Idag låg jag i en gynekologstol för första gången sedan jag födde barn och jag tyckte inte om det! Varje år blir jag kallad till frivillig cellprovtagning, men jag har inte nappat på erbjudandet förrän i år. Barnmorskan som tog cellprovet frågade varför jag ändrade mig just i år och ju mer jag funderar på det desto mer frågande blir jag själv. Den huvudsakliga anledningen var en inre röst som sa att jag måste skärpa mig och att det finns värre saker att gå igenom. Nu är det gjort i alla fall, men fy vad jag har gruvat mig! I ett par veckors tid, så har magen knutit sig varje gång jag har påmints om detta och jag har inte sovit mycket i natt, kanske 5 timmar. Jag var frestad att ta en Oxascand igår, men intalade mig själv att det hela handlade om nervositet och inte ångest och jag tyckte att jag skulle kunna klara av att hantera nervositet som hade en klart definierad källa och som dessutom hade en deadline.

Provresultatet kommer om tidigast 4 veckor och nu kanske man tycker att jag borde vara nervös med tanke på att jag inte har kollat eventuella cellförändringar på 20 år, men det är jag inte. Det var själva undersökningen som var problemet. Att ligga utfläkt i en gynekologstol kommer aldrig att kännas bra för mig. Den delen av kroppen är fruktansvärt privat för mig. Jag hade turen att barnmorskan var en kvinna och jag fick intrycket av att det var enbart kvinnor som arbetade där. En man som arbetar som barnmorska/gynekolog litar inte jag på. Det är något suspekt med en man som frivilligt undersöker kvinnors underliv dagarna i ända.

På sätt och vis är jag inte det minsta mån om min hälsa. Om jag var det, så hade jag gått till den allra första cellprovtagningen jag blev kallad. Jag har heller inte utsatt mig för mammografi ännu, men det dröjer väl inte länge innan den där inre rösten börjar tjata om det oxå. Som förälder och som fru har jag självfallet ett ansvar som sträcker sig utanför mig själv, men jag orkar helt enkelt inte. Jag har kämpat med depressioner och ångest i så många år att det inte finns kraft kvar att även vårda den fysiska kroppen. Det har aldrig funnits tid eller utrymme att känna oro för cellförändringar eller knutor. Det hade kanske varit annorlunda om jag hade varit psykiskt stabil och välmående.

O-fridens.    

Promenad på 2 x 25 minuter. Jag måste börja stretcha efter promenaderna! Benen känns som stumma stockar och den ena vaden är bara en enda stor knut.

Halv-fridens.