När jag kom in i badrummet i morse och tittade i spegeln, så möttes jag av två röda ögon. Vad? Sedan slog det mig att det nog är den mindre mysiga allergisäsongen som har dragit igång, så jag lade till en Cetirizin till dagens övriga medicindos. Eftersom den hade effekt, så är det väl så att pollenhalterna stiger.

För knappt 6 år sedan hade jag ett riktigt otrevligt möte med en oerhört opsykologisk dietist. När jag läser det inlägget nu, så önskar jag att jag hade varit tuff nog att säga ifrån! Jag minns henne som otrevlig, men hon var ju otäck för tusan! Jag träffade denna otäcka människa idag och det var jag lite förberedd på för när jag bokade tid hos en sjukgymnast och fick namnet, EB, så ringde det några klockor längst bak i skallen för det namnet var bekant på ett illavarslande vis. Kan jag verkligen ha så'n rackarns otur att hon är sjukgymnast oxå? Tänk om hon kommer ihåg mig och jag som fortfarande inte har gått ned i vikt utan snarare upp...... Visst fasen var det hon! Isch!! Handslag som en lealös fisk. "Har inte vi träffats förr?" frågade hon. "Nej" svarade jag. Jag får erkänna att hon är bättre som sjukgymnast än som dietist. Att ha ont i kroppen är inte lika personligt eller känsligt som att vilja ha hjälp med övervikten. Armbågarna, ryggen och fötterna - jag tog upp rubbet och hon gick igenom rubbet. Hon är fortfarande jobbig att lyssna på (gapig) och hon har inte riktigt tålamod att lyssna utan vill komma med lösningarna fort, fort. En krämpa i taget och jag börjar med ryggen. Hon klämde, kände, böjde och tänjde och jag fick elmassage i ca 15 minuter. Det var skönt! Jag fick ryggövningar som jag ska göra 3 gånger om dagen och till min förvåning, så är det den övre delen av ryggen som är stel och som behöver sträckas ut för att lasta av den nedre delen. Jag har faktiskt gjort övningarna 2 gånger idag. Armbågarna: jag har för tunga hantlar, så jag ska dra ned på vikterna och öka antalet repitioner i stället och så ska jag naturligtvis stretcha. Fötterna: ännu en farhåga besannades för det är hälsporre i höger fot. Det som är extra surt är att jag har dragit på mig det sedan jag slutade med MBT-skorna och började använda vanliga skor som inte är tillräckligt dämpade i sulan. Satan och hans moster!!! Det här är svårbehandlat och EB kommer att använda sig av ultraljud och tejpning. Tejpningsbehandlingen sträcker sig över 3 veckor och, om jag inte minns fel, så ska foten tejpas om var 3:e dag. Jippii. Det blir ett spring hos vc som heter duga. Antalet promenader måste dras ned ordentligt och jag bör inte "gå mer än vad som är nödvändigt". Förbannat!!! Jag ska tillbaka om en vecka, men jag vet inte om det blir endast ryggbehandling eller om även tejpningen ska göras. Åtgärd numro 4 - check!

Jag lyssnar på "Hobbiten" av JRR Tolkien. Pär köpte den tillsammans med trilogin om härkarringen (som jag är måttligt intresserad av) och det är Jan Waldekrantz som läser och han gör det sååååå bra! Förutom att "Hobbiten" är en fantastisk berättelse med en lika avundsvärd fantasi som hos "Harry Potter", så är den ju rolig oxå.

Tredje dagen med WL-pillren.

Första dagen fungerade de väldigt bra vad gäller dämpning av hungerkänslorna.

Andra dagen fungerade de inte alls vad gäller dämpning av hungerkänslorna (en dålig hungerdag).

Tredje dagen fungerade de varken eller.

Från och med i morgon kommer jag att ta tabletterna i samband med min lunch (i stället för frukosten) och min middag. Jag är sällan hungrig på morgonen och har alltid svårt att äta, så därför behöver jag inte tabletten då.

55 minuters tung promenad. Jäklar vad det känns i benen med MBT-skorna! Jag har inget minne av att det var så tufft att gå i dem, inte ens de allra första gångerna för x antal år sedan.

Styrketräning. Tungt och tråkigt. 1,5 vecka sedan sist. En gång i veckan känns för lite, men jag vågar inte köra oftare pga armbågarna.

Promenad tur & retur apoteket blev sammanlagt 50 minuter. Snöbyar med virvlande lappvantar och knappt 2 plusgrader. Mysse på!

Mina fina vinterkängor är troligen boven i dramat med mina onda fötter. Efter gårdagens promenad fick jag vansinnigt ont i hela högra nederbenet förutom i fötterna. På kvällen, så gav jag med mig och tog faktiskt kombon Alvedon-Ipren mot värken. Jag börjar tro att det är en hälsporre på g i höger fot och det är det som gör att jag misstänker vinterkängorna och att de har alldeles för dålig dämpning i sulorna, särskilt i hälen.

Det var nödvändigt att gå till apoteket just idag och jag grunnade på vilka skor jag skulle ta för att inte förvärra den eventuella hälsporren. Ping! Mina MBT-kängor låg ju i garderoben och är det några skor som har dämning i sulorna, så är det dem. Ooooo, det var som att gå på bomull! Stadigt och mjukt och när jag hade kommit halvvägs, så kände jag hur helt andra muskler aktiverades jämfört med när jag går i vanliga skor. Jag blev rejält trött i benen.

I senaste numret av LCHF-magasinet läste jag att ett tillskott av magnesium kan hjälpa till att hålla kolesterolvärdet i schack. Det är värt ett försök, så jag köpte en burk på apoteket.

Startvikt: 102,2 kg.     Fy, vilka vidriga siffror!!! Jag skäms, så jag vill sjunka genom jorden! Idag börjar jag med Weight Loss-pillerna. 1 tablett 20 minuter före frukost och 1 tablett 20 minuter före middagen. Förutom att gå ned i vikt, så hoppas jag verkligen att hungerkänslorna dämpas. Igår hade jag en riktigt dålig hungerdag. Åtgärd numro 5 - check!

Jag promenerade en omväg till Filmkedjan (35 min) och hämtade viktminskningspillerna och sedan tog det 25 minuter hem.

"Snorkfröken och poeten" är titeln på sommarens mugg och skål från Muminmuggar och det fick bli min belöning för den onödiga oron för den koloskopi som inte kommer att bli av och för de 2 obehagliga undersökningar som jag utsatte mig för.

Elin och Pär är på middag hos svärisarna tillsammans med resten av Vårat Gäng.

En överväldigande känsla av värdelöshet gjorde att jag inte följde med.

Att känna sig värdelös är en del i depressionen, men jag har aldrig känt det så tydligt som den här gången.

Jag ville inte följa med och fortfarande inte ha gått ned i vikt.

Jag orkar inte försöka hänga med i samtalen utan att kunna bidra med något vettigt eller insiktsfullt.

Jag känner mig dum i huv'et helt enkelt.

Jag är för sjuk för att arbeta och därmed försvinner ännu ett samtalsämne.

Jag har inget att bidra med sällskapsmässigt.

Pär sa att svärisarna blev väldigt ledsna när de hörde att jag inte skulle komma för de vill träffa mig.

Varför?

Jag har svårt att stå ut med mig själv nu för tiden och jag tänker inte utsätta andra för min pessimism, hopplöshet och negativitet som ligger som ett surt, gulgrönt moln omkring mig.

Jag är så känslomässigt avtrubbad att jag är likgiltig för i stort sett allt.

I alla fall när det har med människor att göra.

Jag behöver verkligen någon att prata med!