Jag orkade med skolan, både grund- och gymnasieskolan och jag var inte mer sjuk än någon annan.

I samband med att jag flyttade hemifrån och fick mitt första arbete, så började orken tryta.

Det var sällan, väldigt sällan som jag orkade arbeta samtliga arbetsdagar under en månad.

Ångest och depressioner förutom vanliga förkylningar och magsjukor.

Till mitt senaste och sista arbete hade jag drygt 1,5 timmes resväg dörr till dörr och det förbättrade knappast något.

Resorna var slitsamma.

Interaktionerna med arbetskamrater var påfrestande.

Jag fungerade bäst när jag fick pula med mina uppgifter i avskildhet.

Sjukskrivningarna blev fler och längre.

Jag var inte så uppskattad trots att jag gjorde bra ifrån mig när jag väl var där.

Jag fick dåligt samvete.

Nu är det 13 år sedan jag blev sjukskriven en gång för alla.

Depressionerna och ångesten har inte blivit bättre, båda är här för att stanna.

Orken och uthålligheten har inte heller blivit bättre.

Jag drar mig undan och skyggar mer och mer.

Jag begränsar mig mer och mer.

Jag är fullt medveten om detta.

I det stora hela mår jag inte dåligt av min allt trängre värld för jag har inga svårigheter att fungera när jag måste t.ex. handla, åka till läkaren, ringa telefonsamtal - jag lider inte av social fobi vilket jag ofta har fått höra.

Jag väljer bort.

Det som får mig att må dåligt är mitt samvete.

Eftersom jag inte orkar lika mycket som jag skulle vilja, lika mycket som dem jag umgås med gör, så känner jag mig som en glädjedödare, en stoppkloss, en gnällspik.

Jag är trött på mig själv och mina städniga invändningar, protester och ursäkter.

Jag väger för mycket, men det är inte det huvudsakliga hindret.

Det är inte det.

Jag har slutat tro att jag kommer att bli lycklig och problemfri bara jag går ned i vikt.

Om jag blev av med de överflödiga 30 kilona, så skulle jag orka mer rent fysiskt, men jag skulle fortfarande bli trött på det där förlamande och depressionsframkallande och ångestladdade sättet som jag blev igår.

Det här är ju inget nytt för mig när jag tänker efter, när jag tänker tillbaka.

Jag har förmåga att sätta ord på det nu, jag har fått förklaringar, jag har fått diagnoser.

Jag har svårt att kompromissa, så om jag följer med på en middagsbjudning eller på en utflykt, så vill jag inte göra en halvhjärtad insats för då låter jag hellre bli och det här leder till att jag får ta i, jag får koncentrera mig och jag spänner mig vilket sedan resulterar i en härdsmälta som igår.

"Gör det för min skull."

"Du kan väl anstränga dig nu när du ändå följde med. "

Jag anser inte att min person och mitt sällskap har sån avgörande betydelse att jag kan dyka upp och hänga med och alla kommer att vara tacksamma för att jag över huvud taget är en i sällskapet.

(Det fungerar omvänt oxå: jag övertalar sällan någon att dyka upp eller hänga med bara för att få sällskap, då gör jag det hellre ensam, jag blir inte taxam för att någon kommer hit trots rinnande näsa och idiothosta.)

För mig har det blivit ett ständigt vägande av för- och nackdelar där fördelarna utgörs av det rena nöjet och nackdelarna av den förlamande tröttheten.

Varje gång känner jag att jag måste överväga om jag tycker att det hela kan vara värt den kommande tröttheten.

Oftast vågar jag inte chansa.

Tiden för återhämtning blir för alldeles för lång, inte proportionerlig.

Igår chansade jag eftersom vi egentligen inte skulle promenera speciellt mycket, men då glömde jag de andra faktorerna, de mentala faktorerna och när vi kom hem, så kraschade jag.

Idag har jag haft en överdjävlig nack- och huvudvärk, jag har slumrat sittande i soffan och jag har tillbringat 3 timmar liggande i soffan, jag har varit lättirriterad och haft lätt ångest.

Var gårdagens utflykt värt det?

Mitt samvete är lugnare och Pär hade trevligt, så svar ja.

Tror jag.