Det blev ett gummipass igår, fredag och det tog extra mycket på axlarna känner jag idag. För första gången blev uppvärmningen på step up-brädan flåsig, men jag måste koncentrera mig stenhårt hela tiden, så jag misstänker att det kommer att ta tid innan jag fixar några större variationer i rörelserna utan att tappa farten.

Idag promenerade jag 25 minuter plus 50 minuter, till Salem tur och retur för att hämta paket inklusive en omväg hem. Omvägen brukar inte ta 50 minuter, men jag blev tvärtrött och tvärleds och tappade farten helt i slutet.

Jag känner mig låg och dämpad idag, trött och allmänt kräkleds. PMS? Njaaa, det brukar mest innebära lättretlighet. I torsdax och hela förmiddagen igår, så sågades det ned träd. Ljudet av motorsågen var överraskande stressande. Jag kände ångest och fick nästan panik när jag tänkte på alla träd som försvinner. De låter bli vår hassel  (  ), men det blir tomt. I nästa vecka ska de ta en stor 3-stammig sälg och det kommer att bli en lucka, lindrigt uttryckt. Jag gillar inte att sågarmannen, som föreningen har anlitat för jobbet, på eget bevåg konstaterar att det finns träd som "....bör tas ned omedelbart" och sedan gör det. Det räcker med att han tar de träd som är markerade. Den stora sälgen är ett av de träd som inte har markerats, men som tydligen inte är friskt. I föreningens budget har vi räknat in ett visst antal träd, men nu när sågarmannen helt sjävsvådligt sågar ned ommarkerade träd, så får vi betala mer. Jag litar faktiskt inte på honom. Vi har haft en annan trädkunnig man här som anser av vi absolut bör spara den stora sälgen. Jag önskar att jag inte brydde mig så mycket om det här.....

I morgon måste jag ringa veterinären för en akut tid för att låta Ester somna in. Hon har en hård knöl under käken (likadan som den Mimmi opererade bort 2012) och den har vuxit otroligt mycket på 3 dagar (i torsdags hade hon den inte, i alla fall inte så den kändes). Det är småläskigt när det går att se hur den blir större från en dag till en annan. Hon fyller snart 6 år, är så gott som blind och allmänt skruttig, så hon klarar inte en operation och även om hon skulle det, så har jag svårt att tänka mig att hon orkar med eftervården om den blir likadan som för Mimmi. Det var i grevens tid som Vera och Bibbi kom hit. Det är så'na här gånger som jag ångrar att vi började ha marsvin, husdjur över huvud taget. Jag vill inte!!

Jag levde på höjden av min levnads branter,

där vattendragen dela sig och gå

med skummig bölja hän åt skilda kanter;

Klart var där uppe, där var skönt att stå.

Jag såg åt solen och dess anförvanter

som, se'n hon slocknat, skina i det blå;

Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig,

och Gud var god och människan var ärlig.

Då steg en mjältsjuk svaralf upp, och plötsligt

bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;

och se, på en gång blev allt tomt och ödsligt,

och sol och stjärnor mörknade i hast;

Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,

var lund blev gul, var blomsterstängel brast,

All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,

allt mod, all glädje vissnade där inne.

De 2 första verserna av dikten "Mjältsjukan" av Esaias Tegnér. De övriga verserna finns att läsa här. Det är de 2 verserna ovan som bäst stämmer in hur det känns när depressionen slår till.

Tack vare den utveckling av antidpressiva medciner som skett har antalet självmord minskat från 2000 fall per år (fram till 1980) till 1400 per år. Ändå är det fler människor som dör till följd av självmord än vad som dör i trafikolyckor. Regeringen har en nollvision för både självmord och trafikdöd. Varför har regeringen valt en nollvision för just självmord och inte för t.ex cancerfall?

Till följd av att biverkningarna hos antidepressiva mediciner numera är så lindriga, så skrivs de ut för lättvindligt. Medicinerna är inga lyckopiller man kan ta till så fort man känner sig deppig, de hjälper inte mot kriser och sorg.

Livet är hårt, ibland för jävligt och emellanåt orättvist och även om det inte är direkt lustfyllt att lära sitt barn det här, så måste vi föräldrar göra det för barnets skull. Att så många unga idag mår dåligt tror David Eberhard till stor del beror på att föräldrarna vill linda in sina telningar i bomull för att skydda dem mot att livet kan vara hårt och absolut är orättvist. När dessa omhuldade varelser har vuxit upp så pass att de ska konfronteras med den verkliga världen, så har de inga som helst redskap till att hantera det. Sluta curla och vara bästa kompis med barnen! Våga sätta gränser och våga säga nej.

Elin och jag hade planerat att shoppa i Stockholm idag, men när jag vaknade var det med ett stort NEJ i hela kroppen. Nej till pendeltåg. Nej till folk. Nej till att äta ute. Nej till att släpa kassar. Nej till att bli trött och få ont. Jag satt i köket när jag talade om för Elin att jag inte ville åka (hon bor hemma i 2 veckor medan Robin gör praktik i Umeå). Sedan blev jag sittande i 10 minuter medan jag funderade fram och tillbaka och sedan sade jag att vi kunde åka i alla fall och så gjorde vi det och det blev bra. Det är alltid trevligt att tillbringa en dag med Snorpan och jag blev inte så där äckligt trött som jag brukar, men foten.....

Det var absolut nödvändigt att fylla på teförrådet, men det blev lite mer än bara det livsnödvändiga teet för det bidde en påse med kolor oxå, retro-kolor. "Godare än kola, skönare än karamell" var reklambudskapet på den tiden det gick att köpa Ako-kolorna från Ahlgrens. Min absoluta favorit var choko-mint med fruktkolan på andra plats. Det var så bra munsbitstorlek på dem och de hade myyyyycket smak, men det bästa var att de inte var kola-sega, så de fastnade inte i tänderna. Varför i all världen försvann de?! Varför finns Ahlgrens bilar kvar, men inte Ako-kolan??! Nu har de kommit tillbaka, men det är Sockerbageriet som har gjort dem, så jag får väl se om de fortfarande är godare än kola och skönare än karamell. Det finns få uttryck som får mig att känna mig gammal, men "retro" är ett av dem och särskilt när det handlar om något som jag verkligen gillade när jag var barn eller ung. Ändå är det väl inte så himla många år sedan kolorna försvann, eller? Jag vet att jag har ätit dem efter att Elin kom till världen, så inte mer än 21 år. 21 år är ju för farao 2 hela årtionden och lite till! Det är länge, juh! När jag googlade på ako-kolan, så såg jag att det finns 8106 pers på nylleboken som vill ha tillbaka den. 8107 pers med mig då.

Jag börjar det här inlägget med en anekdot från mentalsjukhusens tid om att man hör röster eller tror sig vara någon annan.

Varje dag i matkön tränger sig en av patienterna för de andra. Det är en ganska lång kö och fler och fler blir irriterade på köträngaren ju längre tiden går. Till slut brister tålamodet hos en av medpatienterna. Han ropar högt och irriterat till mannen:

- Vem har gett dig rätten att tränga dig före alla andra här?!

- Det har Gud sagt åt mig, svarar mannen.

Då hörs från de bakre leden i kön en allvarlig röst:

- Det har jag aldrig sagt!

"Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser" av David Eberhard. På framsidan står det: "En underhållande och lättläst förklaring av psykiatrin och vem som är frisk och sjuk i vårt samhälle". Jag håller med om att den är lättläst och det behövs med tanke på att ämnet är allvarligt. Trots att boken innehåller mycket fakta, så blir det aldrig tungt. En aning provocerande (han gillar och provocera) och definitivt tankeväckande.

Problembaserad inlärning användes först vid universiteten. Katederundervisningen ratades helt då den ansågs vara både auktoritär och reaktionär. Fungerar verkligen den här sortens undervisning på barn i början av sitt skolliv? Det tvivlar jag på. Det sägs hela tiden att en förälder aldrig ska vara sitt barns kompis. Barnet behöver någon som kan sätta upp regler och begränsningar, som vågar vara auktoritär utan att bli omänsklig. Av vilken anledning behöver inte barn samma sak i skolan? Det var bättre ordning i skolan förr i tiden (och vi fick banne mig bättre allmänbildning än vad dagens ungar får!). Förekomsten av adhd är högre i Sverige än i länder där uppfostran är mer auktoritär. Är de uppmärksamhetsproblem och koncentrationssvårigheter som ouppfostrade barn lider av verkligen adhd? Barnläkaren Harriet Mahler skriver att barn (under 10 år) inte har någon som helst möjlighet att sovra bland all fakta som dagens media öser över dem och har därför ingen möjlighet att ta till sig problembaserad inlärning. Katederundervisning och utantilläxor är underskattade och det skulle ge en mindre rörig skolmiljö vilket barn med koncentrationssvårigheter skulle må bra av och alla andra barn med. Det måste ju vara bättre än att skriva ut centralstimulerande medel till var och varannan unge.

Det har gått inflation i en annan diagnos nämligen dyslexi. Här kopierar jag D Eberhards text rakt av:

"Ett typexempel är att man i stället för "kungen" skriver "knugen". Däremot är det inte dyslexi bara för att man stavar kungen med två n som "kunngen". Det senare beror sannolikt på att man helt enkelt är usel på att stava. Idag har plötsligt alla som inte kan läsa och skriva fått dyslexi (kanske inte som ren diagnos, men åtminstone som en brasklapp inför omgivningen om varför de inte kan läsa ordentligt). För om man har diagnosen dyslexi får man ju dessutom extra tid på alla prov och senare på tentor. Det finns alltså tydliga incitament för den enskilde att skaffa sig diagnosen. Den ger högre status än att helt enkelt vara dålig i svenska. Och om man inte har lärt sig att läsa är det ju inte ens eget fel. I det fallet är det inte ens lärarens fel utan det beror ju på en diagnos. Så när läraren ska rätta prov måste denne låta bli att kommentera felstavning. Och då kan man ju inte få dåligt betyg i svensk stavning bara för att man inte kan stava.

      Hur ska man kunna kräva någonting av någon? Den nyare diagnosen dyskalkuli, som innebär att man har motsvarande problem med räkning, riskerar att bli nästa skäl för varför människor inte kan räkna. Och då måste vi ju låta folk som inte kan räkna bli matematiker på samma sätt som man på lärarhögskolan numerar utbildar dyslektiker till svensklärare."

Fortsättning följer!

Gummibandsdax och det gick bättre än i fredags, men det är knepigt att få till det med step-upbrädan. Det är svårt att hitta bra musik som jag kan hålla takten med och få in en rytm, men skam den som ger sig. På en gång i alla fall.

65 minuters promenad i långsamt tempo - aj did it! Ja, jäklar i mig! Jag argumenterade en halv timme med mitt lata jag, men till slut tog jag mig ur sängen (halv 10) och ut. Det var inte skönt. Det var inte ens behagligt, men det var nödvändigt. Jag var tvungen att ta mig över tröskeln innan hela jag slammade igen fullständigt av trötthet, slöhet, stelhet. Ju äldre jag blir, ju stelare jag blir, ju sämre läkkött jag får desto räddare för att ramla blir jag. Jag vill inte ens halka till och för att vara på den säkra sidan idag, så lånade jag Pärs broddar. De var nödvändiga för kanske 20% av promenaden, men, hellre broddar i onödan än att inte våga slappna av.

Mimmi har haft en vilodag idag efter att ha uppfostrat Småttingarna hela gårdagskvällen och förmodligen natten. Det har varit lugnt i nedre buren. Småttingarna har möjlighet att knata runt och undersöka utan en misstänksam Mimmi i hasorna. De är med vid matskålen och vid höbunten. Alla har fått sin plats i rangordningen. Frid råder! Så pass mycket frid att Småttingarna har haft möjlighet att småbråka med varandra. Jag glömmer alltid hur mysigt det är med smågrisar och de är bedårande. 2 nya röster - jag hör tydligt skillnad på oiandena. Jag längtar efter att släppa ut dem på golvet och se när nyfikenheten segrar över läskigheten.

Jag vill ha en fottransplantation! Nu är jag så leds på att ha ont att jag känner mig gråtfärdig. Det är en dryg vecka kvar tills jag ska till vårdcentralen och kräva en röntgen. Jag har ont i hälen igen och om jag inte redan var gråtfärdig, så skulle jag bli det. Det är bara till att kontakta Fysioterapiteamet för fler stötvågsbehandlingar. Naturligtvis fick jag träningsvärk efter fredagens pass och det har jag ingenting emot, men jag har känt mig stel och mörbultad oxå och det har jag någonting emot. Gårdagens månadsvägning visade en liten ökning med 3 hg vilket innebär ett viktrekord: 104 kg. Härregud....... Åtstramningar behövs! I morgon ska jag promenera och därmed basta trots att det har svängt om till blidväder med snökladd, småregn och dimma och det är hur jäkla trist som helst, så ska jag ut!

Jag har läst en riktigt intressant bok som jag vill dela med mig av och som jag har så många åsikter om och som fick mig att tänka till och att tänka om och som fick mig att nicka i samförstånd, men jag vet inte hur jag ska formulera allt och jag jobbar på det och det kommer ett inlägg om boken vilken dag som helst!

Pär och jag tittar på "The big bang theory" som jag var tveksam till efter att ha läst vad den handlar om, men som jag tycker är riktigt rolig eftersom det handlar om så mycket mer och inte speciellt mycket om tafatthet gentemot kvinnor. Komiska kontraster mellan Pennys jordnära verklighetsintelligens och killarnas världsfrånvända överintelligens t.ex när Sheldon, med IQ på 187 och kan allt om baciller och virus, blir förkyld och vill ha soppa, men inte har soppa hemma och hans polare skyr honom och blir tvungen att ta sig till Pennys restaurang och hon påpekar att man ju kan beställa hemleverans av soppa...... Det är en.......intelligent humor med gott om anspelningar som kräver en del allmänbildning för att snappa upp. Vi har köpt 2 säsonger till och Pär och jag har nu någonting att se tillsammans och det är banne mig inte det lättaste att åstadkomma! Igår såg jag det sista avsnittet av "Downton Abbey" och jag känner sorg blandad med panik. Sorg över att säsongen tog slut och panik inför hur länge jag måste behöva vänta på nästa säsong. Det finns många serier som är bra, men det är bara ett fåtal serier som jag har tagit till mitt hjärta. Serier som har otroligt hög kvalitét, som är genomtänkta och detaljerade, som har otroliga skådespelare och med karaktärer som engagerar och som jag blir genuint glad för när något bra händer och hur upprörd som helst när någon blir illa behandlad eller dör - serier som har allt. "Downton Abbey" är en så'n serie.

Ingen praktiserar ett beteende utan att få ut någonting av det. Att ständigt komma för sent är ett beteende som jag inte har något som helst överseende med annat än om man färdas med SL. Min svägerska har alltid haft svårt att komma i tid, men hon har faktiskt blivit bättre och jag undrar om det inte är hennes familj som har pressat henne för ingen av dem gillade att alltid komma sist till middagarna med Vårat Gäng. Elins pojkvän är hopplös och han drar med sig Elin som alltid har varit noga med tider. Förra lördagen, när vi bjöd alla på middag, så hade vi valt att de skulle komma vid 15 och så skulle vi äta klockan 16. Vid 13-tiden sms:ade Elin att de inte skulle komma förrän till klockan 16 trots att hon var medveten om att vi skulle äta då. 15.35 sms:ade hon att de precis skulle åka och det tar 25 minuter under idealiska förhållanden. De kom 10 över 16 när vi just hade satt oss. Det är arrogant och det är respektlöst och jag kan komma på 2 anledningar till att någon väljer att alltid komma för sent och det är att man inte anser att man tillhör de som behöver anpassa till någon annan och att man gillar den uppmärksamhet som en försening trots allt leder till. Jag tål det inte!