Det blev ett pass med det gröna gummibandet idag och det gick brrrrrrra och det var skönt och såååååå tufft! En av övningarna kallas för "Sittande rodd" och tränar baksidan av skuldrorna och den gillar jag.

I morgon är det vilodag vad gäller träning.

.......och samtidigt ger henne världens dåligaste samvete. När jag gav Selma lunchpelletsen igår, fredag, så visade hon inget som helst intresse. I vanliga fall rusar hon runt så mycket att det är svårt att ställa ned skålen. Hon satt inne i hörnet på hyllan i buren. Pling, hördes det från en varningsklocka. 2 timmar senare tittade jag in till henne och då låg hon visserligen bredvid skålen, men hon hade inte ätit en enda pellet och inget hö och vattnet var orört det med. Plingelingelingelingeling! Jag sms-ade Elin och hon bestämde sig för att komma hem direkt från Robin. När Pär släppte ut Selma i hopp om att pigga upp henne, så skuttade hon in under sängen direkt och blev kvar där. Hon ville inte ens ha knäckebröd.      Enligt den bok om kaniner som Elin har, så är matvägran allvarligt, riktigt allvarligt. Hon ringde till Roslagstull-vetten som sa att Selma måste in på en gång, men tyvärr skulle vi inte hinna dit innan de stängde. Hon ringde till Animalen i Södertälje som först sa samma sak och där vi heller inte skulle hinna i tid, men sedan fick hon prata med en veterinär som tyckte att Elin skulle stödmata Selma med Critical Care (som vi tursamt har liggande i frysen för såna här tillfällen) och om hon inte piggade på sig under kvällen, så skulle vi åka in med henne nästa morgon. I tron om att vi behövde åka till en veterinär, så hade jag en dust med nämnda kanin för att få in henne i transportburen medan Elin telefonerade och visserligen vägrade hon att äta, men hon var inte det minsta slö om man säger så. Vi satte helt sonika hela transportburen på köksbordet och jag lyfte av överdelen medan Elin höll fast Selma. Den första sprutan med lakritsluktande, mörkgrön sörja som vi försökte med bet Selma av och så var det inte mer med det. Det fungerade inte med en sked. Det gick betydligt bättre med en liten spruta som vi har till marsvinen och som rymmer endast 1 ml. Selma åt några "rör" och fick även vatten insprutat i munnen. Hon såg pigg och klarögd ut och älskade allt ståhej och uppmärksamhet. Elin satt kvar och gosade och pratade och någon timme senare, så var Selma sig själv igen och hon har mått prima idag. Jag är faktiskt tvärsäker på att Selma saknade sin matte och det väldigt mycket. Elin har sovit hos Robin i stort sett varje natt den senaste månaden och bara varit här och hälsat på och på något sätt måste Selma uppmärksamma henne på att hon inte gillar det för fem öre. Elin har åkt till Robin igen nu ikväll, men om vi vill ha hem henne igen, så vet vi ju hur vi ska göra.......

Jag hade ingen lust att stiga upp idag. Jag försökte känna efter om jag det var vanlig trötthet eller den energitorka som jag har lidit av den här veckan. Inget svar. Då steg jag upp och tänkte att jag kan prova om kroppen är med på noterna eller ej och det var den, så jag kom iväg på en jungfrutur med Bungy-Pump stavarna. Ett upprepat konstaterande: det är bra mycket tuffare att gå med stavar än utan. Flås, stånk och stön. Det blev 70 minuter med många småstopp där jag fick justera grepp och försöka skippa det krampaktiga greppet om handtagen. Fjädringen i stavarna är behaglig för armarna och axlarna, men stavarna är tyngre än den vanliga varianten. Jag var rädd att jag skulle ångra köpet, men så blev inte fallet och till skillnad från skeppet Wasa, så gick jag inte till botten på min jungfrutur även om jag är spak.

Igår kväll hände det som vi har väntat på i snart ett år: Selma tog sig hela vägen uppför trappan till övervåningen. Elin var hos Robin och Pär sov, så jag var ensam ansvarig för håppetåssan och det var när jag skulle få in henne i buren för natten som jag upptäckte att hon var borta. Hon var inte under Elins säng. Hon satt inte ovanpå marsvinens trähus i köket. Hon gömde sig inte bakom köksdörren eller Elins dörr. Hon fanns inte i Kaningrottan bakom skohyllan och hon satt faktiskt inte några steg upp i trappan och kollade hur länge det skulle dröja innan jag hittade henne. Jag kollade alla ovan nämnda ställen en gång till. Var tusan var hon? Det var alldeles tyst, men så hörde jag ett svagt ljud. Varifrån? Jag tittade upp längs trappan och in i mörkret på övervåningen. Näää, inte har hon väl..... Visserligen var trappan inte barrikaderad, men den var, i vanlig ordning, full av prylar. Jag gick upp samtidigt som jag ropade på henne trots att jag vet hur meningslöst det är. Jag tände några lampor. "Var tusan är du?!" Jag kommer aldrig att hitta henne i den här förb...... röran! Då krafsade det till och hon kom ut från ett av de rörigaste och mörkaste hörnen och så skakade hon på sig. "Städar du aldrig här uppe? Det är ju skitdammigt!" Hon var lokaliserad! Nu måste jag fånga in henne. Ett tag trodde jag att jag skulle få jaga runt hela kvällen och tappa bort henne i något annat mörkt och skräpigt hörn, men jag lyckades trycka ned henne mot golvet, få in en hand under magen och den andra under rumpan. Det uppstod handgemäng där hon klöste mig och tussar flög runt huv'ena på oss medan jag bar henne nerför några trappsteg innan jag satte ned henne, så att hon fick ta sig ned själv för jag vågade inte manövrera förbi alla prylar med en motsträvig kanin i famnen. Olika skräckscenarier susade genom skallen på mig. En minut senare låg hon utfläkt på hallmattan och var hur cool som helst. All's well that ends well!

Håppetåssan på väg upp vid ett annat tillfälle,

men tagen med handen i kakburken.

Elin skulle ha vikarierat på en blöjnisse-avdelning igår för första gången efter sommaruppehållet, men hon kom aldrig iväg. Pär blev fruktansvärt besviken. Så besviken att han blev sur och arg och var så resten av dagen. Varför? Jag har frågat honom varför, men får inget annat svar än att han blir besviken över att hon "...försätter sig själv i en så'n situation".  ????  Besviken blir man när något man förväntat sig inte inträffar och jag undrar vad det är han förväntade sig. Blir han besviken över att hon inte är lika uthållig som han är, att hon inte har lika lätt att "sätta sig över" ångest och oöverstigliga murar? Är han rädd att vi ska behöva försörja henne i evigheter? Hon gör så gott hon kan och hon känner sig redan tillräckligt värdelös utan att vi behöver förstärka den känslan. När jag mår dåligt och drar mig undan, så kallar Pär det för att jag surar, men det han höll på med igår och faktiskt fortsatte med idag, det är att sura. 2 olika sortes spänning på en och samma dag. Man skulle kunna tro att jag har Nokia-däck och behöver söka spänning på annat håll.

Vi köpte en ny dusch på Clas Ohlson i Skäris och passade på att äta middag där. Jag åt mat från McD och det var inte gott och jag kände mig uppblåst, fet och äcklig och bestämde mig för att det får räcka nu. Mitt avslappnade förhållande till vad jag äter måste stramas åt. Det kommer fortfarande att vara avslappnat, men jag behöver faktiskt inte äta Viva Lakrits veckans alla dagar. Som exempel.

......hur fruktansvärt mycket musik det finns??!! Nu har jag greppat Spotify och satt ihop en första spellista som jag ska prova nästa gång jag tränar och jag skulle kunna bli sittande huuuuur länge som helst och hoppa från den ena låten till den andra eller från den ena gruppen till den andra eller från den ena artisten till den andra. Enbart Eurythmics har ju hur många låtar som helst som jag aldrig har hört! Jag bara väntar tills min hjärna släpper den blockering som håller tillbaka alla låtar som jag har saknat...... Ålrajt! Råck ån! Music is da shit! 

Veckans samtal med LG handlade om min trötthet. Jag hade svårt att hålla ögonen öppna och det såg han och när vi hade pratat fram och tillbaka, så insåg jag att det nog har med min träningsiver att göra och att jag, åter igen, vill mer än jag egentligen orkar. Jag ska införa 2 vilodagar varje vecka med hyfsat mellanrum t.ex torsdag och söndag. Jag sa det inte högt, men jag misstänker att det faktum att mitt teknikrädda jag har gett efter i och med köpet av en ny mobil och allt jag måste lära mig gör att även hjärnan protesterar. Jag är tydligen inte för gammal för att lära mig, men systemet är överansträngt.

"Need you tonight" med INXS. Ännu en snygg video från 1980-talet. Jag minns att jag såg dem i Konserthuset och det var en hemsk konsert. Lokalen var alldeles för liten och det tjöt i mina öron i flera dagar efteråt.

Vart tog min energi vägen?! Sedan i söndax har jag bara blivit tröttare och tröttare, så till den milda grad att jag känner mig utsugen eller dränerad eller torrlagd eller tömd. Finns det energi-vampyrer? Jag fattar faktiskt inte. Idag hade jag tänkt ta de nya stavarna på en jungfrutur, men när larmet drog igång klockan 9, så var jag knappt vid liv. "Jag måste inte gå ut...." För en gångs skull, så hade Mitt Bättre Jag inga argument och lät mig ligga kvar i sängen till halv 11 utan dåligt samvete. När jag väl var uppe, så var kroppen lika samarbetsvillig som en byrå och om jag hade varit 3 år, så hade jag varit skitgrinig och en ren pest och inte kunnat vara i möblerade rum. Jag provade att gnälla för mig själv och det kändes helt ok, så jag gnällde lite till och så fortsatte jag med jämna mellanrum.

Jag vänjer mig, sakta men säkert, vid min nya Samsung och idag provade jag kameran. På balkongen finns en skiljevägg mot grannen och till skillnad från oss har hon blommande saker där ute och en av dem har krånglat sig in mellan spjälorna. Oinbjuden, men en fin färgklick.

Samma blomma i närbild och i vanlig 4-färg.

I svartvitt.

Och i sepiabrunt.

Kameran i den här mobilen är mycket bättre med rejäl skärpa, så om mina bilder blir så där suddigt oskarpa som har blivit mitt signum, så är det helt och hållet fotografens förtjänst. 

PS. Jag tror att jag är redo för att Elin ska få lära mig hur Spotify fungerar.