.....om inte Patricia Arquette ("Medium") är den skådespelerska som är absolut sämst på att gråta på film? Maria Lark som spelar en av hennes döttrar är 7 gånger bättre på det.

Idag var det dax för samtal med LG igen. Jag är inte mer än människa, men att jag kan vara så oerhört  barnslig tar emot att erkänna.     Det förra samtalet med LG för 4 veckor sedan gav inte så mycket av olika anledningar bl.a sände han ut otrevliga vibbar av stress och dålig koncentration. Jag fick bara 30 minuter mot de vanliga 45 och kände mig utkörd när han i vanlig ordning följde mig ut och tog emot nästa patient, så direkt att vi möttes i dörren. Mitt inre, barnsliga jag som alltid törstar efter bekräftelse och uppmärksamhet stampade med foten i golvet och deklarerade att jag minsann inte tänkte komma tillbaka!     Under de här 4 veckorna, så har jag verkligen funderat på om jag ska fortsätta hos LG och då inte enbart pga det förra samtalet (faktiskt!) och jag tvekade in i det längsta, ända tills jag faktiskt var tvungen att gå om jag inte skulle komma för sent. Jag åkte, men för att han inte skulle få ett psykologiskt övertag, så höll jag igen i början av samtalet. Ni märker ju - hur gammal e jag egentligen?? 48 eller 4,8?? När jag sedan kände att jag hade hans fulla uppmärksamhet och han var koncentrerad, så gick det bättre.

Jag berättade vad jag hade haft för mig under den gångna perioden, allt från kanininhysingar till matförgiftning och vi kom än en gång in på begränsningar. Det skulle vara enklare om jag levde själv. Inte nödvändigtvis i den isolerade röda stugan i skogen med endast ekorrar och rådjur som sällskap. Lee Scanlon i serien "Medium" sa i ett av de avsnitt jag såg idag: "Vet du vad som är det bästa med att leva/vara ensam? Det är att man inte kan göra någon besviken." Spot on! Jag begränsar mitt liv i ren självbevarelsedrift för att slippa den sortens ångestfyllda krascher som blev efter lunchkryssningen, men jag vill inte att begränsningarna ska ta kommandot för det skulle vara direkt skadligt i längden, så av den anledningen knuffar jag iväg mig själv på en lunchkryssning vilken gör mig så trött att jag drabbas av härdsmälta och inte orkar röra mig på 2 da'r och Pär blir sur när ett planerat muséibesök inte blir av och då får jag dåligt samvete för att jag är så satans klen vilket får mig att må ännu sämre...... Begränsningar samtidigt som balans är som tulipanaros - lättare sagt än gjort.

Min mage har fortfarande inte återhämtat sig helt från förra veckans matförgiftning eller så är jag bara nojig. Vid något tillfälle varje dag, så mår jag illa och jag kan inte tänka mig att äta vad som helst, det ska helst vara olagat, mjukt och lent.

En av mina orkidéer gick hädan i lördax. Det var en av de omblommande som dessutom blommade om för andra gången, så kanske var det inte konstigare än att det var slut på krutet. De gröna bladen bleknade ett i taget för att till slut vissna helt, blomstängeln var blek hela vägen ned mot rötterna och blommorna slokade. Ingen ohyra, inget spinn, men jag lät den kila vidare. Det betydde att det blev en plats ledig i fönstret och idag kom Pär hem med en ny som har friskt gröna blad, kraftiga stänglar och spänstiga vita blommor.   

Jävlariminlillalåda vad håret har vuxit!! Jag ska till Rosie om en vecka och jag hoppas att tiden går fort för jag är väldigt nära att bara klippa av rubbet.