Det tog tid att somna och jag har varit vaken sedan 6 och uppe sedan 8. Kroppen har definitivt sovit färdigt! Jag ringde till tandläkaren för att stilla mina fundringar om käken. Om den hårda knölen känns oförändrad i mitten av nästa vecka, så ska jag ringa igen för att kolla upp det hela. Jag kan i alla fall sluta med Corsodylen. Man ska inte skölja med den längre än nödvändigt eftersom den kan slå ut de naturliga bakteriefloran. Den ger en väldigt äcklig eftersmak, som av metall. Det var synd att jag inte passade på att boka tid för en ny undersökning eftersom jag har haft tandvärk i princip hela dagen, men nu i den övre vänstra delen. Det ilar inte utan molar bara. Det kan bero på att jag har tuggat snett bara för att undvika hålet efter den borttagna tanden. Det kan bero på att jag förmodligen håller på att bli förkyld, kill i halsen antyder det. Immunförsvaret är väl på minus nu efter stress och antibiotikakur.....

Vid halv 11 kom jag iväg på en väldigt långsam och tung promenad. Jag har varit ur trafik en endast 1 vecka och är fullständigt nollad vad gäller kondition och styrka!

Min lillasyster ringde och berättade att Syster 3 fick en stroke i söndax och ligger på Södersjukhuset. Det var en lindrig stroke i lill-hjärnan och hon kommer att bli återställd och hon ska visst börja med rehabilitering redan nästa vecka. Hon sluddrar lätt när hon pratar, men mår hyfsat i övrigt. När det kommer till den här sortens situationer, så är jag inte mycket att ha. Mångåriga dåliga relationer med alla syskon där jag är den gemensamma dysfunktionella nämnaren (deras relationer sinsemellan är friska) och mångårig medicinering med biverkningar som t.ex känslomässig avtrubbning gör att jag förhåller mig kallsinnig när jag får den här sortens besked rörande mina syskon. Jag har för länge sedan bestämt mig för att jag inte satsa på de relationerna. Det tar för mycket av mina fisiga krafter. Jag har inte dåligt samvete heller som skulle kunna få mig att vilja bli en bättre människa, ett bättre syskon. Vi har blodsband, men mer gemensamt än så har vi inte. De tillhör inte den sortens människor vars sällskap jag uppskattar och när jag inte är intresserad av dem medan de är friska, så ökar knappast intresset när de blir sjuka. Jag har alltid haft svårt för sjukdom och sjukhus för det fick så mycket uppmärksamhet när jag växte upp. Fysisk sjukdom, vill säga för det övriga talade man inte om.

En skit-dag.

O-fridens.