Pär och jag åkte på en lunchkryssning ända ut till Waxholm och tillbaka vilket tog 2,5 timme. Jag älskar att åka båt! Jag tycker om att ha nära till vatten. Kan det bero på att jag är en fisk? Vi åkte med en k-märkt båt som heter M/S Östanå I, den byggdes 1906 och var från början en ångbåt, men går numera på diesel. När vi bokade biljetterna, så valde vi oxå vad vi ville äta och det blev cesarsallad med kyckling och det var riktigt gott, kryddigt utan att vara starkt.

Vädret var makalöst och Stockholm visade sig från sin allra vackraste sommarsida. Båtturen var guidad och det var en duktig guide, han pratade inte hela tiden utan berättade lite om sevärdheter som vi passerade bl.a Prins Eugens Waldermarsudde som numera är ett konstmuseum.

Att sitta inne i salongen och äta samtidigt som jag ena gången tittade ut på "båtens högra sida" och sedan på "båtens vänstra sida" var rena dödsstöten för nacken och jag hade så satans ont efter ett tag. En bra bit ut i skärgården ligger det några små öar som har fått namn efter veckodagarna, Ön måndagen, Ön tisdagen osv. och det har att göra med bönder som lät sina kor beta där, men för att inte gräset skulle ta slut helt, så fick de flytta korna med båt varje dag. Till slut var det en bonde som tröttnade och bestämde sig för att lära sina kor att simma. Kor kan simma och de kan simma bra och bondens kor simmade efter båten. Kor är smarta oxå för när bonden kom tillbaka samma kväll för att flytta de till nästa ö, så var korna borta. De hade simmat vidare på eget bevåg. Jag älskar den sortens små berättelser!

Efter att ha vänt utåt Waxholm och vi åter närmade oss Stockholm och kajplatsen vid Strandvägen, så passerade vi platsen där skeppet Wasa så nesligt sjönk på sin jungfrutur. Guiden berättade att masterna stack upp ur vattnet och att de helt sonika sågades av i hopp om att hela den pinsamma händelsen skulle falla i glömska, men det vet vi ju att den inte gjorde. Nedanför Gröna Lund ligger en mindre hamn som jag har glömt namnet på, men där står en lyftkran som har piffats till och ser ut som en giraff. Det brukade vara flera stycken likadana, 4 tror jag, men nu står bara 1 kvar. Jag har alltid gillat dem!

Strandvägen i högsommartid med alla dessa båtar är en av mina favoritvyer. Sommarstockholm är vackert!

Det är Pär som har fotat vilket syns på skärpan om inte annat (inget mobilkamerasudd här inte), men bilderna är nog ganska stora om du klickar på dem för jag orkade inte fixa till storleken.       

Jag hade det väldigt trevligt idag, inte tu tal om saken. Det var en lyckad utflykt, men jag fick ONT och jag blev trött. Hälsporren gjorde att jag inte kunde gå ordentligt, jag fixade inte att ta ut stegen som jag brukar vilket gjorde att knäna fick ta smällen och sedan höfterna och så ryggen. Jag höll humöret uppe hela dagen, hela vägen hem, men när jag satte nyckeln i låset, så brast det. Jag orkade inte hålla emot. Paniken kom och jag var så varm och äcklig och kunde inte få av mig kläderna fort nog. Jag öppnade fönster på vid gavel för att få sval och cirkulerande luft. Jag hade inte drukit tillräckligt heller. Hur kan jag bli så in i h-vete slutkörd av den här sortens aktivitet??? Jag är så besviken och jag känner att det ska mycket till för att jag ska lämna hemmets trygga och vilsamman vrå igen. Jag känner mig så misslyckad. Jag grät för första gången på.....jag vet inte när. När jag tog kvällsdosen med Lyrica, så lade jag till 2 Ipren och 1 Oxascand, sedan snabbduschade jag och efter det lade jag mig raklång i soffan.