Jag har läst en bok om genernas betydelse för övervikt, "Vikten av gener". Jag har alltid varit pessimistisk till min läggning och ofta fått vatten på min kvarn de gånger jag har trotsat pessimismen och faktiskt vågat hoppas, vågat ha förväntningar och sedan blivit grymt besviken. Rena rama snytingarna. Förväntningarna kan ju ha varit orimliga. Jag hade förväntningar på Weight Loss-pillerna och kanske var de orimliga, men att jag skulle gå ned mer än 1 fisigt kilo på 5 veckor tycker inte jag var en orimlig förväntan. Jag har haft den här boken på min önskelista länge och köpte den med min senaste beställning och jag hade nog orimliga förväntningar på den oxå, jag hade hoppats på en stor aha-upplevelse, jag hoppades på att få Svaret på varför jag har så svårt att gå ned i vikt, jag ville ha en ursäkt till varför det inte fungerar. Det jag fick var en bekräftelse på att mina anlag för fetma är ärftliga. Min pappa hade rejäl bukfetma och det anlaget har jag fått. Min äldsta syster (som dog för 2 år sedan) minns jag som konstant överviktig och konstant kämpande och hennes övervikt satt även den runt magen med pinniga armar och underben, så jag är inte ensam fast det är ingen som helst tröst.

"Redan idag kan generna förklara varför några ökar i vikt mer än andra. Det beror på att de har annorlunda förutsättningar. De upplever hunger och mättnat på ett annat sätt än de smala. Det handlar inte om att de från början skulle ha sämre karaktär."

Det finns inte en viktminskningsmetod som passar alla just för att man har olika förutsättningar. Viktväktarna fick mig att gå ned 12 kg på några månader, men jag orkade inte med den metoden och att jag nu vet att jag är kolhydratkänslig gör att den metoden inte längre är ett altenativ för mig. Det verkar som om LCHF inte heller är något som passar mig, men det har jag svårt att acceptera eftersom jag tror på den sortens kost och jag tycker om den rent ät-mässigt. Det faktum att min mage numera är lugn och regelbunden gör att jag ogärna vill öka på kolhydraterna och dra ned på fettet för att inte nämna den fantastiska fördelen att jag inte alls har samma sötsug som jag hade med Viktväktarna.

Man kan ju faktiskt må bra trots övervikt. Det är ju, trots allt, bättre att vara ett motionerande fetto än en smal soffpotatis. Det kan jag börja intala mig, men man måste ju trivas med sig själv oxå och det gör inte jag. Jag känner mig fet, äcklig, värdelös och så satans ful.

För att återgå till boken, så tycker jag inte att den var särskilt bra. Den är bitvis intressant, men även om den är "saklig och lättfattlig", så går mycket över huvudet på mig. Jag är kanske för dum i huv'et. Jag har fått bekräftat att min fetma är ärftlig och att promenader är en underskattad motionsform. 187 kr i sjön. I och för sig har jag en web-adress till ett företag som gör gentester och som kanske skulle kunna tala om för mig vilken kost som skulle fungera bäst för mig.