"Desperate housewives" är en förstklassig serie på många sätt, men den är amerikansk och det märks på flera sätt. Otäckt perfekta människor (utseendemässigt), en märklig inställning till barn (de får ju aldrig gå själva), smör-sentimentala ögonblick (du hade rätt - jag hade fel - nu kramas vi med tårar i ögonen!) och sjukdomar. Fysisk sjukdom kontra psykisk sjukdom. I en av säsongerna får Lynette cancer. Det är naturligtvis omvälvande för hela hennes familj och även de övriga hemmafruarna, men hon får all nödvändig behandling och massor av stöd och de pratar om det. Det här är ingenting som klaras av i ett enda avsnitt utan pågår ett bra tag. I sjunde säsongen får Lynette och Tom ett sladdbarn. De är båda närmare 50 än 40 och Tom drabbas av en depression till följd av detta. Lynette försöker muntra upp honom med klassiker som mat och sex utan resultat. Tom går till en läkare som konstaterar att han är deprimerad och föreslår medicinering. Lynette totalvägrar eftersom hon är livrädd för den sortens mediciner och kräver att han går till en "alternativläkare"/homeopat/"naturmedicinare". Tom får medicinsk marijuana. Lynette byter ut den mot vanlig oregano, men Tom upplever det som att han blir hög och kommer till insikt om hur lyckligt lottad han är och är därmed botad. Det här får vi se i 1 eller möjligen 2 avsnitt.

2 sjukdomar - 2 synsätt. Cancern, den sk. fysiska sjukdomen är inget att skämmas för, så den kan man tala om, den nonchalerar man inte och den medicinerar man mot utan minsta rädsla. Depressionen, den sk. psykiska sjukdomen behåller man inom familjen, den avdramatiseras genom att personen förmodligen bara behöver muntras upp, fås att inse hur bra h*n har det (läs: sluta tycka synd om sig själv) och där är medicinering av ondo, personlighetsförändrande lyckopiller.

Man kan kanske tycka att "det ju bara är i ännu en av alla dessa amerikanska serier", men den här serien ses av fruktansvärt många människor världen över och den har genomslagskraft, så den här sortens tydliga åtskillnad bör man inte fnysa åt. Jag är uppvuxen med oräkneliga fysiska sjukdomar och det har alltid varit en källa till uppmärksamhet och samtalsämne, men att både min pappa och bror led av svåra depressioner fick jag inte veta förrän jag själv var så illa däran att jag försökte ta livet av mig när jag var 22 år. Vi talade inte om det och när man inte talar om det, så är det dj-t svårt att få hjälp och det är väl ändå ens familj som ska försöka hjälpa först av alla? Om inte annat, så ska väl familjen se till att man får nödvändig hjälp?

Depression kan vara lika dödlig som cancer. Faktum är att det dör fler människor till följd av depressioner och självmord än vad som dör i trafiken. Varje år. Hur - HUR - ska vi lyckas förmedla att depression eller annan psykisk form av ohälsa inte är skamlig eller farlig?! Ett sätt är att PRATA om det. Sluta skämmas, sluta tiga.

Information och kunskap är det främsta vapnet mot rädsla, fördomar och intolerans. Jag har alltid varit öppen när det gäller min sjukdom. Pär fick veta det under våra första veckor tillsammans. Elin vet om det. Jag begriper inte hur jag skulle gå i land med det hela om jag hade försökt dölja det. På min arbetsplats försökte jag vara öppen, men mindre framgångsrikt. Jag är öppen här, i min blog för att den som inte har varit i kontakt med den här sjukdomen ska få lite inblick, men även för alla dem som känner igen sig och får bekräftat att de inte är ensamma.

Fridens.