala med djur och har djur som hjälper till i hushållet!) och i stället lägga in en tillkrånglad och löjligt lång actionscen med draken Smaug som över huvud taget inte finns med i boken och som heller inte ledde till någonting. Var går gränsen för att ta sig konstnärliga friheter?! Min svägerska har bra koll på trilogiböckerna och var väldigt besviken på filmerna just för att de hade gjorts om till actionfilmer. Jag har koll på hobbit-boken och den andra filmen suger big tajm i jämförelse med den första. Jag har inget minne av att orcherna var med så mycket i boken, om de över huvud taget var med. 

Det är oftast det enkla som är det svåra, att få med det väsentliga utan att sväva ut åt alla möjliga håll och så tänker jag mig att det är att skriva noveller. Det måste vara svårare än att skriva romaner. Nu har jag försökt skriva en novell och det var svårt, men det är himla kul!

Min version av Strindbergs novell ”Ett halvt ark papper”

Ett liv på en sida

Det hade slutat att regna på eftermiddagen, den sortens försommarregn som gör grönskan grönare och lockar fruktträdens blommor att slå ut, den sortens försommarregn som lämnar kvar en hög luft som är lätt att andas och med dofter som balsam för sinnet. Bibbi promenerade i sakta mak medan hon drog in luften i djupa andetag. Det här var en favorittid på året. De ljusa kvällarna som aldrig verkade vilja gå till sängs lockade ofta ut henne på promenader. Elias brukade gå bredvid henne, men höftoperationen var fortfarande alltför ny för några längre turer än till brevlådan. Hon hade aldrig bott på någon annan plats och kunde alla gator och gångvägar utantill vilket gjorde att hon nu kunde låta tankarna tumla runt som de ville medan fötterna förde henne framåt.

Där var hennes barndomshem. Ett hus från 1930-talet med många fönster och små svårmöblerade rum. Nu var det ett allaktivitetshus för ungdomar som hindrade dem från att leva rövare och råna gamla damer som hon själv. Så var det tänkt i alla fall. Stadsparken med den lilla dammen där hon hade fått sin första kyss och även blivit friad till av Elias. Kyssen hade hon däremot fått av en tafatt pojke som hette……ja, vad hette han? Frans! Han hade kallats för Frasse, ett frasigt namn. Hon strosade förbi dammen där några änder slumrade med huvudet under vingen. I slutet av parken låg det hyreshus där Elias och hon hade haft sin första bostad. En enrummare med ett badrum som varit så litet att de inte hade kunnat vara där inne samtidigt. Trots bristen på utrymme hade de bott där med sitt första barn, Anna i två hela år innan de hade kunnat flytta till en fyra som hade känts som ett palats. När Bibbi fortsatte sin promenad passerade hon hyreshuset med fyran där tvillingarna, Hans och Ellen hade fötts och vuxit upp.

Lekskolan där hennes tre barn, i tur och ordning, hade gått innan de börjat i första klass. Stadsbiblioteket med sin fula fasad av grå, väderbitna eternitplattor och där Bibbi hade tillbringat sina yrkesverksamma år med det bästa hon visste: böcker. Gymnasieskolan som var den högsta nivå av utbildning som staden hade att erbjuda och det hade inneburit att hennes barn för en tid hade försvunnit ur hennes radar för att utbilda sig vidare. Anna och Hans hade återvänt till hemstaden medan Ellen hade funnit sig tillrätta i huvudstaden. Bibbis fötter ledde henne vidare genom ännu en park som hade klätterställningar och gungor, men som vid den här tiden på kvällen låg övergiven. Hon noterade att gatlyktorna var på väg att tändas. Sjukhuset med en ny entré av glas och stål och med en trappa som vintertid var så uselt underhållen att den blev orsak till Elias nya höftled. Att skada höften i sjukhustrappan, det är väl det som är livets ironi. När hon kom i jämnhöjd med Hans hus, så stod han ute på trappan. ”Hej, mamma! Vill du komma in och dricka te?” Hon tackade nej och fortsatte och nu hade hon snart gått sin runda. När hon passerade Annas hus var där nedsläckt och hon mindes att de hade åkt med sina två barn och tre hundar för att besöka Annas svärföräldrar. Nu hade det blivit mörkt ute och till och med fåglarna hade samlat ihop sina nära och kära för natten. Bibbi såg att hennes kära Elias stod i slutet av trädgårdsgången vid brevlådan. ”Hej, gubben min” sa hon och så gick de tillsammans tillbaka in i huset.

Igår strålade solen från en klarblå himmel och jag hade ett paket att hämta ut, men jag orkade inte ta mig ur sängen. Idag var det igenmulet med ett regn som kom och gick och jag hade fortfarande ett paket att hämta ut. Dessutom var jag betydligt tröttare än igår efter en natt med för lite sömn, så, jodå, jag ångrade att jag inte klarade av pakethämtningen igår. Surt, sa räven om rönnbären. 

20 minuter plus 30 minuter blev det och det var ingen endorfinkick direkt. Paraplyet fälldes upp och ihop beroende på hur mycket det regnade. Jag blev blöt om tårna oxå, så jag misstänker att det är hål i träningsskorna. Suck. Paketet innehöll pyjamasplagg, byxor och överdelar och jag behåller rubbet. Jag har nog aldrig köpt en hel pyjamas, så att säga, för jag har så olika storlekar på underdel och överdel och det var ingen hel pyjamas nu heller, men plaggen är i alla fall avsedda för att sova i. Hittills har jag använt gamla mjukisbyxor av tunnare kvalitét med diverse gamla t-tröjor, men nu är vissa byxor så trådslitna att det bara handlar om sekunder innan det går hål och resåren är bara ett minne blott. Det är pga. att jag går upp i vikt som byxorna sitter kvar.....

Hostan är snart borta! Astmamedicinen har verkligen fungerat vilket jag kunde tala om för doktor IH när hon ringde som avtalat. Igår gick jag ned till 1 dos morgon och kväll. Jag har tid för återbesök den 24:e, men hon sa att om jag känner att behovet inte finns, så lämnar jag återbud.