Den ena tunga dagen efter den andra.

Jag är väldigt nära att bli sällskapssjuk och börjar undra om det verkligen är en bra idé att följa med till svärisarna på lördag.

Varför måste man vara ett tekniskt geni för att köpa en spis?

Alice har ont (när hon kissar?) och jag borde ringa veterinären, men bara tanken på transportburen i kombination med mindre smidiga SL......

O-fridens.    

Selma blir 4 månader idag.

Fridens.    

Idag har jag äntligen styrketränat igen! Det var 3 veckor sedan sist enligt min almanacka. Det var tungt, men det var positivt tungt. Uppehålls-tungt. Armarna skakade, men jag pressade. Skönt! Sedan jag började styrekträna hemma och sa upp medlemskapet hos SATS, så har det träningen blivit mycket mer regelbunden mycket tack vare att jag slipper åka någonstans. Det krävs i och för sig en del självdisciplin att träna hemma, men så länge jag tycker om träningsformen, så är det inga som helst problem. Problem har jag med att lyckas få en balans, en bra mix av styrketräning och promenader. Det blir ofta antingen eller, men om jag skulle kunna nöja mig med ett muskelpass i veckan, så skulle jag nog kunna få ihop det.         Den här sortens problem tycker jag om - de är hanterbara och mestadels lustfyllda.

Fridens.    

Eller "Ekorrens dag".

Eller "Liv och rörelse bland djuren".

Eller "10 cm från en brunbjörn".

Eller "En fjärdedels tusenlapp".

Eller "Djur is da shit!"

Eller "Dagens småbarnsföräldrar".

Idag har jag inga problem med rubriken bortsett från vilken av dem jag ska välja.

Pär och jag var på Skansen idag. Jag vet inte när jag var där senast, men så mycket vet jag att det inte har hänt sedan jag började blogga vilket jag gjorde för 5,5 år sedan. Jag tänker sällan på att Skansen faktiskt är ett museum, ett friluftsmuseum. Det är djuren jag vill se, alltid djuren. Djur is da shit! I mars i år invigdes nya Lill-Skansen och det var det första vi kikade på. Det är numera inbyggt under tak och det är väldigt fint. Det finns fler djurarter än tidigare, men vi hängde mest hos marsvinen (de fanns inte där förut) och kaninerna. Ormar och fiskar är inget för mig.

Vad många ekorrar det finns där! De fullkomligt kryllade och de kom riktigt nära. En kvinna fick en ekorre på ryggen och hennes man hade en nästan uppe i ansiktet. De var pigga och såååååå nyfikna, vissa var små och spetiga - förmodligen ungar - medan andra var riktigt runda om magen. Jag stod bara ett par centimeter från en av dem och hade inte haft något emot att röra vid den. Visste ni att ekorren får ungar året runt och att herr Ekorre är till för befruktningen, men inte mer.

När vi var hos sälarna, så var det en ekorre som rände runt bland de små sjöbodarna som står där och helt plötsligt, så var den i vattnet. Den simmade och plaskade för glatta livet och Pär och jag var inte ensamma om att hålla andan av oro ända tills vi såg att den tog sig upp på land igen. Blöt och ynklig och med uppspärrade ögon. En av sälarna simmade fram och undrade vad 17 det där var för någe' och vart tog den vägen?

Älgar är magnifika djur, men vi fick gå runt hela deras inhägnad innan vi hittade de där de låg och gav intrycket av att halvsova. 2 kor och 1 tjur. Tjuren hade redan fällt hornen för vintern, men hade synliga märken i pannan där det kommer nya till våren.

I nästa inhägnad fanns lodjuren. Vi kunde se 3 stycken. Jag tycker de är så fina med sina fläckar och tofsar på öronen.

Sedan kom vi till brunbjörnarna. De gånger jag har varit på Skansen, så har jag sällan sett någon björn och absolut aldrig en björnunge, men idag fick jag mitt lystmäte tillfredsställt och det med råge. Det finns 2 inhängnader. I den mindre lufsade 2 nallar omkring och i den större syntes det 3. På ett ställe skiljer bara en tjock plexiglasskiva åskådaren från björnen och idag satt en av dem på klippan och lutade sig mot glaset. Såååå nära! Något annat som oxå var nära var en skata. Den flög runt björnarna och retade dem. Närmare och närmare. Den satte sig på klippan och då - smack! - dängde den ena björnen till den med ramen och satte sedan tänderna i den. Jag vände ryggen till i en ren reflexrörelse. När jag kikade över axeln satt den och en av de andra björnarna och åt på skatan. Fy! Jag är fullt medveten om att björnen är ett rovdjur och inte en gullig, gosig nalle, men att få bekräftelse på så nära håll...... Nej, tack! Jag hoppas att skatan fick dö snabbt. Vi gick därifrån. Men jag var inte färdig med björnarna. Det är så sällan jag är där och jag har aldrig sett dem ordentligt, så vi gick tillbaka när jag trodde att de hade kalasat färdigt på fågeln. Jag stod där ganska länge, tryckt mot plexiglaset och struntade fullständigt i om jag skymde sikten för någon skitunge. Nallar! STORA, bruna björnar med runda, pälsklädda öron och små, tätt sittande ögon och vassa klor på tassarna. Om jag ändå hade fått köra fingrarna genom pälsen på dem! Bara 10 cm från en livs levande brunbjörn.

Järven ser ut som en liten björn med lång, yvig svans. Det är inte ofta de syns till heller, men idag såg jag nog 3-4 stycken. Det var, över huvud taget en väldig aktivitet bland djuren den här dagen. Pär och jag stod och såg på när en av järvarna hittade en förstklassig pinne (som jag ett tag trodde var ett lårben!) som den drog iväg med mot en ihålig stam. "Nu får den problem!" utbrast Pär när det framgick att järven ville få in pinnen i stammen, men den vände faktiskt på pinnen och sköt in den på längden och försvann själv in i stammen. Det var inte bara vi som såg det här utan även en annan järv. När den första järven kom ut igen och lämnade pinnen inne i stammen, så kom järv numro 2 sättande för att kolla vad järv numro 1 hade gömt undan. Järv numro 2 försvann in i stammen och kom strax utbackande med pinnen på släp för att sedan släppa den en bit bort. "Hur många gånger har jag sagt att jag inte vill ha pinnar inomhus?".

  Pär har tagit fotona.

Vi hade promenerat från Sjöhistoriska muséet där vi parkerade och sedan strövat runt Skansen i närmare 2 timmar och började bli småhungriga. Klockan var lunch och vi valde Gubbhyllan nästan nere vid huvudentrén. Det är även ett litet tobaks- och tändsticksmuseum och lokalen är av gammalt snitt. Mysigt. Mindre mysigt var priserna och det faktum att det inte smakade bra. Vicket nedköp! En fjärdedels tusenlapp (250 kr) för kaffe, varm choklad och varsin macka där pålägget var generöst, men brödet så rackarns segt att jag hade svårt att skära med kniv. Pär, min matglade man som tycker att det mesta är gott, åt det mesta av båda mackorna och blev inte det minsta sur över att jag efter bara en enda tugga förklarade att "Det här är inte gott." som en bortskämd snorunge. Dit går vi inte fler gånger!

Om ni ska besöka Skansen, så gör det vid den här tiden på året för det är sänkt inträde, lite folk och lugnt och skönt. Förutom barnfamiljer. Jag trodde det skulle vara fler barnfamiljer eftersom det är lördag, men de som var där räckte och blev över. När en hund är besvärlig, så är det ägarens fel och inte hundens och man kan säga samma sak om barn. När barn är........ouppfostrade/störiga/allmänt i vägen, så är det föräldrarnas fel och inte barnens. Jag får ofta intrycket av att de som skaffar barn idag har den inställningen att deras liv inte ska förändras, de ska kunna fortsätta som tidigare med den skillnaden att deras avkomma får hänga med på museum, finare restauranger och jorden-runt-resor. En självisk inställning som stör mig oerhört. Att få barn är den största omställningen i ens liv och jag tycker att man bör acceptera att dra ned på sina vanliga aktiviteter alternativt nöjen de första åren. Äta ute till exempel. Barn har spring i benen och barn ska ha spring i benen, men det springet ska lämnas utomhus. När man tar med sina barn på restaurang eller café, så ska de sitta stilla tills det är dax att gå. De ska inte få röra sig fritt i övriga lokalen och tjoa och leka och jaga varann på bekostnad av de övriga gästernas trivsel. Om det är så att avkomman absolut inte kan sitta stilla, så får väl föräldrarna i fråga avsluta sin måltid, ta med sig odågan och gå därifrån. Det misslyckade besöket på Gubbhyllan hade inte enbart med segt bröd att göra om jag säger så. Det fanns en annan barnfamilj vars son hade ett rymdvapen av plast som lät varje gång han avfyrade det vilket han gjorde titt som tätt förutom att han var gapig och gnällig. Varför, varför låter man ungen ta med sig ett leksaksvapen till en djurpark??!

Vi var hemma igen vid halv 16 och då var det så gott som mörkt. Vi delade på en kanna te och såg några avsnitt av "Frasier". En mysig dag!

Fridens.    

Pär och jag har börjat titta på "Frasier" igen. Det är en sk. spin-off-serie på "Cheers". Psykiatern Frasier Crane är en av pubens Cheers stamgäster och i sin egen serie flyttar han tillbaka till sin hemstad Seattle och har ett eget radioprogram. Det är en förstklassig komediserie där den mesta humorn finns i dialogen, ansiktsuttryck och kroppsspråk, men i videon i det här inlägget, så är det ingen dialog alls. Ren slap-stick (vilket är det svenska ordet?). Det är Frasiers bror Niles som förbereder en middag för ordföranden i vinklubben i Frasiers lägenhet. Hunden heter Eddie och tillhör brödernas pappa.

Fridens.    

......hur många som inte blir trötta av att släpa på 100 kg i 80 minuter? Jag släpar på det varje gång jag promenerar. Ett konstaterande helt enkelt.

Fridens.    

Igår var det tvärmulet, så jag blev väldigt förvånad när jag vaknade (av mobilen) vid 9 och såg att solen strålade från en tokblå himmel. Eftersom det inte blev av att promenera igår, så blev det absolut av idag och det var väldigt skönt! Jag gick min vanligaste runda fast tvärtom vilket innebar några tuffa backar i slutet, men jag pallade och jag återhämtade mig fort. Det tog 80 minuter att gå och även om jag pallade backarna, så drog de ned tempot en aning....

Vi har fått en inbjudan till middag hos svärisarna nästa lördag och när Pär frågade om jag hade för avsikt att följa med, så slängde jag ur mig en fras som jag nog aldrig har använt: "Ja, men jag vet inte om jag har nå't att ta på mig.". Elin som satt bredvid fnös och sa att jag bara sa så i utpressningssyfte för att få köpa nya kläder..    Byxorna jag köpte i lördax är jag väldigt nöjd med och ett par nya byxor behöver en ny överdel, så nu har jag beställt 3 sådana från Ellos. Häpp!

Humlan även kallad Humlis och det senaste året Rugg-Ugglan fyller snart 4 år. Hon var hos veterinären i våras och det visade sig att hon har en cysta på äggstocken/-stockarna (vi röntgade aldrig, vet:n klämde bara). Det påverkar hormonerna som i sin tur påverkar pälsen och hon har varit väldigt kal fläckvis och sett riktigt ruggig ut. Ett tag var hon hemskt tanig oxå. Sedan kom Maja som gav sig på Humlan från första stund de möttes. Ett stressmoment av guds nåde. Rivsår och flyktbeteende tills jag bestämde att eftersom Humlan var här först och är van vid sina marsvinspolare, så är det Maja som får dra sig tillbaka. Egentligen skulle jag ha tagit ett foto av Humlan när hon såg som ruggigast ut för att kunna jämföra med hur hon ser ut idag för hon mår nämligen mycket bättre. Jag höll i henne en bra stund idag i samband med burstädningen och tittade på henne ordentligt och nu har hon päls över hela kroppen igen och har fått tillbaka lite hull. Hon kan fortfarande sitta ihopburrad stundvis, men under hela den här tiden, så har hon ändå varit oförskämt pigg och nyfiken och alltid velat äta. Nu är vår Humlis tillbaka! När jag höll i henne, så satte hon huv'et på sned och såg så där frågande ut som bara marsvin kan göra. Hon förstod väl inte riktigt varför jag var så exalterad.         

Fridens.    

.......vad dagarna rullar på utan att jag behöver anstränga mig nämnvärt. Mitten av november och jag har inte styrketränat på 4 veckor! Det har ju blivit ett antal promenader och det är ju tur det. Just nu är jag inne i en uteperiod (vitsigt värre!) när jag tycker att det är skönt med frisk luft och njuter av att kunna promenera utan att få ont efteråt. Igår var det bara ett par plusgrader igen med frost på morgonen och när jag gick ned till Konsum, så invigde jag den nya jackan och den behövdes och är till full belåtenhet. Idag har det varit hela 11 plusgrader och blåsigt. Igår var det, som sagt kallt och jag frös hela dagen och drog upp värmen i elementen. Idag är det milt igen, jag har inte frusit och jag har fått dra ned värmen i elementen. Det är kanske inte så konstigt att jag har haft en envis huvudvärk som Ipren inte biter på?

I somras, vid ett av de otaliga tillfällen när Elin tjafsade som värst med sin dåvarande kille (av mig numera benämd som Puckot eller Skitstöveln), så gick hon in på en chat-sida för att få prata av sig och kom i kontakt med F. De har fortfarande kontakt. F bor i Örebro, har ett eget företag och arbetar enbart vitt, har flyttat hemifrån och har definitivt kapat navelsträngen och han är inte religiös. Elin har hälsat på vid ett par tillfällen och i morgon är det dax igen. Pär och jag har inte träffat F ännu, men av det jag har hört, så känns det lugnt. När jag träffade Puckot första gången, så fick jag dåliga vibbar och med facit i hand...... Vad var det jag sa? Vi får se vad jag får för vibbar från F, men han är svensk och det är ju en lovande början, tycker både Elin och jag.

Fridens.