En nit-bok som, tur i oturen, inte var på fler än 166 sidor; "Vi kom över havet". Jag läste kanske 45 sidor, men kände att jag inte orkade med den repetitiva stilen, den kan vara effektfull (jag brukar själv använda mig av den), men inte när det blir sida upp och sida ned. En kommentar på Adlibris uttryckte det som "ett anonymt vi för talan för alla kvinnorna" och det greppet tyckte jag om och jag tänkte att om författaren hade valt att låta varje kvinna föra sin egen talan, så hade boken blivit många hundra sidor och det hade inte nödvändigtvis varit en fördel. Jag har ju en förkärlek för det enkla och avskalade. Trots att den var så tunn var den inte tillräckligt fängslande, så den fick göra sällskap med pocketerna som väntar på vidare transport till Myrorna.

Snart har jag lyssnat färdigt på "En nästan vanlig man". Jag övervägde ju att avbryta, men den tog sig. Bokens skurkar är fortfarande sjuka i huvudena, men handlingen är väldigt snyggt berättad och språket kan jag inte klaga på och för mig blir ju det allt viktigare. Jag står inte ut med böcker skrivna på tafflig svenska eller taffliga översättningar. Som vanligt när jag tar del av en kriminalroman och ojar mig över felskruvade skurkar, så kan jag inte låta bli att undra över på vilket sätt författaren är skruvad för det är ju han som har hittat på det..... Stefan Sauk är en uppläsare av samma kaliber som Katarina Ewerlöf och i den här uppläsningen gav han prov på klockrena dialekter, skånska, göteborgska, småländska, mellansvenska och t.o.m lite finlandssvenska. Han har en benägenhet att ge otrevliga karaktärer en smått gnällig ton, så det går inte att ta miste på vem som är Ond och vem som är God.