......stod jag på balkongen i solen och åt min youghurt medan jag tittade på en ekorre som for fram och tillbaka inne på gården. Det var en tanig liten rackare med en väldigt spretig svans. De är ju gudasöta, de små liven!!

Klockan 11 hade jag tid hos LG. Det blev ett tungt samtal och jag var trött och seg i huv'et. Dessutom blev vi avbrutna vid 2 tillfällen då det rådde ett mindre kaos pga att journalsystemet hade kraschat. Det gjorde inte mig så mycket för jag hade svårt att formulera mig och satt tyst oftare än jag har gjort tidigare. (Jag minns ett annat terapibesök för så där 25 år sedan när jag satt helt tyst i 45 minuter och psykologen sa ingenting hon heller, men innan jag gick sa hon att hon att hon hade kunnat utläsa en hel del i mitt ansikte och kroppsspråket.)

Både igår och idag hade jag hälkuddarna i ett par gympaskor som jag har haft på SATS och det fungerar.

Vad är det som gör att britterna är så mycket skickligare på att skildra och visa vanliga människor i filmer och serier än vad amerikanerna är och det utan att det blir deprimerande? Britterna kan oxå visa det glassiga, men det är inte lika givet, tycker jag. Jag har sett en mycket bra, alltför kort brittisk serie av samma snubbe som gjorde "Kalla fötter", som heter "Maggies nya liv".  Värme, humor och mänsklighet och det är så vansinnigt skönt att se en kvinna som har rynkor och övervikt och som inte tjatar om kalorier och svettiga spinninpass och som har självförtroende och är smart, men det jag reagerar starkast på och som är ett tydligt tecken på hur jag själv tänker om övervikt, är att män är attraherade av henne. Jag behöver mer så'nt.

Från det ena till det andra. Vill ni se vääääldigt fina bilder från Öland på både kossor, sälar och vindkraftver, så titta här.

Jag har sett min första, hela stumfilm, "Chaplins pojke" på svt.play För 2 veckor sedan började en dokumentär serie om filmens historia och den andra delen handlande en hel del om Charlie Chaplin och då visades ett klipp ur just "Chaplins pojke" från 1921. Jag blev nyfiken på den och kunde inte låta bli att se den när jag hittade den på svt.play Den är bra, riktigt bra och jag rekommenderar den! Den rolig och rörande och påhittig och bara 50 minuter, så se den vettja!

Min konstnärlig ådra har tagit sig många uttryck genom åren.

Jag har tecknat mycket.

Jag tycker om dans.

Jag tycker om musik.

Jag har gått kalligrafikurser.

Jag har gått skrivarkurser.

Jag är (måttligt) intresserad av inredning - färg och ljus.

Jag har känsla för färg och form.

Jag har fotat en del (när Elin var liten dvs. före digitalkamerans tid).

Jag har målat med fönsterfärg.

Jag har provat på att lägga mosaik.

Jag har gjort tittskåp (bilden nedan och bland det roligaste jag har gjort).

Nu tänker jag försöka mig på decoupage, något som jag, i min enfald, trodde var en nymodighet, men som har funnits i några 100 år.

Elin och jag åkte till Stockholm och shoppade idag och det blev hyfsat lyckat, men min enda tanke är: aldrig mer! Nu stundar sparsamma tider för jag vill aldrig shoppa mer (med reservation för ändring av åsikt) och jag avskyr Stockholm och jag var så in alla glödheta trött och hade så satans ont (rygg, knän och armbågar) att jag kände mig gråtfärdig. Det var ett kort ögonblick mot slutet när vi befann oss på Sergels torg och solen brakade ned, det sprang folk framför fötterna på mig, det gapades och slogs på oljefat (?) som jag kände att jag höll på att få panik. Jag fixar inte såna miljöer längre! Från en sekund till en annan, så åkte jag fritt fall från hyfsat till knädjup dy. Jag blev faktiskt rädd. Det var obehagligt. Som jag skrev igår, så har jag inte fast mark under fötterna än.

Det här köpte jag:

mediciner i parti och minut eftersom mitt frikort snart går ut (det rimmar!)

4 hg Russian Earl Grey.....

.....och - fanfar! - en ny tehuva!    

badsvampar och hårinpackningt (felvänd, men jag bryr mig int')

underlägg med matchande kökshanddukar 

3 svala och slinkiga toppar

Alltihop presenterat i den otidsenliga oskärpa som jag har bestämt ska vara mitt signum.

Vi åt en sen lunch alternativt supertidig middag på Jensens och det var gott i vanlig ordning även om servicen var lite okoncentrerad och trött (jag gav inte ett öre i dricks). Jag fotade inte maten eftersom jag tycker att matbilder i allmänhet är smått äckliga, men om jag hade kunnat, så skulle jag ha fotat den sanslösa decibelnivån som rådde från det att vi klev av på centralen tills att vi kom hem till Rönninge igen - ni hade suttit med händerna för öronen. Ni skulle ha fått se färgstarka bilder på alla soldyrkande, lättklädda shoppare (jobbar inte folk och om de är arbetslösa hur har de råd att shoppa?!). Sååååå mycket fult...... Om jag hade kunnat fota den stillastående värmen som rådde både utomhus och i affärerna, så hade ni börjat svettas ni med. Om jag hade kunnat ta en bild av hur trött jag var och hur ont jag hade, så hade ni gråtit av medkänsla och önskat att ni hade kunnat bära kassarna åt mig och köra mig hem, ända fram till dörren, i en luftkonditionerad limousin. Som sagt: aldrig mer!

PS. Den enorma H&M som ligger på Drottninggatan vid Sergelgången måste vara ett av västvärldens helveten på jorden.

......om jag faktiskt tycker att dagens träningsvärk är så himla trevlig. Det beror kanske på att den toppas av huvvevärk och onda armbågar. Jag är trött oxå efter en obegripligt dålig natt när jag somnade före midnatt, men sedan vaknade vid 3, vid 5 (toalettbesök och ett irriterande billarm som tammetusan inte lade av!), vid 7, vid 8 och när jag vaknade igen vid 9, så insåg jag att det var färdigsovet.

Det är 22 plusgrader, galet blå himmel, gräset lyser smaragdgrönt, träden är lummiga och syrénen doftar - nationaldagen är som hämtad ur en reklambroschyr för svensk försommar. Det är praktfullt! Jag var till Konsum och lastade skinnryggan full med youghurt, mjölk, ost och annat tungt samt en kasse med lättare varor som te, mikrorätter och Japp (som är min senaste fixering). Jag kör reltativt kost-fritt nu vilket gör att det plötsligt finns massor av mat (läs: färdigrätter) att välja på nu när kocken mullar runt på alvaret och jag, i vanlig ordning, inte vill laga mat.

Nu har jag tagit den ökade Sertralin-dosen i en dryg vecka och jag tror - under över alla under - att den har effekt! Jag mår äntligen, äntligen bättre. Jag har fått ett rep nedkastat för att dra mig upp ur den kvicksandslika dyn som jag har befunnit mig i. Det går lite i taget och jag har ännu inte fast mark under fötterna, men plötsligt finns det hopp. Det är väl inte omöjligt att det är en kombination av medicin och samtalskontakt som ju är den mest effektiva kombinationen för att ta sig ur en depression.

Har ni sett polisens senaste kampanj? Svart text på chockrosa bakgrund. Den riktar sig till tjejer och unga kvinnor som blir förtryckta av sina familjer och det är kanske därför de valde rosa.

Om du drömmer

om att spela fotboll,

ta en fika efter

skolan eller att

slippa bli bortgift…

Jag hade inte reagerat nämnvärt på texten om det inte varit för Elins förhållande med Skitstöveln. Det är inte tillåtet att kontrollera sina döttrar i Sverige. Man kan inte tvinga sin dotter att gifta sig mot sin vilja i Sverige. Inte ens när man inte har en svensk bakgrund. När man är svensk medborgare, så gäller svensk lag.

"Din familj har rätt att bry sig om dig – men inte att kontrollera, kränka eller hota dig."

Min skogsmulle/Ölandstok/naturfotograf till man har åkt till Öland igen. Han tänker tälta på alvaret innan han drar vidare till föräldrarna uppe i Byxelkrok och kommer hem på söndag.

Jag har styrketränat, tametusan! Det blev en kombo av styrka och ryggövningar (långa programmet) som jag flätade ihop och det satte koncentrationen på prov vill jag lova. Det var tungt, men ganska skönt och jag känner mig mörbultad, så här efteråt. Jag har inte lyckats tillföra något nytt musikblod i mobilen, men eftersom det är flera veckor sedan jag lyssnade på låtarna, så kändes de inte lika uttjatade längre.

När jag kom ned till pendeltåget för att åka till LG, så meddelades det om stopp i trafiken pga en olycka. Tåget ersattes med bussar mellan Stuvsta och Flemingsberg och just det blev inte jag påverkad av, men mitt tåg var 15 minuter försenat. Jag satt på en bänk och lyssnade på min bok och kände mig relativt lugn, men jag såg inte fram emot att ruscha från Södertälje central till mottagningen (det är en, på gränsen till, överdjävlig backe och en andra mindre backe på vägen dit), kanske komma försent och inte få möjlighet att utnyttja hela samtalstiden. Jag bestämde mig för att gå hem igen, att lämna återbud trots det minimala varslet och jag var nästan framme vid stationshuset när tåget kom. Det kändes inte självklart att kliva på, men jag gjorde det. Väl framme i Södertälje tittade jag inte på någon klocka utan började bara gå. Fort. Som ett skållat troll. Snabbt som vinden. I normala fall tar det mig 20 minuter, men idag ruschade jag (utom i den överdjävliga backen) och klarade det på 15 minuter. När jag var nästan framme, så klämtade en kyrkklocka vilket jag tolkade som att klockan var 11 och precis på slaget klev jag in i entrén. LG var några minuter sen, så jag fick möjlighet att hämta andan, men jag var överraskad av att jag inte var varken svimfärdig eller genomsvettig och av att jag återhämtade mig fort - jag satt inte och flåsade mig genom samtalet.    

Orsaken till tågstrulet visade sig vara ett självmord. Någon hade kastat sig framför tåget och dödats. Elin hamnade mitt i smeten på väg hem från R och i Huddinge, där det tydligen hade hänt, så såg hon en bår med en liksäck på och säcken var inte tom. Jag kan förstå att man mår så satans dåligt att man försöker ta sitt liv, men att välja ett så våldsamt och offentligt sätt......

LG frågade om jag hade något särskilt som jag hade tänkt på sedan förra gången och jag svarade att det hade jag, jag har tänkt mycket på Elins examen och all dramatik som vi upplevde under den tiden hon var tillsammans med Skitstöveln. Det kändes bra att få prata om det här med någon som inte är det minsta inblandad och som inte har träffat någon av aktörerna. Jag frågade hur jag skulle göra för att bli av med ilskan som hänger kvar, men efteråt, hemma, så känner jag att den har avtagit. Jag fick prata av mig och framför allt fick jag ilskan bekräftad av LG, ilskan är i allra högsta grad berättigad och så länge den inte hindrar mig i mitt liv eller på något sätt tar över, så är det ingenting jag egentligen behöver göra. Det innebär dock inte att Skitstöveln går tillräckligt säker för att slippa stryk om jag någon gång möter honom.    

Jag fick en läxa som jag egentligen fick redan förr gången, men som jag helt glömde bort när ilskan tog nacksving på mig. Vad kan jag göra för mig själv som visar att jag är värd något precis som jag är? När jag läser meningen, så känns den inte rätt. Hur tusan var det han uttryckte det och hur ska jag kunna göra läxan om jag inte kommer ihåg formuleringen av problemet?! Hur som helst, så var svaret inte givet när vi pratade om det och jag tvivlar på att jag hittar en lösning på en vecka, men en del av problemet har med min Okäre Bror att göra som allt för ofta talade om för mig att jag inte läste rätt böcker och att jag, som den normalt ytliga tonåring jag var, inte var tillräckligt intresserad av Viktiga Saker. Han bodde inte hemma eftersom han var 14 år äldre utan lyckades förmedla detta under sina spridda besök och det bet sig fast värre än en fästing för en fästing kan man plocka bort. Det är en förklaring till att mina taggar åker ut, så fort någon försöker tala om vad jag t.ex bör eller inte bör äta och det var samma taggar som blev större när det framgick hur mycket Skitstöveln försökte styra Elin.    

Jag sov på soffan inatt och vaknade med ont i höften. Jag sov där i knappt 5 timmar, i en och samma ställning och förmodligen tungt, kanske på skarven mellan 2 dynor. Värken har suttit i hela dagen vilket jag tycker är en aningen överdrivet och så har det varit en dålig allergidag trots det braiga vädret (mulet och bara 12 grader) och jag har haft huvudvärk och efter lunch blev jag sååååååååååååååå trött. Jag lade mig i sängen för höftens skull och sov i 2 timmar. Ljuvligt!