.....varför en hund kan lära sig att lystra till ett namn, medan ett marsvin inte verkar kunna det?

.....varför det ska vara så dj-a mycket svårare att gå ned i vikt än upp?

.....varför man aldrig, aldrig tröttnar på vissa låtar?

.....varför jag alltid mår som sämst på eftermiddagarna, 15-18?

.....varför jag har börjat få ont i fötterna?

.....om jag skulle kunna leva ensam?

O-fridens.    

85 minuters ångestlunk efter burstädningen. Motvinden är grymt kall och nu är jag utvädrad. Om det var skönt? Det glimtade till ibland. Jag fick i alla fall vara ensam och jag fick komma hemifrån.

O-fridens.    

Jag ville inte stiga upp idag. Heller. Låg kvar i sängen till halv 12. Bara låg där. Struntade i att duscha fast det var unk-varning på mig. Jag orkade inte vara med Elin och vi tillbringade större delen av dagen i varsitt rum. "Vi behöver kanske vara isär idag" som hon uttryckte det.

Knut i magen och ångest i bakgrunden.

Pär kom hem från Öland, sa hallå och sedan: "VARFÖR är det ingen som har skottat??!". Kul att du är hemma.   

Jag befinner mig i ett vägskäl. Något måste bli annorlunda. Måste. Jag mår så satans dåligt att jag börjar få panik. Imorgon ska jag telefonprata med min dår-doktor om att jag har bestämt mig för att jag vill ha behöver en samtalskontakt. Det är så mycket som trycker på som jag inte känner att jag kan eller bör prata med Pär eller Elin om. Det behövs en opartisk människa.

Jag kan inte vara mig själv. Jag känner mig sällan avslappnad. Jag har ständigt dåligt samvete. Jag upplever mig som en belastning. Jag klarar inte av det jag vill eller så vill jag det inte tillräckligt mycket. Jag begriper inte hur jag ska hitta orken, viljan till de förändringar som behövs. 

Allt, precis allt är fel, fel, FEL!

Dödstankar är inte det samma som självmordstankar.

O-fridens.    

Glest fallande snöflingor och 5 minusgrader. Ja, men det låter ju som ett mysigt vinterväder. Lägg till blåst, så blir det genast mindre mysigt. In i h-vete kallt, det är vad det är! Jag hade min vanliga kängor när jag var ute eftersom det är mycket barmark och jag är trött på vinterditona, men jag frös nästan om fötterna och det är första gången den här vintern. Vinter förresten, det är ju mitten av mars och då ska jag väl inte behöva frysa rumpan av mig, eller?

Jag hade tid hos dr Levaxin på Sophiahemmet 20 i 11 och jag hade räknat ut att jag skulle ta 9.43-tåget, så jag gick hemifrån halv 10 och det tar 5 minuter. När jag kommer ned till parkeringen vid stationen ser jag på skylten att tåget mot Stockholm går om 4 minuter vilket skulle innebära en avgång 9.39 Vad?? Näää! "Tåget mot Stockholm avgår från spå 2 om 3 minuter." Jag ökade farten. "....om 2 minuter." Jag ökade farten lite till, tar mig uppför trapporna till spärren och då är det naturligtvis en människa där som måste ställa frågor om vilken biljett som behövs och vad det kostar och har en stor ryggsäck med sig. "....om 1 minut." Kom igen!! Det fanns inte utrymme för mig att missa det tåget eftersom jag för ovanlighetens skull hade en tid att passa. Till slut fick jag min remsa stämplad och rusade ut på perrongen, men det kom inget tåg. Vad?? Jag titta på skylten igen och då står det att nästa tåg kommer om 5 minuter. Vad??! Det kom inte då heller utan blev ännu lite mer försenat utan någon information. "Okej!" tänkte jag. "Inte stressa. Ingen idé att hetsa upp mig för det kommer inte att gå fortare för det. Andas!!" Fy, vad jag frös! När tåget väl kom, så var det 10 minuter sent. Jag norpade åt mig en hörnplats, satte mig och tog ett par minuter för att varva ned och sedan började jag läsa och i ett huj var det dax att stiga av. Jag tror faktiskt att tågföraren gasade på lite extra pga förseningen. Då var klockan 20 över 10 och jag hade 20 minuter på mig. Jag satte fart genom gången till t-banan och det var faktiskt ingen kö i spärren och jag fortsatte nedför rulltrappan mot perrongen. Nästa tåg mot Mörby skulle komma om 2 minuter och jag skulle spara värdefull tid genom att hoppa på långt fram i tåget, så jag satte iväg längs perrongen. Av vid Stadion, upp för rulltrappan, genom spärren, ut från stationen och som ett skållat troll mot Sophiahemmet. Isch, vad kallt! Jag klev in på mottagningen exakt 20 i 11. Ålrajt! Jag fick komma in direkt, dr Levaxin kände på sköldkörteln, tog betalt (det blev frikort till och med januari nästa år - alltid nå't), bokade in mig i början av september och sedan fick jag gå till labbet för att lämna prover. 350 kr för ingenting. Eftersom jag hade gnott omkring så mycket så fick jag sitta ned i en kvart för att lugna ned alla system, så att värdena inte skulle bli missvisande. Efter provtagningen, så drog jag ned tempot och gick tillbaka till t-banan i normaltempo. Jag fortsatte frysa. När jag klev av i Rönninge, så var jag trött och började frysa mer, både om ansikte (trots huvan) och händer (jag skulle ha tagit mina vintervantar) och om ben (vanliga byxor utan nå't under).

När jag vaknade i morse, så var den absolut första tanken "nej". "Nej, nej, nej jag vill inte åka hela vägen till det mest meningslösa läkarbesök jag känner till. Jag vill inte!"  Jag ville inte ha med SL att göra, jag ville inte ha med folk att göra, jag ville bara sova mera. Sedan gick tankarna över till själva SL-remsan som kommer att försvinna den sista mars och ersättas av Acess-kortet/reskassan. Det är något som gör mig ap-stressad. De har gjort det obegripligt krångligt och systemet bygger på att man ska tanka kortet med pengar så att det täcker ens "standardresa". Jag skulle kunna fylla kortet för en månad, men jag åker så sällan numera att jag tvivlar på att det är en bra idé. Ska jag behöva tanka kortet varje gång jag ska åka nå'nstans och hur blir det om jag måste lägga till t-bana eller buss? Det är enklare att stanna hemma! Dr Levaxin får bytas ut mot husläkaren, Rosie får komm hit och klippa mig, vår Konsum är en prima affär och shoppa kan jag göra över nätet. Summan av den allra första vakna timmen var ångest och jag tog faktiskt en Oxascand. Lite onödigt, men varför ska jag plågas mer än jag redan gör?

O-fridens.    

Jag har bestämt mig för att ge upp "Anna Karenina". Igår läste jag ingenting eftersom jag inte känner något sug efter det (om en bok är bra, så vill jag läsa varje dag) och då hade jag kommit drygt halvvägs. Berättelsen är intressant, det ryska är intressant, tidsepoken är intressant, men jag orkar inte med allt analyserande av ändlösa känslosvall för antingen är de så lyckliga att ögonen tåras eller så djupt olyckliga att de har svårt att finna en anledning att leva. Det blir tröttsamt. Både för dem och för mig. Dessutom ska jag ut och åka med SL i morgon och den boken är så rackarns klumpig att jag skulle behöva ryggsäck och den är inte tillräckligt bra för det. Ajöss, Anna Karenina, nu får du flytta till hyllan på övervåningen!

Halv-fridens.    

Härom kvällen såg Elin och jag en usel skräckfilm, "Insidious". Det var en del "Sjätte sinnet" och en del "Poltergeist" och en del "Grudge" och så Freddy Kreugers vassa naglar. Det fanns några zombie-liknande typer med i slutet. Den var inte läskig för ett öre utan bara fånig. Filmen passar nybörjare som inte är så kräsna.

Ikväll såg vi "Sinister" som var riktigt bra! Samma känsla som i "Seven" och med ett bra slut.

Direkt efter den såg vi en joker, "Grave encounters" som vi var säkra på bara skulle bestå av skrik och blod, men som visade sig vara en riktigt läskig film. Kuslig som 17 och obehaglig i "Blair Witch"-stil. Jag har precis fyllt 48 bast, men jag vill nog ha en nattlampa, tack!

Natti, natti! 

PS. Pär är på Öland med sin pappa för att installera en kamin. De kommer hem på tisdag kväll.

Elin fick med mig på en promenad på eftermiddagen. Kroppen är i chocktillstånd. Det var tungt och med iskalla vindar. 70 minuter då jag var många, många meter från soffan.

Halv-fridens.    

Klockan 8 vaknade jag och kunde inte somna om och det tolkade jag som att min kropp har fått den extra sömn som behövdes efter förra veckans alla aktiviteter. Trots att jag vaknade lååååångt före lunch, så blev det ingen promenad idag heller. Ingen som helst dj-a lust.

Varför har jag så svårt att upprätthålla en bra livsstil de gånger jag har lyckats få igång en sådan??? Jag är så innerligt trött och leds på mig själv! Jag beställde böcker från AdLibris idag och bland dem ännu en LCHF-bok (det är i och för sig länge sedan jag köpte en så'n) som jag hoppas kunna hjälpa mig på något magiskt vis. Den här norska läkaren har lång erfarenhet av den här kosten. Till och med längre än vad dr Dahlqvist har, tror jag. Jag vill ha inspiration och motivation. Nystart nummer femtielva.

Blä!

O-fridens.