Är det någon som minns "Do they know it's christmas?" med BandAid från 1984? Ett massivt försök att hjälpa svältoffren i Etiopien som följdes av en liknande låt med amerikanska artister (som är så mycket smörigare och därmed sämre, tycker jag) samt BandAid konserten den 13 juli 1985. Det blev si och så när det kom till att de behövande verkligen fick pengarna och maten och tyvärr är väl situationen den samma även idag, även i andra länder. Jag är inte någon anhängare av videor där texten löper tvärs över bilden, men i den här låten är det ett måste. Jag får fortfarande ståpäls av den här och texten gör mig gråtfärdig och den textrad som gör störst intryck på mig är den som uttrycker en krass verklighet: "Well tonight, thank God it's them instead of you".

.....så hade jag vrålat så fönsterrutorna skallrade när jag styrketränade för det var så in i #%&%"#/(%&!!! tungt!! Nu nöjde jag mig med att stöna tyst för mig själv. Svettig. Skakiga armar. Långa pauser. Flåsigt. Nästan illamående. När det var dax för sit-ups, så hade jag inte luft kvar till 2 omgångar. Jag blev liggande som en sköldpadda på rygg och kunde inte begripa hur jag skulle kunna ta mig upp och dessutom duscha. Vart har orken tagit vägen??!  

Oj, vad jag har sovit! Jag hade mobillarmet på 9, men jag kom inte ur sängen, än mindre iväg på någon promenad. Jag somnade om och jag somnade om och jag somnade om. Klockan var nästan 12 när jag tog mig ur sängen och det var bara för att ett toalettbesök var av nöden. 

Nu vill jag inte se fler hurtigt optimistiska rubriker som deklarerar att ett nytt år innebär nya möjligheter! Jag blir fysiskt och psykiskt trött av att veta att ett helt dj-a år ligger framför mig. Ett helt år med ännu fler depressioner och ångesattacker, ledvärk och kost-tjafs, känsla av misslyckande och hopplöshet. Jag vill inte! Det låter bittert, men det står jag för!

Halv-fridens.