Jag fick till ett pass med hantlarna och det var så skönt!

Nu är vi bara 3 (tvåbeningar) igen.

Elin är på väg att bli en riktigt bra människa.

Halv-fridens.    

Vid 10 åkte Pär och jag till Coop i Södertälje för att storhandla till viss del för att jag ska slippa släpa alltför mycket medan jag är ensam hemma. Elin och killen tog sovis.

När vi kommer hem, så kör Pär in bilen på gården eftersom vi hade så mycket att bära och medan vi lastar ur, så kommer Elin gående från carporten till. Hon hade sagt hejdå till killen. Han hade plockat ihop sitt pick & pack och åkt hem igen. Han fick ett mail igår kväll som fick honom att fundera och medan Pär och jag var borta, så ringde han sin mamma och de slöt fred och sedan drog han. Tack och ajöss. Det var det det. En vecka med knappt ett ord från föräldrarna och sedan blir de sams och han åker hem. Han följer alltså inte med till Öland och hans mamma tyckte att det vore bra om han och Elin var ifrån varann ett par veckor för att verkligen fundera igenom allt och sedan skulle de allihop kunna komma hem till oss för att försöka lösa problemet. Jag säger bara en sak: så länge de inte kan acceptera tanken att Elin inte konverterar, så länge de inte kan acceptera henne precis som hon är, så finns det ingen som helst möjlighet att "lösa problemet".

Pär fick ett sms från killen där han tackade för att han hade fått bo hos oss och han bad även om ursäkt för att han smet på sätt han gjorde. Jag vet inte om jag godtar den ursäkten. Jag är så satans trött på det här dramat nu och jag är precis lika leds på killens beteende. Nu är han - för mig - lika ovälkommen som han var för en vecka sedan.

När vi åt middag, så ville Elin skåla. "Skål för att ni är världens bästa föräldrar!" sa hon. Hon är ju världens bästa dotter och kanske är det så att vi har fått den dotter vi förtjänar?

Halv-fridens.