Jag vill bara sova. Sjuklig trötthet. Leds på det mesta. En sorts baksmälla efter några känslomässigt jobbiga veckor. Idag hade jag ingen lust att stiga upp och låg kvar till halv 12 trots att jag behövde gå på toaletten. Blä! Besvikelsen över fredagens förstörda studentfirande gnager fortfarande och den får väl göra det. Besvikelse över Elins, i mitt tycke, idiotiska val hänger över mig. Pär och jag har sagt att vi stöttar henne oavsett val och det löftet får vi hålla, men det är tufft. På samma gång orkar ingen av oss diskutera det här mer; det står oss upp i halsen och det leder inte till något konstruktivt. Jag känner mig snuvad på glädjen över Elins examen och lättnaden som skulle ha infunnit sig när hennes trassliga förhållande tog slut! Att hålla fast vid en kille som erkänner att han själv och inte bara hans familj, vill ha en muslimsk fru är precis lika IDIOTISKT och dödsdömt som att hålla fast vid någon som är gift med en annan!!  Skärp dig, förbaskade unge!

O-fridens.    

Sovmorgon.

Pyjamasdag.

Att läsa.

Fridens.    

Elin är nöjd med dagens studentfest.

Allt gick bättre än jag trodde.

Det är över!

Fridens.    

I det här inlägget, i den här bloggen över huvud taget, är det mina åsikter som får ta plats. Åsikter baserade på egna erfarenheter. Vad andra har för erfarenheter som de bygger sina åsikter på är inget jag tar hänsyn till. Det är inget jag behöver ta hänsyn till eftersom vi har åsiktsfrihet och rätt att uttrycka oss och det här är min blog.

När man har barn som man älskar och därmed bryr sig om, så blir man involverad, ofta vare sig man vill eller inte. Det är svårt att skydda sig. Det är lite lättare när man har laglig rätt att bestämma, att begränsa, att säga nej, men nu är min unge 19 år och därmed myndig och fri att göra som hon vill och det känns, just nu, oerhört frustrerande. Det hela handlar om det förhållande som hon har haft i drygt 2 år med en kille vars tro är islam.

Ååhh, så det har stormat! I början var det många tårar innan hon kom underfund med att hon måste stå på sig och att hon inte behöver finna sig i vad som helst. Det dröjde länge innan hans familj över huvud taget blev medvetna om att Elin fanns i deras sons liv och det pga att hon är en "svenne" dvs icke muslim och därför inte tillåten. Pär och jag har accepterat den här killen från allra första början och varför skulle vi inte göra det? Han är en bra människa och har behandlat Elinn (något så när) hyfsat. Vilken religion han tillhör har ingen betydelse för oss och vi var nog naiva som trodde, ville tro, att det inte skulle bli ett oöverstigligt hinder.

Eftersom Elin aldrig varit riktigt välkommen i hans familj även sedan de blev medvetna om hennes existens, så har hon och killen i fråga tillbringat mycket tid här. Vi har ofta ätit middag tillsammans, firat midsommar och jul och han blev välkomnad i resten av Vårat Gäng utan ifrågasättande. Han har varit med och firat alla möjliga födelsedagar. Personligen så har jag inte gillat honom fullt så mycket som t.ex Pär gör. Jag kan inte påstå att jag, med facit i hand, visste att det skulle sluta så här utan det har bara att göra med att man kommer mindre bra överens med vissa människor, kalla det personkemi eller vad ni vill.

Både Elin och killen i fråga var medvetena om hans tro, att den betyder mycket för honom och hela hans familj och att den även styr en stor del av deras liv, deras sätt att se på oss andra. När man hittar någon som man blir nära vän med och dessutom är kär i, så vill man gärna tro att kärleken är så stark att den övervinner allt, även religiösa hinder och det är väl det som gjorde att de höll ihop så pass länge. Det är oxå omöjligt att förutse konsekvenserna när man inte har någon livserfarenhet att tala om. Under det senaste halvåret har Elin upprepade gånger försökt att få den här killen att konfrontera sina föräldrar, att få honom att välja sida. Han kom till skott för inte så länge sedan, men som jag fattar det, så var det början till slutet. För bara ett par veckor sedan, så kom han slutligen med samma krav som hans föräldrar har haft hela tiden nämligen att om de ska kunna fortsätta att vara tillsammans, så måste Elin konvertera till islam. När Pär och jag fick kännedom om det här, så bestämde vi att killen inte längre är välkommen hos oss. Där valde vi sida, där satte vi vår gräns. När man älskar en annan människa, så som han påstod att han älskade Elin, så kan man inte komma med krav om att hon ska ändra sig vare sig det gäller religiös tro eller rökning, klädstil eller politisk inriktning. Det man är medveten om från början och dessutom vet kommer att bli ett hinder kan man inte senare sätta upp som ett avgörande villkor eller ultimatum.

Elin har aldrig rökt eller druckit alkohol. Hon sköter skolan och dessutom ett arbete vid sidan av. Hon respekterar andra människor och hon inser sitt eget värde. Hon har aldrig varit ute och rumlat runt eller vandaliserat. Hon har aldrig brutit mot lagen och har ett väldigt känsligt samvete. Hon tycker om barn. Hon vet hur man uppför sig och tror på vanligt hyfs och vanligt sunt förnuft. Varför är hon inte tillräckligt bra för den här killen? Hon är inte muslim. Det är den enda anledningen.

När man flyttar till ett nytt land, oavsett anledning, så anser jag att man i första hand ska lära sig språket. Att kunna språket i det land man bor är nyckeln till allt. I andra hand anser jag att man bör anamma landets lagar och inställning till t.ex jämställdhet. Det spelar ingen roll vilken religion man tillhör för det är inte för mycket begärt att man inlemmar de religiösa värderingarna i det samhälle som gäller. Av de här anledningarna tycker jag att det är helt åt skogen att en svenskfödd muslimsk man som är myndig inte får välja vem han vill tillbringa sitt liv med. Det är fullständigt främmande för (de flesta) svenska föräldrar att försöka bestämma vem deras myndiga barn ska gifta sig med, så varför ska muslimska föräldrar få göra det och hänvisa till att det är enligt Koranen? När man sedan anser att islam står över alla andra religioner, så handlar det inte om något annat än religiös rasism. Varför är det Elin som måste konvertera? Varför kan killen i fråga inte göra det? Vad skulle hans familj tycka om vi krävde att han "av-islamiserades" för att få fortsätta att umgås med vår dotter?

Enligt den här familjen, så lär sig Elin inte arabiska tillräckligt fort, men om hon fick möjlighet att umgås med dem på ett kravlöst sätt och blev uppmuntrad till att bli en del av deras familj, så skulle det förmodligen gå fortare för det handlar definitivt inte om att hon inte vill lära sig. Vad är det för j-a krav när man själv har bott i Sverige i 20 år och fortfarande inte kan tala svenska?! De har ingen förståelse att Elin känner att det är svårt att behöva bära slöja. "Det är ju bara kläder." Om det nu "bara" handlar om kläder, så kan det väl kvitta om hon bär slöja eller ej? Killen i fråga tyckte inte om den knälånga klänning som Elin bar på sin examen för den var för kort. Han har även sagt att han inte kan acceptera ens tanken på att hon skulle visa sig i shorts. Den här sortens kontrollbehov skrämmer skiten ur mig för om det kommer fram på det här stadiet, hur skulle det då bli om de var gifta?

Att inte ha kunskap om något, att inte veta tillräckligt leder till rädsla som i sin tur är grogrunden för all sorts rasism, men när det gäller det här, så har det blivit tvärtom för mig. Ju mer jag har lärt mig om islam och hur man bör leva som troende muslim desto mer negativ och rädd blir jag. Det är trångsynt och nedvärderande och det handlar om makt, främst manlig makt. Det handlar inte om att underordna sig en gud, det handlar om att underordna sig mannen och det är många hundra år sedan som svenska kvinnor behövde leva så.

Igår kväll satt Elin och jag och pratade om lite av det här och då sa hon, än en gång, att hon egentligen inser att det är dödsdömt. Killen i fråga tog studenten igår och Elin var inte välkommen där eftersom hans stora familj skulle komma. Sedan blev han sur över att hon inte hade sms:at ett grattis. Döm om min förvåning och oerhörda besvikelse när jag ser att han och hans syster (iklädd slöja och heltäckande kläder) visar sig på Elins utspring! Vilken j-a fräckhet! Jag undvek honom för jag hade lovat Elin att inte ge mig på honom över huvud taget, men Pär pratade lite med honom och bad honom hålla sig undan. Det gjorde han inte. Tvärtom. Det var han och systern som hann fram till Elin först för att gratulera och när Elin väl nådde fram till oss andra, så hade hon inte alls det strålande examens-leende som jag hade sett fram emot. Jag hade inte långt till tårarna. Efteråt gick Elin, Pär, svärisarna och jag hem till oss och fikade. Elin stannade bara någon timme för sedan skulle hon träffa killen och hans syster igen. Hon kom inte hem förrän vid 20-tiden efter att ha pratat ut med killen och nu visar det sig att de inte har gjort slut. Jag orkar inte mer. Pär och jag har lovat att stötta henne oavsett vad hon bestämmer sig för och det löftet kommer vi att hålla, men trots att hon är myndig, så bor hon hemma hos oss och vi har faktiskt rätten att bestämma vilka som är välkomna här och killen är inte det längre. Det var flera planer som gick i stöpet idag. Vi hade tänkt fira Elins examen med middag på Amazon och sedan börja förbereda för morgondagens festligheter tillsammans. I stället har hon varit frånvarande och blev sedan besviken på att Pär och jag inte blev glada över att höra att de fortfarande är ihop och stängde in sig på rummet. Pär har gått och lagt sig. Jag hann förbereda lite grand, men nu har luften gått ur mig och jag fasar inte längre för morgondagen. Jag har bara tappat lusten. Fullständigt. Fy, fan!

O-fridens.    

Oxascand.

Den nya tunikan och nya leggings var ett bra köp.

Att mina svärisar är som de är.

Fridens.    

Elin var uppe före klockan 5, nervös och spänd. Champagnefrukost hos en av tjejerna i "beteende-delen" av klassen (den andra delen består av ekonomer) klockan halv 7. Pär skjutsade. Visst är hon fin, vår Elin? Efter det tillbringade de förmiddagen i skolan med sina mentorer och gemensam lunch för alla som tog studenten.

Svärisarna dvs. farmor och farfar var inbjudna till utspringet och de anlände hemma hos oss vid halv 13 och vi gick tillsammans till gymnasiet. Myyyyycket folk. När studenterna väl gjorde entré ute på gården, så blev det ett hallå som hette duga! Jag tycker det var synd att publiken inte kunde sansa sig så pass att vi fick en möjlighet att hurra för dem.

Vi hade, som så många andra, ett studentplakat med ett förstorat foto av Snorpan och jag var utsedd till plakat-bärare. Pinnen som skylten satt på var inte så lång och det är inte jag heller, så jag sträckte upp armen så långt jag bara kunde och stod ibland på tå i hopp om att Elin skulle få syn på det och på så vis hitta till oss, så att vi kunde gratta henne. Jag blev trött i armarna, men det fungerade! Vi träffades, grattade och kramades. Vår Snorpa har tagit studenten den 8 juni 2012 i strrrrrrålande solsken om än med svala vindar.

Grattis, älskade unge - du har gjort ett fantastiskt jobb!!

Ryggen har känts bättre idag.

I övermorgon vid den här tiden är det över.....

Den tillfälliga fyllningen sitter kvar efter en vecka.

Fridens.    

"Hollywood Hills" med Sunrise Avenue har jag haft i mobilen sedan sent i höstas. Den höll mig sällskap på alla de där ångestpromenaderna. Sångaren har en underbar röst!

"Eloise" med Arvingarna som vann den svenska uttagningen 1993 alldeles i samband med att Elin föddes. På den tiden hölls det inte på med fjantiga, utdragna deltävlingar.

Fridens.