Trots alla farhågor, så blev det riktigt trevligt igår. Faktiskt. Den största överraskningen var nog att maten smakade fantastiskt bra vilket kan ha att göra med att jag inte har kunnat äta ordentligt den senaste veckan. Svärmors julbord är det godaste! Hon gör allt själv utom att odla laxen och föda upp grisen, så det är mycket hög kvalitét på maten. Jag åt så att jag stod i 4 hörn och jag orkade bara litet ris à la Malta till efterrätt och en halv smörkrans. Jag kan inte minnas när jag senast var så fullständigt proppmätt. Jag drack resten av kvällen. Näää, ingen alkhol utan te, vatten och lite Cola. Man blir så törstig av julmaten. Vi kom hem 20 i 22. Kvart över 23 tog jag min Stilnoct och den slog hårt, så jag sov före midnatt.

Finns det någon enda människa där ute i snöyran som kommer ihåg att jag har namnsdag på julafton??!! Inte ens min egen familj kommer ihåg det utan att jag har påmint de 17 gånger varje dag hela veckan före och kommit med hot om fysiskt våld.     Det är den enda namnsdagen på hela året som är värd att uppmärksammas. Jag menar när ens namn står i almanackan på självaste julafton - har jag rätt eller har jag rätt?  Elin lyckades klämma ur sig ett: "Ja, just det......du har namnsdag *hosthost* grattis då." Pär hamnade på plus för han gav mig ett presentkort hos AdLibris som jag är väldigt otålig att bränna på en ny beställning.

Jag har sett Kalle Ankas Jul så gott som varje år i 47 år. Den lilla neger-dockan i tomtefabriken fanns inte med i år, men det är inte första gången hon har tagits bort. När jag var liten fanns hon heller inte med för att dyka upp igen när jag var i tonåren. Vad är det för svammel?? Hon kommer glidande ned till jultomten och hon är en livlig en och hon tar saken i egna händer genom att själv hoppa upp på ok-stämpeln och sedan stega vidare. På vilket sätt är det rasistiskt? Kan någon förklara det för mig? Handlar det om att det inte är upp till oss som vitingar att bedöma om en färgad varelse är ok eller inte? Det som aldrig har varit rasistiskt blir ju det när man analyserar sönder allting. Om man ska hålla på på det viset, så kan de marscherande leksakssoldaterna tolkas som krigshets.

"Karl-Bertil Jonssons julafton" minns jag som tråkig och fruktansvärt lång och jag har inte sett den sedan tonåren, men igår gjorde jag det. Den är bara 25 minuter och den är inte tråkig. Den är tänkvärd med en underbar text och den är rolig! Jag var nog för omogen för att uppskatta den. Budskapet är tillräckligt tydligt för att jag inte ska skriva om det här, men jag snappade upp en annan sak. Hur ska man tolka det att de fattiga blev så rörda av julklapparna att innehållet hade noll betydelse? Är inte det en sorts prylfixering; det spelar ingen roll vad det är bara jag får något? Äh, nu är det jag som analyserar sönder allting! 

Elin har länge önskat sig ett promenadband och i år tyckte jag att hon kunde få det i julklapp som uppmuntran till att börja röra sig efter en riktigt pissig höst. Pär var så mycket emot det som det bara gick, men när han började fundera på det, så insåg han fördelarna och behöver jag tala om vem som var först upp på det eller vem som redan har satt ihop ett träningsprogram? Det är tur att man får lov att ändra sig, eller hur? Det är en ganska okomplicerad historia som vi köpte från Clas Ohlson, men det klarar upp till 120 kg, så det är mycket möjligt att jag kommer att prova det jag med, särskilt när det bara är isgator ute eller som idag när snön har vräkt ned och det inte är en plogbil i sikte.

"Snön faller ned, tiddeli pom" 

Jul-fridens.     

.......varför jag tycker sämre och sämre om julen? Varför blir ångesten större för varje år? Varför blir avsmaken större för varje år? Min pappa dog på självaste julafton för 13 år sedan, men det känns inte längre som det har någon betydelse.

Kan det vara för att mina förväntningar på julen sällan blir uppfyllda? Mina förväntningar är inte höga, det kan ingen påstå. Jag hoppas på att få må bra, men det verkar vara kört för i år och om jag inte kan få må bra, så vill jag få slippa, bara slippa. Slippa umgås och slippa äta.

Att avsmaken ökar för varje år är däremot inget mysterium. Ju mindre intresserad av mat jag blir desto mer äcklad blir jag av att det hela tiden ska ätas, ätas, ätas.

Jag tjatar hela tiden om att man ska säga ifrån när traditioner och krav får en att må dåligt, men det är svårt att vara anti jul när man är ensam i familjen om det. Varken min egen familj eller svärisarna ger intryck av att se fram emot julen, men när jag säger att det faktiskt är möjligt att hoppa över allt, så höjs protesterna. "Det är klart att vi ska ha gran!" och "Lite julmat måste vi ju ha!" och "Ingen jul utan julklappar!"(Elin). I år har vi ingen gran hemma hos oss. Vi var 2 mot 1 när vi röstade.

När jag tänker efter, så kan jag inte komma ihåg att jag har känt riktig julstämning någon gång sedan jag flyttade hemifrån. Varför? När man flyttar hemifrån, så har man ju ett gyllene tillfälle att skaffa sig egna (jul)traditioner, men det har jag eller vi kanske inte gjort. Traditioner ger en känsla av trygghet, av att höra hemma någonstans och det är den positiva sidan. Är det det jag saknar? Det är när traditioner leder till stress ifall inte allt är precis som föregående år som det blir negativt. Det känns inte som om det är det jag undviker.

Jag är oftast deprimerad den här tiden på året. Blir jag deprimerad för att det är jul eller tycker jag illa om julen för att jag oftast är deprimerad? Hönan eller ägget.

En något dyster julhälsning från en stugsittare som funderar aningen för mycket.

O-fridens.    

PS. Det krävs faktiskt Oxascand en kväll som denna.....

Klockan var 10 när jag steg upp och startade dagens första tvättmaskin. Pär hade varit uppe i ett par timmar och satt i köket. Han frågade om jag ville ha risgrynsgröt eller smaka julskinkan. Uäck! Magen är fortfarande inte i form. Jag lade mig igen. Efter ett bra tag somnade jag till hälften och vaknade igen halv 13. Trött. Sliten. Ångest. Jag undrar ibland om jag äter Lyrica i onödan. Det är meningen att jag ska ta dem på morgonen och på kvällen. Idag tog jag dem inte förrän vid halv 14 när jag åt lunch vilket kan förklara förmiddagsångesten  och för någon vecka sedan glömde jag att ta kvällsdosen (som jag tar när vi äter middag) vilket ledde till att jag fick ta en Oxascand senare (jag kom underfund med sambandet dagen efter). Så svaret på min fundring är att Lyrican knappast är onödig.

Jag har inte orkat prata idag och har hållit mig undan allt sällskap. Det lättade inte förrän vid middagen. Pär och Elin kommer nog att åka till Öland över nyår. Jag hoppas det för jag behöver vara ensam. Stugsittaretarmen suger rejält! Nackdelen är att jag blir ensam med 6 marsvin och 1 kanin vilket jag inte har riktig ork till, men orken kanske kommer tillbaka om jag får vara ensam 2-bening.

Nu har jag bestämt mig: jag gillar inte CDON. Jag gillar inte deras sida som jag upplever som rörig och jag gillar inte deras söksystem och de har usla returvillkor. Det jag tycker är sämst är att det inte syns om varan finns i lager eller ej. Sent i onsdags beställde jag några CD med Maroon 5. En av dem kom redan idag (posten jobbar extra den här lördagen före jul) och på fakturan står att läsa att de övriga är restnoterade. När jag kollar på deras sida, så står det 1-3 leveransdagar för den som kom idag och 1-4 leveransdagar för de restnoterade. Vad är skillnaden? Det finns möjlighet att direktbetala via banken, men av just den här anledningen utnyttjar jag inte den för det känns surt att ligga ute med pengar och inte veta när beställningen kan tänkas komma.

Halv-fridens.    

Visserligen är det, i skrivandets stund, 3,5 timme kvar av den 21:a december 2012, men jag är säker på att jorden inte kommer att gå under idag. Det var väl ingen överraskning direkt. Jag är väldigt nyfiken på hur de som verkligen trodde på jordens undergång känner idag? Nervösa? Besvikna? Lättade? Oförstående?

Inser ni hur gott det är med färsk fisk? Det går inte att jämföra med fryst fisk. Fiskdisken i vår Konsumbutik är väldigt bra numera äter vi färsk fisk till middag varje fredag. Det vanligaste är laxkotletter eller hel röding. Idag åt vi ugnsstekt röding med vitvinssås. Smaskens och det passar utmärkt till en mage som inte är i toppform.

Halv-fridens.    

Jag hade planerat att promenera idag. Jag steg upp halv 10 och vädret var det inget fel på. Sedan fick jag ont i magen. Medan jag satt på toaletten, så kände jag att "Åh, nej - jag kommer att må illa, jag kommer att må illa! Jag vill inte kräkas!!". Jag försökte andas lugnt för att illamåendet skulle ge vika. Sedan blev jag toksvettig över hela kroppen, kallsvettig och som pricken över i blev jag matt och kände att en svimning var på gång. Vad är detta? Jag satt där ganska länge, dubbelvikt för att blodet skulle återvända till huvudet. Behöver jag skriva att det inte blev någon promenad? Jag vinglade tillbaka till sovrummet och lade mig i sängen. Sov till 12. Jag har ont nedåt höger sida av magen och inbillar mig att en blindtamsinflammation är på g. Kanske är det bara en sträckning. Eller nå't i äggstocken. Det gör egentligen inte ont när jag trycker på magen och jag kan dra upp benet mot magen utan att det smärtar. Jag mår egentligen inte bra och har inte gjort det på många dagar. Det är svårt med lagad mat, men jag börjar tröttna på ägg och youghurt. Det enda jag har ätit idag är kyckling och youghurt. Inga egentliga hungerkänslor. Jag hoppas att jag orkar gå ut i morgon, det skulle vara så skönt med frisk luft!

Jag läser en himla bra bok nu, "Ingen ängel"! Det är den första fristående delen av 3 och utspelar sig under tidigt 1900-tal. Mycket bra översättning. Den är helt rätt för mig nu och jag har precis beställt del 2 från AdLibris. I förrgår såg jag färdigt "Downton Abbey" igen och jag väntar otåligt på den tredje säsongen som släpps om en månad.

 Halv-fridens.     

Idag var det upp i ottan för mig vilket är halv 8. Det var dax att åka till Rosie och förkorta håret igen. Årets sista besök och när jag bokade dagens tid vid förra besöket, i oktober, så var det inte alls lika lätt att välja och vraka som det brukar. Veckan innan jul är ruschig för henne, men så är hon ju en särdeles duktig frisör och go människa!

Blötsnön har lagt sig som en trist och kall filt över allt. Den trycker ned den torra och fina snön och gör att allting bara blir halt slask. Här i Rönninge är det hyfsat ändå, men inne i Stockholm, där Rosie håller till, är det urtrist. Vattenpölar och halvisiga trottarer som man inte fick gå på eftersom det var risk för snöras från taken. Det är alltid lika skönt att komma hem igen!

När jag kommer till Östermalmstorgs t-bana, så brukar jag gå rakt fram från spärren sett för att komma upp på rätt gata. Snett till vänster efter spärren ligger en Pressbyrå. Jag brukar ofta gå in där och köpa en drickyoughurt efter att ha varit hos Rosie, men idag hade jag gott om tid på mig, så jag tänkte att jag kunde klara av inköpet före Rosie. När jag kom ut därifrån, så gick jag åt höger och fortsatte gången fram och fick syn på en ingång till Åhléns som jag inte har sett förr och ett kafé som oxå var nytt och när jag kommer fram till rulltrappan, så får jag svänga till höger vilket jag inte brukar göra. Dessutom såg alla väggar annorlunda ut. "Jösses, vad de har hunnit med sedan jag var här förra gången! Det är ju helt nytt!" tänkte jag. Det slog mig inte att jag hade gått fel förrän jag kom upp och ut och såg Saluhallarna. Frågan var hur pass fel jag hade gått? Nedför trappan, tillbaka genom gången och förbi kafét och ingången till Åhléns och där var Pressbyrån igen och då förstod jag hur fel jag var vilket inte var så farligt. När jag kom ut från Pressbyrån skulle jag ha gått till vänster. Det är vid så'na här tillfällen som jag märker av att det har varit tuffa tider för när jag mår bra och inte är så sliten som jag är nu och när hjärnan inte känns som puré, så är avvikelser från rutinerna inga som helst problem.

Känslan av att ha puré i stället för en solid hjärna kom tillbaka när jag var dum nog att svara i mobilen. Det var ett okänt nummer. Ett 501-nummer. När jag ser ett så'nt nummer i den vanliga telefonen, så svarar jag inte för jag vet att det är en försäljare, så varför i all världen svarade jag nu då? Puréhjärna! Han ringde från ICA-banken. I somras skaffade jag mig ett ICA-kort för att det kan vara bra att ha. Jag satte in 700 kr i slutet av juli och har fortfarande 139 kr kvar vilket visar på att jag inte handlar där så ofta eller mycket, men det kan vara bra att ha. Försäljaren tyckte att jag behövde en olycksfallsförsäkring. Jösses, vad han gick igång och argumenterade! Jag brukar kunna avbryta försäljarsvadan, men idag är det just ingenting som fungerar, så jag lyssnade och sa "Ok" och "Jaha" med jämna mellanrum medan jag vankade fram och tillbaka i vardagsrummet och tänkte på annat. Även om jag alltid har som mål att den här sortens samtal ska bli så korta som möjligt, så gör jag mitt bästa för att inte bli otrevlig för det vinner jag inte någonting på. Jag hade kunnat lägga på oxå, men det var som jag bortförklarade mig för Elin efteråt: "Det är bara att följa med lavinen och så säga ifrån när den har stannat." Det ger mig en barnslig tillfredsställelse när jag får möjlighet att kväsa en telefonförsäljare och den tillfredsställelsen fick jag - gud ske lov - den här gången.

"ICA vill ju inte att du ska bli en missnöjd kund, så att det leder till att du handlar på Coop i stället" fjäskade han på med.

"Jag är redan kund hos Coop" svarade jag. "Vi handlar huvudsakligen där och jag har bara ICA-kortet som en sorts reserv."

"Jahaaaa..... Ok, du har kanske inte en affär i närheten då?"

"Jodå, jag har en affär inom promenadavstånd."

Han blev tyst.

Barnslig tillfredsställelse numro 1.

Mot slutet av samtalet började han babbla om att jag skulle få hem papper som jag skulle skriva under och skicka in och jag undrade vad som händer om jag läser igenom dessa papper, men ändå inte är intresserad och då svarade han att jag i så fall skulle säga ifrån där och då, så då gjorde jag det.

"Jag är inte det minsta intresserad" sa jag. "Jag har ingen som helst möjlighet att fatta den sortens beslut just nu."

"Ja, men det köper jag, ser du!" svarade han i fortsatt hurtig ton. "Det är väl julstök som tar tid så här sista veckan före jul?" Det var inte första gången han hade nämnt ordet julstök.

"Du, jag önskar verkligen att det var julstöket som hindrade mig från att fatta beslut om försäkringar!" Nu höjde jag rösten, jag var trött på honom.

"Ok, så då är det kanske tråkigare saker då........"

"Så skulle man kunna uttrycka det!"

Barnslig tillfredsställelse numro 2.

Samtalet pågick i 9 minuter och 46 sekunder. 9 minuter och 46 sekunder då jag hade kunnat göra något roligt i stället t.ex gosa med Selma. 9 minuter och 46 sekunder av försäljarens tid som inte gav någonting mer än en missnöjd och irriterad ICA-kortsinnehavare vilket var vad han ville undvika. När Elin arbetade hos JKRS, så fick hon lära sig att det handlade om att hon skulle prata så fort som möjligt i syfte att hålla kunden på plats. Det är den inställningen jag tycker är så äcklig, obehaglig. En påträngande ångvältstaktik som jag föraktar mer och mer. Telefonförsäljare, paparazzi och journalister är yrken som jag inte har den minsta respekt inför.

Jag styrketränade efter ovan nämnda telefonsamtal. Nästa styrkepass kommer att infalla på självaste julafton, så jag kommer nog att ta det nu på söndag i stället. Ingen julstämning, men det har jag börjat vänja mig vid och precis som förra året, så är svårare än någonsin att hitta stämningen. Vi är bjudna till svärisarnas julbord i vanlig ordning och antingen blir det att vi åker alla 3 eller så blir det bara Pär. Om det är så att Elin inte är i form, så kommer hon inte att lämnas ensam hemma.

Halv-fridens.     

När man skaffar barn, så ska man vara inställd på att tillbringa tid med dem. Det handlar om mer än att se till att de får mat, blir tvättade och får en godnatt-saga när det är läggdax. Man måste umgås, leka, prata på barnets villkor. Spela samma spel om och om igen, svara på frågor och uppmuntra till att fråga och ifrågasätta, läsa samma saga om och om igen, bygga ett torn av klotsar för att se det raseras med ett enda slag om och om igen, lägga samma pussel om och om igen. Att ha barn är inte lätt, det är ingen semester och hur frestande det än kan vara, så får man inte ta för vana att barnet sysselsätter sig med film, internet, surfplattor eller mobilen. Det är ok vid enstaka tillfällen, men inte som en regel, absolut inte som ett alternativ till dig som förälder. Om man sitter tillsammans medan man ser på film eller surfar på nätet, så är det en annan sak för då får båda en möjlighet att umgås, diskutera, reflektera och ifrågasätta.

Enligt DN.se så är det surftelefoner, spelkonsoler, bärbara datorer och surfplattor som är starkast representerade på barns önskelistor till julen 2012. Lärandet, läsandet, kreativiteten och till och med framtida relationer hotas av det här. Det längsta förhållande du ger dig in i är förhållandet till ditt barn; du är förälder resten av ditt liv för det spelar ingen roll om barnet är 9, 19 eller 39 år. Alla förhållanden kräver arbete och engagemang för att de ska fungera. Om man väljer att göra det lätt för sig genom att inte spendera tid tillsammans, genom att sätta en surfplatta i händerna på en 3-åring medan man själv gör annat som är viktigare, genom att låta 10-åringen surfa utan att man har koll på vilka sidor, om man låter tv:n stå på i bakgrunden till läxläsningen, om man väljer bort möjliga sätt att umgås, kommunicera och arbeta på förhållandet, så blir resultatet där efter. Om man som förälder inte kan ta konflikter med sitt barn (genom att säga nej som nog är den vanligaste konflikten), så lär sig barnet inte att respektera gränser och lär man sig inte att respektera gränser, så får man det tufft i förhållande till andra människor.

Det är inte farligt att ha tråkigt!!! Vad är det värsta som kan hända om barnet får tråkigt? Det blir kanske grinigt och gnälligt vilket innebär att du som förälder måste hantera en konflikt. Konflikter är jobbiga. De tar på krafterna och de tar tid. Då är det enklare att ge barnet en surfmobil som alltid är tillgänglig och alltid erbjuder underhållning. Det finns småbarnsföräldrar idag som ser till att barnet kan se film medan de åker bil längre sträckor som tar t.ex 1 hel timme (ironi). När Elin var liten och vi åkte till Öland (en resa som tar 6-7 timmar enkel väg), så hade hon kanske en leksak att pyssla med eller så pratade vi eller så lyssnade vi på Mora Träsk eller så sov hon eller så fick hon helt enkelt ha tråkigt. Det har definitivt blivit människa av henne. Hon tycker fortfarande inte om att ha tråkigt, men hon är inte rädd för det.

All denna teknik leder till minskat läsande. Minskat läsande leder till ett fattigt språk. Ett fattigt språk leder till osäkerhet och till och med rädsla. Rädsla leder till allt möjligt skit. Det värsta är att ingen verkar förstå hur viktigt det är att behärska sitt modersmål. Det är kanske inte så konstigt att arbetsgivare väljer att anställa efter utseende i stället för kompetens eftersom det inte kan finnas särskilt många som kan få ihop ett rättstavat cv. Jag behöver bara studsa runt bland bloggarna här på Bloggplatsen för att se exempel på det håller på att gå åt pipsvängen med det svenska språket. Det är många som är så dåliga på att stava och att uttrycka sig att jag blir gråtfärdig. Jag är rädd för att en generation illiterata dioter gör sitt sämsta för att uppfostra ännu en generation illiterata idioter.

O-fridens.    

.......natten till söndag, men det jag skriver om hände igår, lördag.

Jag steg upp vid 10.

M-o-t-v-i-l-l-i-g-t.

Det var dax att städa.

Jag kände mig låg på energi och okoncentrerad.

Det syns i alla fall att jag har städat vilket tyder på att det behövdes.

Elin har mest varit i sitt rum idag.

Hon och jag är sams igen trots att jag sa att jag inte tänker be om ursäkt för gårdagen.

Elin diskade efter middagen eftersom jag hade städat och jag satt i soffhörnet och läste, men efter ett tag kröp jag ihop i sittande fosterställning och somnade.

Vi har bjudit in svärisarna på middag på söndag (idag alltså), men varken Elin eller jag orkar egentligen.

Jag ringde återbud.

Svärmor var väldigt förstående.

Hon tycker så synd om Elin och hon hörde på min röst hur trött jag är, sliten.

Pär blev besviken eller snarare sur.

"Det blir inte bättre av att sitta inne i rummet och deppa."

"Det handlar inte om att deppa" svarade jag. "Det handlar om att hon faktiskt är sjuk."

Sedan sa jag det som jag har hållit inne med länge, det som jag vill säga till alla som tycker att det borde hjälpa med att rycka upp sig.

"Jag önskar att du fick möjlighet att må lika dåligt som hon mår just nu. Att vara så slut att du inte kan koncentrera dig på ett samtal eller orka prata själv."

Jag begär inte att alla människor ska förstå den här sjukdomen och allt den för med sig, men försök att acceptera, helt enkelt acceptera.

Det har varit snöstorm idag och termometern har envist visat plus 0.9 grader hela dagen.

Morgondagens (söndagens) stortvätt tog jag hand om igår eftersom vi ju hade planerat att få gäster, men nu när det är inställt, så är hela söndagen ledig.

3 alternativ: sova bort dagen eller promenera eller styrketräna.

Oro över att det ska sluta med ännu en ambulansfärd till akuten, känslan av att inte kunna hjälpa Elin ger mig ångest.

Jag tog en Oxascand vid 20-tiden och Stilnocten vid halv 24.

Jag är trött nu, men vill inte lägga mig, inte nu när jag äntligen får vara själv och det är mörkt och tyst.

O-fridens.