Jag ville inte stiga upp idag. Heller. Låg kvar i sängen till halv 12. Bara låg där. Struntade i att duscha fast det var unk-varning på mig. Jag orkade inte vara med Elin och vi tillbringade större delen av dagen i varsitt rum. "Vi behöver kanske vara isär idag" som hon uttryckte det.

Knut i magen och ångest i bakgrunden.

Pär kom hem från Öland, sa hallå och sedan: "VARFÖR är det ingen som har skottat??!". Kul att du är hemma.   

Jag befinner mig i ett vägskäl. Något måste bli annorlunda. Måste. Jag mår så satans dåligt att jag börjar få panik. Imorgon ska jag telefonprata med min dår-doktor om att jag har bestämt mig för att jag vill ha behöver en samtalskontakt. Det är så mycket som trycker på som jag inte känner att jag kan eller bör prata med Pär eller Elin om. Det behövs en opartisk människa.

Jag kan inte vara mig själv. Jag känner mig sällan avslappnad. Jag har ständigt dåligt samvete. Jag upplever mig som en belastning. Jag klarar inte av det jag vill eller så vill jag det inte tillräckligt mycket. Jag begriper inte hur jag ska hitta orken, viljan till de förändringar som behövs. 

Allt, precis allt är fel, fel, FEL!

Dödstankar är inte det samma som självmordstankar.

O-fridens.