Det tog 25 minuter att promenera till sjukgymnasten. Jag hade ont och jag var erbarmligt trött. EB körde först ultraljud på hälen. Hon smetade på gelén och gnuggade runt med ultraljudsmojängen. Den här gången var det på gränsen till smärtsamt, vanligtvis känns det ingenting och jag undrar om det verkligen har någon effekt. Sedan fick jag elbehandling. Självhäftande lappar som hon fäste sladdar på som i sin tur är kopplade till ett batteri. Sedan skruvar hon upp styrkan och det är en pulserande, pirrande känsla som påminner om när foten har somnat. Jag låg och räknade pulserna. Ett-två-tre-fyra-fem-sex-sju-åååååtta. Ett-två-tre-fyra-fem-sex-sju-åååååtta. Det är skönt! Under tiden fick jag lyssna på avslappningsmusik. Panflöjt, stråkar och piano, mycket behagligt. Jag var ännu tröttare efteråt och hade ONT.

Jag hämtade ut en ny laddning av Stilnoct (egentligen Zolpiderm som ju är billigare, gu'bevars!) på apoteket och det var faktiskt ingen kö. Medan jag var där bestämde jag mig för att faktiskt ta bussen hem och jag hade tur igen när jag inte behövde vänta mer än 1 minut innan den kom tuffande. Visserligen får jag gå sista biten från Rönninge centrum (knappt 10 minuter), men jag sparade in 15 minuter och skonade foten.

Efter lunchen skulle jag ha kört rygg-programmet, den längre versionen, men jag kände att nu räcker det. Idag orkar jag inte, helt enkelt! Jag halvsov i soffan i dryga 2 timmar i stället och jag har inte ryggträna nu på kvällen heller.

Det är ledset hemma hos oss ikväll för vår älskade Humlesnurr har dött. Hon har varit sjuk länge, men hon har absolut inte mått dåligt utom de senaste veckorna. Jag har velat ta henne till veterinären för avlivning, för hennes skull, men jag har blivit nedröstad varje gång. Visst f-n är det jobbigt att genomföra en så'n sak, men det här tycker jag är betydligt jobbigare! Humlis blev 4,5 år och jag vet att hon har haft det bra hos oss och jag kan inte låta bli att undra vad hennes radarkompis Mimmi ska göra nu?