Idag blev det en promenad på 2 x 25 minuter eftersom jag skulle till sjukgymnasten, EB. Det blev styrketräning i deras lilla gym, övningar för ryggmusklerna och 1 övning för benen. Den för benen gjorde att jag fick ont i knäna på eftermiddagen och det ska jag komma ihåg att meddela henne nästa gång. Jag fick ännu en övning att göra hemma, en core-övning för nedre magen som är bra för de nedre ryggmusklerna. Den är svår och det kommer att dröja innan jag har kommit underfund med den.

I gymmet handlade det om att jag skulle prova på övningarna några gånger, inte arbeta mig svettig, men det räckte för att hela ryggen nu känns mörbultad. Jag behöver verkligen träna upp baksidan! EB sa ingenting om hur ofta det är tänkt att jag ska träna där, men luften gick ur mig lite för jag har verkligen inte lust att hålla på med det. Ge mig listor med övningar som jag kan göra hemma för disciplinen och motivationen är det inget fel på, men att träna bland folk igen och med maskiner....... Blä! Det var en av anledningarna till att jag slutade på SATS.

När jag sa att jag inte tycker att det egentligen finns någon träning som är tråkig annat än motionscykel, så verkade hon inte tro mig. Kanske för att jag inte har en atletisk kropp? Jag har alltid gillat motion, ända sedan gymnastiken i lågstadiet och jag har alltid varit intresserad av vilka muskler som tränas med den eller den övningen. Det är långtifrån främmande för mig och bara jag får en övning förklarad för mig och varför den ska göras på ett visst sätt, så behöver jag inte fråga flera gånger. Dagens core-övning tillhör den riktigt knepiga sorten, för mig, men jag ger inte upp så lätt!

Jag läste hälften av trilogin för många år sedan, dvs. 1,5 bok. Den första delen gick bra, men i "Sagan om de 2 tornen", så gick jag fullständigt vilse i skogen med de levande träden och tog mig aldrig ut igen. Nu lyssnar jag på den första delen och jag tycker att den är som gjord för det formatet, en Riktig Berättelse, en Riktig Saga. Jag har aldrig gillat filmerna och nu när jag får grepp om själva boken igen, så tycker jag ännu sämre om dem. Det är som min svägerska uttrycker det att de har gjort om böckerna till billiga actionfilmer där tyngdpunkten har lagts på helt fel saker. Vissa böcker passar inte att filmatiseras. Svårare än så är det inte.

Om jag ska uttrycka det krasst, så gäller "kan du inte säga något snällt, så håll klaffen" hemma hos oss. Smågnabbet och smågnällandet har gått för långt, så pass långt att vi vantrivs alla 3. Elin tycker att vi ska gå i familjeterapi, men det kan hon se sig i månen efter. Mitt arroganta jag tycker att jag kan tillräckligt mycket om psykologi för att ha kommit på en egen idé: för varje gång jag får lust att gnälla på Pär (för det är oftast Pär när det gäller min irritation), så ska jag även säga något positivt för att väga upp det hela och om jag inte kan komma på något positivt, så får jag fundera på om jag verkligen behöver häva ur mig det gnälliga. "Kommer det inte att bli väldigt tyst då?" undrade Pär när jag kom med förslaget. Om det blir tyst hos oss av den anledningen, så säger väl det allt om hur vi har gnabbat och gnällt på varandra, eller hur? Det är värt ett försök och jag har kommit på mig själv med att bita ihop om en del gnäll just för att jag inte har kunnat uppväga med något positivt.

Hantellyft och diverse andra övningar samt stretch. Det tar tid och jag blir trött.

Jag brukar väga mig 1 gång i månaden men med WL-tabletterna kommer jag att göra det en gång i veckan. Idag visade vågen 100,8 kg vilket innebär att 1,4 kg har försvunnit på endast en vecka. Jag har aldrig tidigare blivit av med, så mycket på så kort tid. Vågar jag hoppas på att det fungerar?

Det blev styrketräning idag, det första passet med 2,5 kg på hantlarna i stället för 4,5. Det kändes fisigt i början och jag tyckte att passet tog en evig tid pga det ökade antalet repetitioner, men i den sista omgången blev jag överraskande trött. Det var en annan sorts trötthet, den var behagligare och så var det en lättnad att det inte gjorde (lika) ont i armbågarna, det blev roligare då. Det var ett bra pass och inklusive alla nya stretch-övningar för både armar och rygg, så tog det en dryg timme.

Margaret Thatcher har dött. Få politiker har satt så'na avtryck i historien, än mindre kvinnliga politiker. Hon var hård, på gränsen till känslokall och jag har ingenting till övers för hennes politik, men hon valdes till premiärminister i en demokrati, så det var majoriteten av britterna som ville ha henne som ledare i flera år. Precis som majoriteten av svenskarna har valt Reinfeldt & Co. Ta det i beaktande för om man är så hatisk mot henne, så borde man vara detsamma mot väljarna. Jag har sett filmen "Järnladyn" där Meryl Streep gör rollen som Margaret Thatcher och faktum är att hon var en människa. Hon var stark och hon var rackarns tuff i den mansdominerade värld som politiken utgör. Hon ledde en demokrati, hon var ingen diktator som mördade folk i mängder eller hindrade åsiktsfriheten. Hon var en människa som dessutom inte var frisk mot slutet och hon förtjänar respekt. Det har förekommit mycket smaklöst i samband med hennes död i samma stil som när Palme dog. Varken hon eller Palme förtjänar att folk firar deras frånfälle. Usch!