Vissa dagar börjar bra och slutar i platt fall medan andra dagar börjar uselt och slutar i tillfredsställelse. När mobilen väckte mig klockan 10 kändes det i hela kroppen, i varje muskel, i varje ben att denna dagen skulle bli en skitdag. Kroppen låser sig och den enda tanke hjärnan kan åstadkomma är "Varför ska jag stiga upp över huvud taget?". Ångest och hopplöshet som gav mig huvudvärk vilket gjorde att jag lade till 1 Oxascand och 1 Ipren till min dagliga portion av mediciner. Ångest är bara en känsla och känslor är inte farliga, men vissa känslor suger musten ur mig och om det finns hjälp att undkomma dem, så tackar jag ja.

Jag var trött och seg i huv'et redan innan Oxascanden. Jag plockade undan disken och sedan sög jag tag i Kajsa för att kolla hennes ena baktass som har haft svampaktiga utslag. Det såg bättre ut, men så kände jag på hasen och den var svullen. Inte varm, men svullen. När jag satte in henne igen, så höll hon baktassen helt uppdragen mot kroppen och hopplösheten vällde över mig. Det är så jobbigt när nå'n gris är sjuk och just Kajsas bakben verkar bli en återkommande oönskad historia. Jag satte mig vid datorn och försökte spela, men hjärnan var bara gröt och resultatet blev bara tomt stirrande. Jag ringde till veterinären för rådgivning, men jag beställde ingen tid eftersom vi har så himla svårt att ta oss hela vägen dit någon dag den här veckan. Sköterskan som svarade lämnade ett meddelande till veterinären som skulle ringa mig senare under dagen.

I väntan på lunchdax, så började jag läsa "Miss Mary Bennetts självständighet". Ångesten hade inte riktigt släppt taget och tröttheten frestade mig att luta mig mot de stora kuddarna och bara sova. Jag koncentrerade mig, läste långsamt, lyckades skärma bort hopplösheten och jag tyckte om boken. Någonstans i den omtöcknade hjärnan uppfattade jag att boken nog är en aning ironisk och smårolig, men de signalerna nådde inte ända fram.

Medan jag åt lunch såg jag 2 avsnitt av "Tudors" och mitt i det andra avsnittet ringde veterinären. Det var den veterinär som tog hand om Kajsa i maj och jag gillade henne. Det blev ett bra samtal. Hon hade tid och jag lyckades fråga det jag behövde. Resultatet blev ett förnyat recept på Metacam som vi ger Kajsa resten av veckan, men om hon inte blir avsevärt bättre, så blir det ett besök. Veterinären nämnde c-vitaminbrist som kan leda till ömma leder och till och med bakdelsförlamning och Kajsa kan behöva en injektion, men jag har svårt att tro det. Alla marsvinen får röd paprika varje morgon och ofta även vitkål och de grönsakerna är c-vitaminrika. När telefonsamtalet var avslutat, så kändes det genast betydligt lättare: nu visste jag hur jag skulle göra och jag hade inte blivit idiotförklarad av veterinären (vissa yrkesmänniskor kan vara väääääldigt dryga och nedlåtande). Jag avslutade lunchen, lyfte upp Kajsa och gav henne en dos Metacam och sedan fick hon flytta in hos Maja i övre buren medan Alice åkte ned till de andra och så fick sjuklingen och sällskapsdam dela på en halva röd paprika. När det var avklarat, så var klockan kvart över 14 och jag skulle gå ned till tåget en halv timme senare (för att möta upp Pär och storhandla på Coop). Medan jag väntade satte jag mig i köket och fortsatte läsa och det var som att ha startat om hjärnan för nu uppfattade jag ironin och den dolda humorn och boken blev ännu bättre! Vid det laget hade ångesten släppt, sjuka-marsvinstyngden-hade lyfts undan och jag kände mig inte alls lika trött längre. Kanske fanns det en möjlighet att skitdagen skulle sluta bättre än den börjat?

Storhandlingen tog en dryg timme och efter det åkte vi till apoteket och hämtade Kajsas medicin. Sedan beställde vi mat från Felinos och lyckades tajma in det hela så att vi kunde plocka upp Elin när hon kom med pendeltåget efter en arbetsdag hos blöjnissarna. Jag har lyckats hålla fast vid min koständring och jag åt en kebab-tallrik och inte pizza (jag stoppade i mig några pommes, men - som tur var - var de inte goda). Av princip borde jag inte äta deras kebab-kött eftersom det kommer från halal-slaktade djur, men jag är inte mer än människa och jag var hungrig och ville ha lagad mat.

Upp- och inplockningen av maten hade fått vänta medan vi åt middag, så medan jag diskade tog Pär och Elin hand om varorna. Sedan drack vi te och såg "Monk" tillsammans. Nu har både Pär och Elin lagt sig eftersom de, till skillnad från mig, ska upp och jobba igen i morgon. Det har varit en lång dag, en känslomässigt tröttande dag, men den slutade bättre än den började och det är alltid en lättnad. Min PMS har 3 stadier: det börjar med att jag är väldigt lättirriterad i ett par dagar, sedan kryddas det med ångest för att avslutas med en lust att bara lägga mig ned och självdö. Idag hade jag mest lust att självdö, så det tolkar jag som att mensen är på g och att det är ca 3 veckor kvar tills PMS-häxan kommer tillbaka. När jag är mitt i skiten, så försöker jag trösta mig med att det är övergående. Till skillnad från mina depressioner, så går det här över på några dagar. Jag försöker trösta mig med det, men det är inte det samma som att jag lyckas med det.......

Halv-fridens.