De gånger som jag har haft låga förväntningar på något, en film, en bok, ett läkarbesök, en måltid, en shoppingrunda, så har det 9 gånger av 10 visat sig bli bra, ibland riktigt bra. Jag gruvade mig för gårdagens middag, men den blev så himla trevlig! Det bästa var att vi aldrig fastnade i någon allvarligare (läs: samhällskritisk och deprimerande) diskussion. I alla fall inte så att jag hörde för en av fördelarna med att vara värdinna var att jag kunde dra mig tillbaka till köket för att röja och diska för mig själv.

När jag vaknade igår, så behövde jag inte ens röra mig för att känna av spänninsvärken som satt i nacken, precis nedanför bakhuvudet. Hoppet är det sista som överger människan, så jag provade med en värkkombo, men det var förgäves. Värken följde med hela dagen, men lämnade mig frivilligt framåt kvällen när alla gäster hade gått. Sömntabletten slog hårt igen och jag småfrös och halvsov vid datorn innan jag vinglade i säng och somnade före 23. Inga otäcka drömmar om Fornhöjden nu när stressen hade släppt. Idag vaknade jag med huvudvärk igen, men den satt i övre delen av huvudet och var.......helt otrolig. Bakfyllevärk. Social baksmälla. Den här gången fungerade värkkombon.

Den senaste tiden har flertalet (alltför höga?) förväntningar inte infriats vilket gör att jag, vis av ovanstående erfarenhet, nog ska sluta att ha förväntningar. Jag behöver inte gruva mig för allting, men jag är trött på att bli besviken. Det känns som att besvikelserna alltid kommer buntvis vilket gör det hela onödigt träligt. Boken om HSP var en besvikelse. Jag lyssnar på "Wolf hall" och den var inte vad jag hade förväntat mig vilket var något i stil med serien "Tudors" (eftersom boken handlar om Thomas Cromwell) eller Philippa Gregorys böcker, men den kräver lite mer av mig som lyssnare. Om jag försöker igen, när förväntningarna inte är lika höga, så får jag kanske ett annat intryck. Jag köpte "Open house" i hopp en bra skräckis, men det var en urdålig äcklis. Elin och jag såg den inte färdigt. Att i närbild se hur någon får halsen avskuren är inte skräck, inte ens på psykologisk nivå. Flera av filmerna som Pär och jag köpte till oss själva i julklapp var absolut inte sevärda. Åh, det gör ont i min filmköparsjäl! Har jag blivit för kräsen?

Den här bilden är träffsäkert aktuell för oss och vår restaurang Flax.