För 20 år sedan inföll den 26 september på en lördag med makalöst vackert och milt höstväder och träd som flammade av höstens färger. Vi vigdes i tornet i Stockholms stadshus klockan kvart över 14. Det var lite löpande-band-känsla med par som väntade på sin tur, men vad spelade det för roll egentligen? Det var vårt kommande liv tillsammans som hade störst betydelse, betydligt större än bara den enda dagen.

Pär och jag firar 20-årig bröllopsdag idag. Porslinsbröllop. Känslorna är många, men det är 2 som dominerar: en glädje över att han vill fortsätta att vara gift med mig och stolthet. Jag är stolt över att vi har hållit ihop i 22 år och varit gifta i 20. Skitmallig, rent ut sagt! Hur många par kan skryta med samma sak? Genomsnittet för ett äktenskap i Sverige idag är 12 år. Heja oss, Pär!    Stengodsporslin à la Höganäs är ett tungt och tåligt porslin. Det tål både micro och diskmaskin och det går inte sönder helt och hållet även om en och annan flisa ryker. Förstår ni liknelsen?

Vi pratar ofta om att vara gifta och vad som får vissa att hålla ihop och vissa att skiljas. Vi är rörande eniga om att folk ger upp alldeles för lätt. Jag börjar undra om man påverkas av sin närmaste omgivning och sin släkt? Mina föräldrar var gifta i drygt 50 år. Mina svärisar firade 50 år för ett par år sedan. Svägerskan och hennes man har varit gifta i 20 år de med (de gifte sig på dagen 3 månader före oss). En av mina systrar skilde sig, men det var länge sedan och min bror separerade från sin sambo efter hela 30 år tillsammans. Syster 3 har varit sambo lika länge som Pär och jag har varit tillsammans och lillasyster har varit gift i 14 år, tror jag. Är långa förhållanden en ärftlig sak?

En absolut nödvändig ingrediens för att få ett äktenskap att hålla är skratt. Inte romantik. Inte storvulna jag-dyrkar-dig-gester. Inte hett, passionerat sex till höger och vänster. Inte drösar av penningar (även om det underlättar) för om man inte kan skratta tillsammans då är det kört. Pär och jag har kunnat skratta tillsammans från vårt allra första telefonsamtal och vi gör fortfarande det. Med varandra och åt varandra.

Elin då? Vad har Elin gjort för vårt äktenskap?  ........... Ärligt talat, så vet jag inte det. Jag är ledsen, gumman, men det är den krassa sanningen! Indirekt har hon satt vårt äktenskap på prov när hon var liten och jag mådde så fruktansvärt dåligt, men det gjorde ju att hon och Pär fick bra kontakt och det är väl i och för sig något som har hållt ihop oss. Det känns oerhört bra att kunna säga att Elin bor med båda sina föräldrar! Nu blir jag så där mallig igen.    Vår avkomma har varit och fortsätter att vara en källa till många skratt för hon är en rolig prick.

Jag undrar hur många gånger jag har velat sticka ifrån alltihop? Pär kan driva mig till vansinne som ingen annan. Jag driver honom till vansinne som ingen annan och han har nog varit redo att packa väskorna flera gånger han med. Ändå har ingen av oss gjort det. Vi stannar kvar. Det som är bra väger, trots allt, tyngre. Egentligen borde Pär få en tapperhetsmedalj för även om han har sina fel och brister, så belastar han inte vårt äktenskap på samma sätt som jag gör med mina många och långa depressiva perioder. Sjukdomar tär. Inte bara på kropp och själ utan även på familjen. Elin har inte så mycket att välja på. Hon har fått mig till mamma och nu är hon tillräckligt gammal för att kunna flytta hemifrån, men Pär fortsätter att välja mig. Han är inte tvungen, men han stannar kvar. Jag hade tur den kvällen han valde att ringa mig och jag känner ofta att jag inte förtjänar honom.

Nu har jag filat på det här inlägget sedan i förmiddax, men nu hjärnan har slagit knut på sig själv, så trots att jag har drösvis med åsikter i ämnet äktenskap, så blir det inte mer än så här för den här gången. Jag återkommer nog med irriterand envishet och besserwisser-attityd.

Fridens.