Igår kväll hände det som vi har väntat på i snart ett år: Selma tog sig hela vägen uppför trappan till övervåningen. Elin var hos Robin och Pär sov, så jag var ensam ansvarig för håppetåssan och det var när jag skulle få in henne i buren för natten som jag upptäckte att hon var borta. Hon var inte under Elins säng. Hon satt inte ovanpå marsvinens trähus i köket. Hon gömde sig inte bakom köksdörren eller Elins dörr. Hon fanns inte i Kaningrottan bakom skohyllan och hon satt faktiskt inte några steg upp i trappan och kollade hur länge det skulle dröja innan jag hittade henne. Jag kollade alla ovan nämnda ställen en gång till. Var tusan var hon? Det var alldeles tyst, men så hörde jag ett svagt ljud. Varifrån? Jag tittade upp längs trappan och in i mörkret på övervåningen. Näää, inte har hon väl..... Visserligen var trappan inte barrikaderad, men den var, i vanlig ordning, full av prylar. Jag gick upp samtidigt som jag ropade på henne trots att jag vet hur meningslöst det är. Jag tände några lampor. "Var tusan är du?!" Jag kommer aldrig att hitta henne i den här förb...... röran! Då krafsade det till och hon kom ut från ett av de rörigaste och mörkaste hörnen och så skakade hon på sig. "Städar du aldrig här uppe? Det är ju skitdammigt!" Hon var lokaliserad! Nu måste jag fånga in henne. Ett tag trodde jag att jag skulle få jaga runt hela kvällen och tappa bort henne i något annat mörkt och skräpigt hörn, men jag lyckades trycka ned henne mot golvet, få in en hand under magen och den andra under rumpan. Det uppstod handgemäng där hon klöste mig och tussar flög runt huv'ena på oss medan jag bar henne nerför några trappsteg innan jag satte ned henne, så att hon fick ta sig ned själv för jag vågade inte manövrera förbi alla prylar med en motsträvig kanin i famnen. Olika skräckscenarier susade genom skallen på mig. En minut senare låg hon utfläkt på hallmattan och var hur cool som helst. All's well that ends well!

Håppetåssan på väg upp vid ett annat tillfälle,

men tagen med handen i kakburken.

Elin skulle ha vikarierat på en blöjnisse-avdelning igår för första gången efter sommaruppehållet, men hon kom aldrig iväg. Pär blev fruktansvärt besviken. Så besviken att han blev sur och arg och var så resten av dagen. Varför? Jag har frågat honom varför, men får inget annat svar än att han blir besviken över att hon "...försätter sig själv i en så'n situation".  ????  Besviken blir man när något man förväntat sig inte inträffar och jag undrar vad det är han förväntade sig. Blir han besviken över att hon inte är lika uthållig som han är, att hon inte har lika lätt att "sätta sig över" ångest och oöverstigliga murar? Är han rädd att vi ska behöva försörja henne i evigheter? Hon gör så gott hon kan och hon känner sig redan tillräckligt värdelös utan att vi behöver förstärka den känslan. När jag mår dåligt och drar mig undan, så kallar Pär det för att jag surar, men det han höll på med igår och faktiskt fortsatte med idag, det är att sura. 2 olika sortes spänning på en och samma dag. Man skulle kunna tro att jag har Nokia-däck och behöver söka spänning på annat håll.

Vi köpte en ny dusch på Clas Ohlson i Skäris och passade på att äta middag där. Jag åt mat från McD och det var inte gott och jag kände mig uppblåst, fet och äcklig och bestämde mig för att det får räcka nu. Mitt avslappnade förhållande till vad jag äter måste stramas åt. Det kommer fortfarande att vara avslappnat, men jag behöver faktiskt inte äta Viva Lakrits veckans alla dagar. Som exempel.