Köksfönstret är öppet och jag hör lekande barn eller snarare gapande och skrikande barn och kom att tänka på "Turistens klagan" med Cornelis Wreswijk där man kan höra bubblande barnskratt. Varför skrattar inte dagens barn när de leker? Varför skriker de som om någon stack kniven i dem?

Veckans samtal med LG var si så där, jag kom på mig själv med en viss otålighet för jag hade ingen lust att analysera och ifrågasätta, att psykoligisera som jag kallar det, inte idag. Han frågade hur det hade gått med det jag-forumlerade samtalet och jag svarade att jag inte ens hade försökt, men jag undvek uttrycket Flum & Ludd som jag använde i inlägget. Jag har helt enkelt inte behov av att hävda mig själv på det viset, inte just nu i alla fall. Vi pratade en del om träning eller snarare bristen på sådan pga fysiska krämpor och jag nämnde orkes-provet som jag utsatte mig själv för i början av året och som han såg som en sorts utmaning. Bassängträning som är skonsam mot lederna är ju en alternativ träningsform förutom det att jag måste vara bland andra människor iklädd baddräkt...... Det skulle oxå kunna vara en utmaning för mig i syfte att börja acceptera mig själv och min gräsliga kropp. Jag har fått i läxa att hitta på en ny utmaning varje vecka. Det nappar jag på, men hittills har jag inte kunnat komma på en enda. Man kan utnyttja utmaningar som ett sätt att öka på sin dagliga ork. Jag har väldigt många rutiner som hjälper mig att fungera dagligen, ju sämre jag mår desto viktigare blir dem och jag mår inte bra när de ruckas, men om jag utmanar mig själv kan det få positiv effekt. Kanske ska jag inte se det som utmaningar eftersom jag har inget till övers för så'na.

När jag kom ned till tåget på väg till LG, så kom ett tåg mot Södertälje in på stationen, men på fel spår och blev stående där och alla klev av. "Vad är det nu för satans SL-krångel?!" tänkte jag. När jag kom inom hörhåll för att kunna uppfatta meddelandet i högtalarna, så förklarades det hela med broöppning i Södertälje och tåget skulle köra tillbaka mot Stockholm direkt. Mitt tåg gick som beräknat och när jag var framme i Södertälje och gick över slussbron (det var dock inte den bron som stoppade tåget utan en större) si så där 25 minuter senare, så kunde jag se aktern på ett STORT fartyg som långsamt stävade norrut i kanalen. När jag gick åt andra hållet och hade hunnit fram till stationen, så hördes ding-ding-ding-ding vilket innebar en ny broöppning, men då var det endast segelbåtar - semestertrafik. 

Bilden lånad från nätet.

Till vänster, men syns ej, finns den gångväg som jag tar när jag ska till LG.

Jag har ont, ont, ont i foten och på eftermiddagen fick en satans huvudvärk. Dessutom har även vänster häl börjat ömma.

PS. Radarparet Humlan & Mimmi körde alltid en eftersom-ni-har-ätit-färdigt-er-middag-så-kan-väl-vi-få-resten-av-salladen-rusning. De snodde runt fötterna på Pär medan han gjorde matlåda och de blev ivrigt påhejade av Maja i överburen som stod med tassarna på kanten och tjoade för allt vad hon var värd. Sedan dog Humlan och Mimmi tappade lusten. Ingen rusning på flera veckor tills idag. Kanske mådde Mimmi dåligt av den lilla tumören plus att hon saknade sin kompis, men nu är hon tillbaka. Hon är pigg och mår oförskämt bra och nu får hon lära upp Kajsa så hon får sälle på sina rusningar.