När jag fick upp DN:s web-sida vid 20-tiden ikväll (jag tar med klockslaget eftersom sidan uppdateras kontinuerligt), så fanns en bild, nästan överst, på de 4 lyckliga guldvinnarna i damernas stafett i Sotji. Lite längre ned en nyhet om hur det gick för hockeyns herrlag: de släppte in mål. Jag fortsatte att skrolla sidan ned och det var blablabla varvat med annonser och sedan kom en nyhet om hockeyns damlag: de hade tagit sig vidare till kvartsfinal. Varför fanns den nyheten inte med direkt under stafettguldet? Varför måste hockeygubbsen komma emellan med sin - just då - föga imponerande insats medan hockeydamerna knuffades långt ned trots att de nu har medaljchans? Jag tycker att det är diskriminerande och upprörande! Jag trodde att vi hade kommit längre än så.

Något helt annat som gör mig så upprörd att jag mår dåligt är behandlingen av judarna under andra världskriget. Jag lyssnar på "Och i Wienerwald står träden kvar". Jag önskar att jag fick en möjlighet att prata med Adolf Hitler för att få veta varför, varför, VARFÖR han ansåg att judarna var ett sådant hot. Hur var det möjligt att få med sig andra europeiska länder och även sydamerikanska till att vägra judarna möjlighet till invandring? Sydamerika nekade judarna, men tog sedan emot nazister, så att de kunde fly sina straff. Sverige var oxå med när det gällde restriktioner mot judar vilket får mig att skämmas, så här 60 år senare. Adolf Hitler var ett fegt svin som tog livet av sig i sin bunker. Feg!

"Tappa inte sugen! Världen är full av tappade sugar."

Världen må vara full av tappade sugar, men nu har de utökats med ännu en. Jag har tappat sugen när det gäller det mesta. Att läsa, att träna, att försöka gå ned i vikt, att sitta vid datorn, att spela, att lyssna på böcker. Jag har tappat sugen till och med för att sova! Jag sover inte bra nu för tiden och övervikten gör att jag får ont i kroppen om jag ligger för länge i en och samma ställning. Jag är leds på att vara orsak till att Pär inte får sova pga. att jag snarkar, så jag sover i soffan ganska ofta.

Förutom att jag har tappat sugen, så suger allt!

Varlfrihetsstress. Vi har möjlighet att välja allt från youghurt till regering. Vissa val är enkla medan andra kräver mer information. Att ha möjlighet att välja är det samma som att ha frihet, men jag tycker att det har antagit absurda proportioner.

När jag väljer youghurt, så går jag efter smak och jag väljer inte alltid det billigare alternativet eftersom jag har lärt mig att jag får det jag betalar för. Förutom att kan finnas upp emot 15-20 olika smaksättningar, så måste jag även välja om det ska vara fullfet eller lätt, utan tillsatt socker eller sötad, ekologisk eller o-ekologisk. När jag har hittat en favorit och kan hitta den enbart genom att känna igen förpackningen, så får företaget för sig att ändra förpackningens utseende vilket gör att jag måste börja om från början med sållningen. Allt oftare upplever jag en trötthet när jag handlar, en trötthet som kommer av att jag känner att jag måste dubbelkolla allt för att bli säker på att det är ekologiskt eller att korven innehåller mycket kött eller att det inte är en konstgjord lättprodukt.

David Eberhard tar upp valfrihetsstressen som kommer av att vi numera kan välja både skola och läkare, bank och dataoperatör. När vi väljer där, så handlar det väldigt sällan om att vi vet något om kompetensen hos läraren eller läkaren, bankmannen eller dataoperatören. De kan något som jag inte kan och blir därmed auktoriteter. Eftersom jag sällan har möjlighet att undersöka deras kompetens, så får jag utgå från den sociala kompetensen, i bästa fall kan jag utgå från resultat. Jag har möjlighet att välja läkare, så till vida att om jag inte trivs med den läkare som jag blivit tilldelad till följd av var jag bor, så kan jag byta, men jag har ingen möjlighet att intervjua vårdcentralens alla läkare för att jämföra kompetens.

Även om jag skulle ha haft den mentala orken att sätta mig in i allt jag behöver veta för att verkligen göra ett aktivt val, så skulle jag inte ha haft den möjligheten för det är inte möjligt för någon, mental ork eller inte. Det leder till frustration som leder till missnöje och vantrivsel. När jag hade köpt min senaste mobil, så var jag tvungen att byta abonnemang. Jag valde samma operatör för det fanns inte en chans att jag skulle orka jämföra mobiloperatörer. Vilken sorts abonnemang skulle jag ha? Det påverkades av hur jag ville använda mobilen. Hur mycket hade jag tänkt att surfa? Hade jag tänkt att ringa fler samtal än jag skulle skicka sms? MMS? Hur många GB? Sketchen där Gösta Ekman har otroliga problem med att välja kvällstidning och kola har blivit otäckt aktuell.

1983 kom Coca-Cola light till Sverige och blev ett alternativ för de som ville ha en riktigt god läsk utan socker.

2007 kom Coca-Cola zero och är i princip samma läsk som light-versionen, men har en tydligare Cola-smak.

Jag har jämfört innehållsförteckningarna och de enda skillnaderna är att light innehåller 0,4 kcal/100 ml jämfört med zero som innehåller 0,3 kcal/100 ml och att light innehåller 0,02 g natrium medan zero innehåller 0,01 g natrium. Båda har aspartam som sötningsmedel och innehåller en fenylanalinkälla. Den enda anledningen till att zero smakar mer Cola kan inte bero på annat än en större mängd aromer. Varför finns Coca-Cola light över huvud taget kvar på marknaden?

Robin har vid ett par tillfällen nämnt en undersökning som visar på att man kan dricka Coca-Cola zero i samma mängder som vatten och ändå få bra värden. Varningsklockorna började ringa i mitt huvud och jag frågade honom vilka värden det handlade om och vad 17 det är för en märklig undersökning?? Det fick jag aldrig svar på. Det kan aldrig någonsin vara lika bra att dricka sockerfri läsk som vanligt vatten med tanke på vad sötningsmedel ställer till med.

Vårdcentralen samarbetar med Aleris röntgen som huserar på bottenvåningen av Södertälje sjukhus. Eftersom de har lunchstängt mellan 12 och 13, så satsade jag på att vara där tidigt. Jag kom dit kvart i 10 och behövde inte vänta mer än 25 minuter. Jag var hemma strax efter 11 igen. Baggis! Resultatet skickas till doktor JP som ringer mig oavsett resultat.

Jag undrar när jag kommer att acceptera att jag inte orkar lika mycket som jag vill? Pga. gårdagens läkarbesök blev det ingen gummi-träning, så jag tänkte ta det idag trots att jag var medveten om att jag redan hade promenerat i sammanlagt 1 timme tur och retur sjukhuset. När jag kom hem från Södertälje och hade ångan uppe, så for jag omkring och pysslade med lite av varje och sedan satte jag mig i soffhörnet och läste och - däng! - då kom klubbslaget. Medan jag åt lunch, så hade jag envisa förhoppningar om att orka träna, men det blev den absoluta motsatsen: jag sov i soffan en dryg timme, hade ursvårt att vakna och slumrade en timme till och jag har mått dåligt på ett ospecifikt sätt resten av kvällen.

Jag är leds på min kropp. Jag är äckligt leds på min övervikt och nu har jag nått en punkt när verkligen, verkligen känner att övervikten är ett hinder, ett fysiskt hinder och inte bara ett mentalt. Jag måste åter igen dra mig tillbaka och omgruppera de fettbekämpande trupperna, men jag vet inte hur det ska gå till. Befälhavaren har inga som helst resurser till motiverande eller inspirerande tal. Instinkten är att kapitulera.

Det var äntligen dax för läkarbesöket angående min stukade fot. 4 dagar innan 4-månadersjubiléet av själva stukningen. Doktor JP frågade och jag svarade. Han kände på bägge fötterna för att jämföra friskt och skadat. Jag fick gå fram och tillbaka några gånger och även på tå. Han var förbryllad och tyckte, precis som jag, att det är ologiskt att jag har ont på insidan av fotleden när jag stukade den utåt. En skada på insidan är allvarligare än en på utsidan. När han började prata om att det kan ta flera månader för en stukning att läka, så började jag misströsta. Jag var nervös för det här läkarbesöket, men inte för ett besked utan för att jag inte skulle få någon hjälp (jag har börjat känna så inför de flesta läkarbesök, åtminstone de på VC:n). Kanske såg han min misströstan? Han föreslog röntgen och det tackade jag ja till och jag var inställd på att få vänta flera veckor igen, men fick veta att de har drop-in-mottagning på Södertälje sjukhus varje dag. "Du får det att låta som att jag kan gå dit på samma sätt som jag går till Konsum" sa jag. "Precis så är det!" svarade JP. Remissen skickade han elektroniskt och jag känner att det är lika bra att få det avklarat, så jag ska ta mig dit i morgon. Han rekommenderade även att jag ska kontakta sjukgymnasterna för att få hjälp med stärkande och stabiliserande övningar och även om jag sa att jag skulle kontakta dem, så gör jag nog inte det. Jag ska först kolla övningar på nätet.

JP var den första läkaren som jag har träffat som visste vad MBT-skor är och som har ett eget par och när jag nämnde stavarna, så frågade han hur de fungerade ihop med skorna. En läkare som inte bara predikar om motion utan som även verkar utöva den själv (hans kroppsbyggnad tolkade jag som att han springer)!

Mitt intryck av doktor JP var positivt och jag funderar på att lista mig hos honom nu när EW har slutat. Faktum är att en dam före mig i receptionen frågade om just det här med listning (listande?) pga. att EW har slutat och hon hade blivit rekommenderad att välja JP.

JÄSS, nu har vi biljetter till "Galileis liv" och det redan på söndag!!    

Ända sedan jag fick veta att varenda föreställning, visserligen inte så många, men ändå, var utsålda, så har jag varit sur över att vi inte valde den pjäsen före "Candida".    

Jag har ofta gått in och kollat om det har funnits lediga platser och för någon vecka sedan fanns det bra platser, men då hade vi inga pengar.   

Ikväll kollade jag igen och jävlariminlillalåda - det fanns platser på söndag och det är bra platser på 6:e raden och den här gången kunde vi betala.

Trägen vinner!

Nu har även Ester lämnat oss. Det gick till på samma omtänksamma och värdiga vis som när Elsa fick somna in, men det gick fortare. När Ester hade fått den lugnande sprutan, så tog det bara 2 minuter innan hon var helt slapp. Jag trodde hon hade dött, men veterinären sa att hjärtat fortfarande slog även om hon "...var långt borta". Hon fick den slutliga sprutan direkt. Innan vi gick lindade jag in henne i den mjuka handduken som var utlagd av kliniken. Den här gången gjorde jag inte misstaget att vända mig om för att titta på henne en sista gång som jag gjorde med Elsa. Ester var vår sista rex. Hon skulle ha blivit 6 år om en dryg månad. Rexen har blivit min favoritras tack vare det godmodiga temperamentet och den spretiga pälsen.

Ester var vår lilla brunbjörn. En lugn och snäll tant som alla små nykomlingar tydde sig till. Hon hade en tredje tand i överkäken som Pär drog ut, men som kom tillbaka om och om igen. Det var Ester som introducerade hörusningen: varje gång vi lade in hö, så rusade hon in i högen och åt sig ut. Hennes lugn uppskattades av herr Kloklippare (Pär). De senaste småttingarna, Vera och Bibbi tyckte om att ha Ester som kudde och hennes rumpa var suverän att ta skydd bakom när den svart-vita kommandoran blev för nitisk.

En liten skrutt som samlar mod för att gå ut till sin nya flock.

Vad tänker Mimmi nu? För 1,5 vecka sedan, en tisdag kväll, började Stormatte (undertecknad) att gapa och tjuta för att sedan roffa åt sig Kajsa och Kajsa kom aldrig tillbaka. 4 dagar senare kommer det 2 små typer som inte försvinner hur mycket hon än jagar dem. Ännu 1 vecka senare roffar Stormatte åt sig Ester (när hon satt och åt!) och lindar in henne i några handdukar och Ester kom inte heller tillbaka. Nu är hon ensam med de där 2 små sakerna som inte är helt färdiguppfostrade än. 

Det har varit 1,5 turbulenta veckor på marsvinsfronten och jag hoppas att det blir lugnare nu.