Jag läser inte sk. klassiker om berättelsen inte verkar kunna ge mig något. I somras läste jag "Artighetsreglerna" som jag tyckte väldigt mycket om, så pass mycket att den faktiskt åkte tillbaka in i min Att Läsa-hylla i stället för att transporteras upp till hyllorna på övervåningen. Det står att handlingen för tankarna  till "Den store Gatsby" som ju tillhör de sk. klassikerna och då blev jag nyfiken på den. Jag började läsa den idag och de 2 böckerna har tydliga likheter dels i miljön (1920-talets New York) och dels i den lättsamma handlingen och det flytande språket, de är småroliga båda 2. "...Gatsby" är bra och nyöversättningen av Christian Ekvall kan jag knappast anmärka på. Det är ingen tegelsten och jag har läst mer än halva och även om jag tycker om den och kommer att läsa den igen, så är det faktiskt inget speciellt med den. Varför har den haft så stor genomslagskraft och blivit så otroligt omtalad? Det är kanske som med "Dödssynden" att det är svårt att förstå nu, på 2000-talet, det som var så uppseendeväckande då? Nästa planerade klassiker är "Processen" av Kafka som jag har haft väldiga fördomar mot tills jag läste lite i den hos svärmor och såg att språket inte är det minsta krångligt och att det inte är tradiga beskrivningar och filosofiska funderingar sida upp och sida ned. 

Fridens.