Jag ber Pär om ursäkt i förväg eftersom min illa dolda skadeglädje går ut över honom för det är sååååå skönt att kunna säga "Nu vet du att det inte är så jävla lätt att bara äta mindre och så börjar man gå ned i vikt". Den senaste månaden har även han gått upp i vikt, inte lika mycket som jag, trots att han, precis som jag, upplever det som att han har ätit mindre.

"Att ändra sina matvanor som man har haft hela sitt liv är svårt och man måste respektera att det är svårt."

Läk Claude Markus

En bild på en väldigt vacker ask.

Vad kan tänkas finnas inuti?

En 5 minutersövning.

”Hemliga asken”

När man lyfter locket på asken och sticker ned handen, så kan man inte känna någon botten. Om man tar en ficklampa och lyser in i asken, så kan man heller inte se någon botten. Det verkar som om insidan bara fortsätter och fortsätter, men om man lyfter upp asken, så finns det en botten. Asken är inte ihålig. Hur ska man nå det som eventuellt finns i asken? Kanske med ett metspö. Vad kommer man att fånga på kroken? Tänk om det finns något längst ned som hugger tag i kroken och drar en med sig ned i det bottenlösa djupet. Det är kanske som det hål som Alice trillade ned i när hon bara föll och föll för att till slut landa i en helt annan värld.

Hur jag vill att mitt skrivarrum ska vara.

”Mitt skrivarrum”

Jag tycker om tystnad när jag skriver. Det skrivarrum som jag har nu, köket har faktiskt allt jag vill ha och allt jag behöver. Det ligger vägg i vägg med toaletten och där finns både kylskåp och allt som behövs för att göra te. Det är i köket som min laptop står även när jag inte använder den och det är på den jag bloggar, surfar och skriver. Det som är mysigast med att sitta i köket och skriva är att familjens fyra marsvin bor där. De håller mig sällskap utan att störa och det är rogivande att lyssna när de pratar med varandra eller prasslet som hörs när de äter hö. När jag tittar ut genom fönstret, så ser jag en stor hassel där både småfåglar och ekorrar huserar. På kvällarna får min dotters kanin sträcka på benen i några timmar och den rör sig fram och tillbaka, buffar på mig för att få uppmärksamhet eller ligger och slappar med bakbenen utsträckta. En närhet till djur ger mig lugn. Jag föredrar djur framför människor. Jag får ofta idéer till blogginlägg när jag promenerar och om jag kommer på något riktigt bra som jag absolut inte vill glömma, så petar jag in en minnesanteckning i mobilen, så på sätt och vis är hela Rönninge mitt skrivarrum. 

Jag har chattat för första gången i mitt liv! Det var inte svårt rent tekniskt, men jag tycker att det var rörigt. Vi är 10 personer inklusive JM och att läsa vad en säger och kanske kommentera eller fråga samtidigt som det kommer in inlägg..... Det är kanske en vanesak och jag kommer att få tillfällen att vänja mig eftersom det blir ett chat-tillfälle varje onsdag medan kursen pågår.

Skrivövning till musik i 10 minuter. Jag valde Enya som för mig är nästan instrumentell för om jag hade lyssnat på någon av mina vanliga spellistor, så hade risken att jag blev distraherad blivit för stor och jag hade börjat rocka loss och sjunga med.

Ett samtal mellan 2 personer.

”En frusen uteliggare”

Vi har suttit tysta en stund när hon plötsligt nämner att hon passerade uteliggaren nere vid stationen. Jag nickade för jag har själv sett honom så gott som dagligen och han väcker många motstridiga känslor hos mig. ”Jag blir irriterad samtidigt som jag får dåligt samvete. Jag blir rädd också.” säger jag. ”Rädd?” frågar hon. Jag blir rädd eftersom jag fasar för att själv hamna där. Det verkar vara så lite som behövs. Hon tänker efter och håller med om att det måste vara en mardrömslik situation och frågar sedan varför jag får dåligt samvete. I stället borde jag bara vara glad över att det är han och inte jag. Det tar en stund innan jag hittar orden. ”Jag tycker nog att jag borde vara generösare eftersom jag har så mycket. Med risk för att låta som en som står i kö för en helgongloria, så är jag väldigt tacksam för det jag har. I det lilla. I det vardagliga. Det minsta jag kan göra är väl att lägga ut två tjugor på den där tidningen som de hemlösa ger ut och varje gång jag passerar en som säljer tidningen utan att köpa någon, så känner jag mig självisk.”