Nu har även Ester lämnat oss. Det gick till på samma omtänksamma och värdiga vis som när Elsa fick somna in, men det gick fortare. När Ester hade fått den lugnande sprutan, så tog det bara 2 minuter innan hon var helt slapp. Jag trodde hon hade dött, men veterinären sa att hjärtat fortfarande slog även om hon "...var långt borta". Hon fick den slutliga sprutan direkt. Innan vi gick lindade jag in henne i den mjuka handduken som var utlagd av kliniken. Den här gången gjorde jag inte misstaget att vända mig om för att titta på henne en sista gång som jag gjorde med Elsa. Ester var vår sista rex. Hon skulle ha blivit 6 år om en dryg månad. Rexen har blivit min favoritras tack vare det godmodiga temperamentet och den spretiga pälsen.

Ester var vår lilla brunbjörn. En lugn och snäll tant som alla små nykomlingar tydde sig till. Hon hade en tredje tand i överkäken som Pär drog ut, men som kom tillbaka om och om igen. Det var Ester som introducerade hörusningen: varje gång vi lade in hö, så rusade hon in i högen och åt sig ut. Hennes lugn uppskattades av herr Kloklippare (Pär). De senaste småttingarna, Vera och Bibbi tyckte om att ha Ester som kudde och hennes rumpa var suverän att ta skydd bakom när den svart-vita kommandoran blev för nitisk.

En liten skrutt som samlar mod för att gå ut till sin nya flock.

Vad tänker Mimmi nu? För 1,5 vecka sedan, en tisdag kväll, började Stormatte (undertecknad) att gapa och tjuta för att sedan roffa åt sig Kajsa och Kajsa kom aldrig tillbaka. 4 dagar senare kommer det 2 små typer som inte försvinner hur mycket hon än jagar dem. Ännu 1 vecka senare roffar Stormatte åt sig Ester (när hon satt och åt!) och lindar in henne i några handdukar och Ester kom inte heller tillbaka. Nu är hon ensam med de där 2 små sakerna som inte är helt färdiguppfostrade än. 

Det har varit 1,5 turbulenta veckor på marsvinsfronten och jag hoppas att det blir lugnare nu.