En 70 minuters promenad runt Flaten. Tvärmulet, iskalla vindar och bitvis småregnigt. Ingen höjdare direkt och jag var frestad att vända tillbaka mer än en gång, men till slut hade jag gått mer än halvvägs och då var det ju lika bra att fortsätta! Jag gick ut i ett alltför optimistiskt tempo och stötte på patrull vid första svaga uppförslut - tragiskt. Jag lyssnade på musik medan jag gick, men det lossnade inte och jag kände mig ovanligt otillfredsställd. Egentligen ville jag bara lyssna på "Blå koral", men jag vill heller inte att den ska ta slut och jag hade flera nya låtar i min lista, men, nä, det var ingen hit. Inga endorfiner, endast rödfrusna öron och en eftermiddag med en stelbenthet som inte uppmuntrar till fortsatta fysiska aktiviteter åsså hälsporren som inte har hört av sig på länge.

Promenaden var i första hand för kroppen, men brukar ju bli även för själven trots att det inte framgick av dagens utflykt. Något som däremot var för själen och enbart för själen var den bit morotskaka som jag köpte på Kaffestugan. Jösses, vad den var smarrig!!