En 80 minuters promenad som inte gick fort och där det haltades och pausades, men för en gångs skull, så var det inte jag själv som drog ned tempot för Pär hade, mot bättre vetande, valt att följa med trots att han hade ont i knäet. Förutom att tempo saknades, så kortades promenaden av, men det gjorde inte mig så mycket för det kändes tungt och det var klibb-varmt och jag borde ha haft med mig en flaska vatten. Bättre än 80 minuter i soffan i vilket fall.

Igår åt vi middag på Jensens i Skäris och vi hade bjudit med Robin oxå. Det här besöket var perfekt: oxfilén var banne mig perfekt och pommisen gudomligt frasig, chokladmoussen med grädde......oj, oj, oj! Servicen var ovanligt bra och vi slapp den långa väntan som brukar inträffa på just den Jensens.

Idag har Pär och jag åkt bil ut mot Nacka och Värmdö och med vägverksfärjan över till lilla Rindö som inte har någon broförbindelse till fastlandet. Vi åkte tvärs över ön för att ta nästa färja till Vaxholm och medan vi väntade på avgång, så kikade vi litet på Rindö redutt. Vi köpte fika/lunch på Statoil och var hemma igen vid 14. Den utflykten sög inte musten ur mig på något sätt.

Jag lyssnar på "Två soldater" och den är jobbig. Även om Roslunds & Hellströms böcker inte är baserade på verkliga händelser eller personer, så har de fakta och förhållanden klara för sig vilket gör att handlingen blir väldigt nära verkligheten, den krassa verkligheten, den som jag undviker i media, men av någon anledning utsätter mig för genom att lyssna på de här böckerna. Det är deprimerande och sorgligt, det är frustrerande och upprörande. Maktlöshet. Uppgivenhet. Rädsla. Inga positiva känslor att tala om. Hur kan man hamna så snett? Var börjar det? De här gängen snackar så himla mycket om kärlek och respekt, men deras uppfattning om kärlek och respekt är så snedvriden. Rädsla är inte det samma som respekt. Man kan inte misshandla en människa till att respektera. Det enda resultatet blir rädsla som går över i ilska och förakt. Det handlar om ett fåtal hundra personer som håller flera tusen som gisslan genom våld och vandalism. 12-åriga småpojkar som ser upp till tungt kriminella 17-åringar som om de vore gudar och som utnyttjas just för att de inte är straffmyndiga. Varför känner dessa människor så'nt förakt för lagar, regler och normer? Varför anser de att de kan hota poliser till döden? Den här boken är skitjobbig och känslorna blir så röriga att jag inte kan formulera dem.

Att herrar blir gnälliga när de är sjuka det vet alla damer som har levt tillsammans med en herre, men nu är detta faktum belagt på Twitter, så då måste det ju vara sant, eller hur?

"Män tenderar att undvika läkare fram tills att någonting blir svart eller ramlar av"  säger allmänläkaren Arlene Smyth till New Zealand Herald.

Det verkar inte som om herrarna är fullt så gnälliga när det gäller de allvarligare sjukdomarna t.ex depression för då tiger de och verkar hellre ta livet av sig än att söka hjälp. Åsså säger de att kvinnor är knepiga.

Det finns 2 sätt att vakna som jag avskyr med varje fiber i min lekamen och det är när jag har försovit mig och när jag väcks av att jag mår illa. Klockan 3 vaknade jag av en otrevlig känsla i magen. Jag låg kvar en stund i föhoppningen om jag hade fel, men till slut gick jag till städskåpet och tog fram en hink och sedan låste jag in mig i badrummet. Det var en delikatess som jag kräktes upp, torkat renkött som är bland det godaste jag vet, men som jag efter den gångna natten inte kommer att våga äta på länge. Jag fick 2 bitar av min svägerska som hon köpt i Grövelsjön som tack för kaninvakten och igår kväll skar jag upp en bit i skivor som jag knaprade på till kvällsteet. Skivorna blir varken stora eller tjocka och jag åt väl 7-8 stycken. Det var definitivt inte lika gott som det kött som min pappa brukade torka hängande på torkställningen ute på balkongen, men det smakade ju inte illa. 6 timmar senare talade magen om att det måste ha varit något fel på det. Både Pär och Elin åt av det, men jag åt mest. Det finns inget annat som kan ha orsakat illamåendet och jag har aldrig tidigare reagerat på det här viset. Vid 9-tiden kom det endast galla och den luktade så illa som galla brukar göra, men det fanns ett tydligt inslag av torkat renkött.

Vid 11-tiden tröttnade jag på att ligga bland de svettunknka sängkläderna i min svettunkna pyjamas, så jag steg upp, rev ur lakanen och slängde dem tillsammans med pyjamasen i tvättkorgen och så duschade jag. Jag tog bara de nödvändigaste medicinerna, Lyrica och Omeprazol och jag chansade på att ta dem med en slurk juice och magen tyckte det var ok vilket var det första tecknet på att jag inte var magsjuk utan endast matförgiftad. Till lunch åt jag bananaskivor i fruktyoughurt, 1 kokt ägg och 2 muggar te och så handlade Pär hem den klassiska kuren mot dålig mage: Coca-Cola, rumstempererad, helst avslagen. Nu känns magen som vanligt igen även om den är tom och jag är rätt spak, men jag mår inte illa och det är det enda som räknas!

Det blev styrketräning idag, men det var okoncentrerat och ganska tungt och så blev jag störd av otäcka utdunstningar från min tröja som åkte in i tvättmaskinen direkt när jag var färdig.

Den  senaste veckan har jag varit hyfsat mycket ensam. Elin och Robin har hållit sig mycket för sig själva (läs: sovit till fram på eftermiddagen och suttit uppe till 3 på natten). Jag har umgåtts med fyrbeningar och de passar mig bättre vad tvåbeningarna gör. Så igår kom Pär hem vilket alltid innebär en omställning och jag behöver minst 1 dygn på mig för den, men jag fick inte det den här gången för på förmiddagen kom svägerskan med son för att hämta hem Sylvan (jag saknar den lilla sudden....) och Pär insisterade på fika, så de blev kvar någon timme. Elin och Robin åt middag med oss och Robin är pratglad vilket ledde till att middagen blev långdragen och jag började känna att det höll på att bli för mycket, jag orkade inte hänga med i samtalet och blev mer och mer irriterad (jävlamänniskatillåbabbla!!). Jag hade ingen matlust pga värmen och tackade därför nej till efterrätten och jag hade en jättedisk som väntade och som gjorde att jag hade svårt att koppla av. Nu sitter Pär, Elin och Robin på balkongen och pratar, pratar, pratar och jag sitter själv i köket (med fyrbeningarna). En social överdosering. För mycket för fort. Dessutom fick jag en ångestattack igår kväll som krävde Oxascand och tillsammans med blodförlust och Ipren pga mensen och min sömntablett, så sov jag som en död och har inte mått bra idag. Jag är ett bräckligt käril.

Klockan 6, när Elin gav marsvinen frukost, så var det redan 19 grader och när jag steg upp klockan 9, så hade temperaturen stigit till 24 grader. Jag promenerade i 85 minuter och det var varmt, rejält varmt med ljumma vindar. Det gick inte så fort och det blev flera vattenpauser.

Jösses, vad alla är solbrända! Det är många som ser ut som sadelväskor i skinnet och det är inte attraktivt. Eller hälsosamt. Jag känner mig som en Ipren - vit och spolformad.

Idag är jag värmesjuk: trött, matt och huvudvärk och sugen på salta saker.

Pär är hemma igen.

Jag har gått upp 2 kg den senaste månaden och nu har jag en toppnotering på 103,6 kg. Jag har aldrig vägt så mycket i hela mitt liv. Lite läskigt faktiskt, men när jag hade stirrat färdigt på vågen och dessutom dubbelkollat eftersom jag inte trodde mina ögon, så blev jag inte särskilt nedslagen eller desperat. Dels lever jag i ett ganska avslappnat förhållande till min vikt just nu och månadens vägning var mest för att hålla koll på den och dels begriper jag ju varför jag har gått upp. Den senaste månaden har gått i Cornettos tecken tillsammans med några wienerbröd och Cola. Det är så'nt jag kan dra in på utan att livet blir tråkigt. Eftersom kocken har varit på resande fot, så har det blivit mycket färdiglagat och det har inneburit pasta, ovanligt mycket pasta om jag jämför med att jag aldrig åt det medan jag höll mig till LCHF. Lägg sedan till fortsatt stillasittande pga hälsporren och vips har 2 extra kg smugit sig på.

Jag har promenerat i 80 minuter idag. 70 minuter släpade jag på mina 103 kg och de sista 10 minuterna ökade jag på med ca 5 kg eftersom jag handlade på Konsum. Det är kanske inte så konstigt om jag blev trött efteråt. Hälen tog inte så mycket stryk eftersom jag hade MBT-skorna, men jäsiken vad det tog på ben- och magmuskler och på rumpan och då hade jag redan träningsvärk från i tisdags.

Jag tror på LCHF. Jag tror att fett har ett oförtjänt dåligt rykte och jag tror på att minska på tillsatser och konserveringsmedel och framför allt på socker. Den senaste månaden har jag släppt in sockret i mitt liv igen och resultatet syns ju på vågen. Jag är så trött på alla skriverier om det farliga fettet, så när jag såg artikeln "Hur farligt är sockret egentligen?" , så kunde jag inte låta bli att utbrista "Jäss!". Enligt vetenskapsjournalisten Ann Fernholm, så påverkas blodfetterna av socker och kolhydrater och inte bara av fett vilket är vad jag redan har snappat upp från LCHF-magasinet. och andra källor.