Dagens ord är livsleda. Jag träffade min nya dårdoktor idag på Södertälje psyk, doktor EK. "Vi har träffats förut, eller hur?" var det första hon frågade efter att vi hälsat på varandra. Jag kände inte igen henne, men tydligen var hon en av de läkare som jag brukade träffa efter en el-behandling och det var ju för 1,5 år sedan, så jag måste ha gjort ett outplånligt intryck på henne. Hon pratade svenska med kraftig brytning, men det gick bra i alla fall även om det faktiskt tar på krafterna att behöva koncentrera sig på att göra sig förstådd och att förstå. Hon fick flera plus: jag fick komma in i tid, hon hade läst min journal och hade koll på mina mediciner och hon stressade inte igenom mötet. Jag upptäckte att jag behövde prata. Jag sa att jag inte mår bra. Jag mår inte så dåligt som jag gjorde hösten 2011, men jag mår inte bra. Jag känner livsleda. Självmordstankar utan några planer över huvud taget. Bara en ständig önskan att få slippa ifrån, glida bort, slippa kämpa. Leds på livet, livsleda. För första gången på många år börjar jag känna att jag behöver en samtalskontakt. Jag har länge ansett att jag är färdig med terapibiten, men man får väl ändra sig? Jag fick fylla i ett skattningsformulär för hur jag har mått de senaste 3 dagarna (det vanliga är att mäta en 2-veckorsperiod). Hon talade inte om resultatet, men det kan inte blivit alarmerande, inte som när jag fyllde i ett i samband med el-behandlingarna då jag hörde att resultatet blev "33" och det var alarmerande. "Hur ofta tycker du att vi ska träffas?" frågade hon. Va', tänkte jag, får jag välja hur ofta jag behöver träffa henne?! Det var, naturligtvis, för bra för att vara sant. "Blir det bra med augusti?" Augusti, det är ju ett helt halvår dit! Innan sommaren, svarade jag till slut, så jag kommer att få en tid i juni.

När jag talade om för doktor EK att jag inte mår bra, när jag satte ord på något som jag har tryckt tillbaka en tid (det specifika ordet livsleda), så hade det samma effekt som en insikt har. Det gick upp ett ljus. Sedan gick luften ur mig. Nu släpper jag taget för ett tag och låter mig själv falla. Jag vet inte hur djupt, men jag kommer inte att kämpa emot.

O-fridens.    

Idag låg jag i en gynekologstol för första gången sedan jag födde barn och jag tyckte inte om det! Varje år blir jag kallad till frivillig cellprovtagning, men jag har inte nappat på erbjudandet förrän i år. Barnmorskan som tog cellprovet frågade varför jag ändrade mig just i år och ju mer jag funderar på det desto mer frågande blir jag själv. Den huvudsakliga anledningen var en inre röst som sa att jag måste skärpa mig och att det finns värre saker att gå igenom. Nu är det gjort i alla fall, men fy vad jag har gruvat mig! I ett par veckors tid, så har magen knutit sig varje gång jag har påmints om detta och jag har inte sovit mycket i natt, kanske 5 timmar. Jag var frestad att ta en Oxascand igår, men intalade mig själv att det hela handlade om nervositet och inte ångest och jag tyckte att jag skulle kunna klara av att hantera nervositet som hade en klart definierad källa och som dessutom hade en deadline.

Provresultatet kommer om tidigast 4 veckor och nu kanske man tycker att jag borde vara nervös med tanke på att jag inte har kollat eventuella cellförändringar på 20 år, men det är jag inte. Det var själva undersökningen som var problemet. Att ligga utfläkt i en gynekologstol kommer aldrig att kännas bra för mig. Den delen av kroppen är fruktansvärt privat för mig. Jag hade turen att barnmorskan var en kvinna och jag fick intrycket av att det var enbart kvinnor som arbetade där. En man som arbetar som barnmorska/gynekolog litar inte jag på. Det är något suspekt med en man som frivilligt undersöker kvinnors underliv dagarna i ända.

På sätt och vis är jag inte det minsta mån om min hälsa. Om jag var det, så hade jag gått till den allra första cellprovtagningen jag blev kallad. Jag har heller inte utsatt mig för mammografi ännu, men det dröjer väl inte länge innan den där inre rösten börjar tjata om det oxå. Som förälder och som fru har jag självfallet ett ansvar som sträcker sig utanför mig själv, men jag orkar helt enkelt inte. Jag har kämpat med depressioner och ångest i så många år att det inte finns kraft kvar att även vårda den fysiska kroppen. Det har aldrig funnits tid eller utrymme att känna oro för cellförändringar eller knutor. Det hade kanske varit annorlunda om jag hade varit psykiskt stabil och välmående.

O-fridens.    

Promenad på 2 x 25 minuter. Jag måste börja stretcha efter promenaderna! Benen känns som stumma stockar och den ena vaden är bara en enda stor knut.

Halv-fridens.    

Promenadbandet eller frisk luft? Den frågan ställde jag till mig själv medan jag gick igenom morgonrutinerna. Det kändes motigt att ta på alla kläder för att gå ut, men jag har inga bra skor för promenadbandet. Plötsligt kikade solen fram och då blev det lättare att bestämma sig - frisk luft, så klart! 75 minuter i varierande tempo och det var väl ganska skönt. Jag höll mig mest ute i vägbanan för jag tycker inte att jag ska behöva finna mig att slira runt på de oplogade och osandade trottoarerna. Fy tusan, vad trött jag blev efteråt och jag har haft ont i hela kroppen och känt mig mörbultad hela eftermiddagen. Det sitter förmodligen något litet fult virus kvar i kroppen som förmodligen kräver något påminnande en exorcism för att försvinna.

Detta är ett förkylningsvirus.

Inte särskilt ful, tycker jag.

Pär hänger ut nötpåsar och talgbollar samt öser i fågelfrön i ett fågelhus och det har han roat sig med i några år nu. Har man väl börjat, så måste man fortsätta. Han gillar fåglar mer än vad jag gör som föredrar fyrbeningar med päls. Vi kallar matstället för Restaurang Flax. För några veckor sedan dök det upp en sparvhök och vi bara gapade. En rovfågel bland alla talgoxar och koltrastar. Idag såg jag den igen när den satt på marken och slet i något. Efter en stund såg jag svarta dun som flög omkring och insåg att sparvhöken åt lunch. Den hade fångat en koltrast, förmodligen. Den satt och åt en av våra gäster!! Restaurangen är vegetarisk och då är det heller inte tillåtet att flyga in och norpa någon som sitter och äter i godan ro. "Din jävel!!" skrek jag rakt ut och så plötsligt att marsvinen slog huv'ena i burtaket. Jag pallar inte med naturens egna, tuffa villkor och vände mig bort. 10 minuter senare var sparvhöken borta och hade tagit lunchen med sig ("En koltrast att ta med, tack!). Kvar på marken låg svarta dun.

Pär lyckades nästan fånga sparvhöken på

bild när den dök upp här första gången.

Fridens.    

Jag läste den första artikeln i en serie som kommer att handla om den svenska sjukvården som blir sämre i en sådan takt att man skräms till att hålla sig frisk. (Jag är något undrande till varför den placerades i kulturdelen? Den tillhör debatten!) Försämringen inleddes i början av 1990-talet då vi hade borgelig regering och har eskalerat under det senaste borgeliga styret.

Psyk-vården har länge varit usel och jag har väl tur i oturen att jag är självgående och endast behöver en sporadisk läkarkontakt för att hålla koll på medicineringen. När det gäller den fysiska vården, så har jag börjat dra mig för att försöka få en läkartid på vårdcentralen. På bara ett år har det försämrats grovt. När jag var hos min husläkare i mars 2012, så kunde jag sitta och prata med henne i närmare 1 timme och jag hade möjlighet att ta upp det mesta som kändes fel. I februari i år bestämde jag mig för att, trots kompakt mentalt motstånd, fixa en tid hos henne för ryggvärken. Jag bokade tiden via Vårdguiden och trots att den tid jag valde låg flera veckor fram i tiden, så var den bokade tiden var endast 20 minuter. Jag menar att 20 minuter kanske skulle kännas acceptabelt om det handlade om att jag behövde en tid på stört, med kort varsel. Besöket resulterade i att jag fick gå vidare till sjukgymnasten, men där tappade jag lusten. Husläkaren gav mig en ny tid, 3 veckor framåt i tiden utifall sjukgymnast-kontakten inte skulle resultera i något, men det besöket avbokade jag. Jag hade varken ork, lust eller ekonomi att gå dit i ottan för att betala 200 kr för ett nytt 20-minuters besök. Jag försöker heller läka mig själv och spendera pengarna på en bra film som jag kan se flera gånger utan att det kostar något extra. 

Det måste kännas bittert att ha studerat till läkare med resultatet att man egentligen inte kan hjälpa patienterna eller kunderna, som vi numera kallas. När de försöker att verkligen ge vård, så bestraffas de. "Doktor N, chef för en privat vårdcentral i Stockholm, gör inte så. Men hon vet andra husläkare som skulle kalla Karlsson en fjärde gång, bara för att berätta att blemman var ofarlig. Hon ringer i stället och går miste om ytterligare 485 kronor. (Det finns ingen priskod för telefonkontakt.) Och skriver hon recept, räcker de i ett år, fast det mest lönsamma är att skriva på tre månader. Varje recept ger 80 kronor." Vården är på väg käpprätt åt h-vete!

O-fridens.    

.......höjden av (att vara i) dålig form är? Man får mjälthugg av att sova. Både igår och idag vaknade jag med ont i höger sida. Igår släppte det, men det har det inte gjort idag. Mjälthugg? Levern? Ospännande fortsättning följer kanske.

Halv-fridens.   

Styrketräning. Det var småtungt och det tog tid (en dryg timme) och det fanns stunder när jag undrade om jag skulle bli färdig före midnatt, typ. Med hjälp av styrketräningsboken, så korrigerade biceps-övningen för att slippa värk i armbågarna och jag tror att det hjälpte.

Fridens.    

"Private revolution" med World Party. Sköööön! Visst är det Sinead O'Connor som körar?

"True faith" med New Order. Jag tycker om den! Dansarna i de knubbiga kostymerna är roliga att se på.

Fridens.