Stavgångspromenaden.

Det gick att ta loss de irriterande handledsremmarna på stavarna.

Ännu en dag är slut.

O-fridens.

Jag fattade ett beslut idag.

Boken jag började läsa idag verkar lovande.

Otrivin ögondroppar.

Fridens.    

Jag har lagt märke till en sak när jag läser och det har ingen betydelse om det är en bok, tidning eller på nätet och det är att när ett kolon används i en mening, så fortsätter meningen med stor bokstav. Vad är det för trams? Ett kolon är inte samma sak som en avslutande punkt.

Fridens.    

När jag låg i sängen vid 10-tiden och inte hade lust att göra någonting, allra minst att stiga upp, så funderade jag på en hel del och plötsligt hade jag fattat ett beslut: jag ska säga upp medlemskapet hos SATS. Det kändes bra. Det kändes rätt. Senaste gången jag var där var i november förra året och då hade jag en kort period av regelbunden träning innan depressionen tryckte ned mig en gång för alla. Före det hade jag ett uppehåll på minst 6 månader om inte mer. Varje gång jag gick tillbaka för att träna, så föll jag in i samma lunk, samma program utan större förändringar. Det är ingen idé längre. Jag ringde SATS och fick veta att jag måste komma dit eftersom papper ska skrivas under och att det är en månads uppsägningstid. Sedan tömde jag träningsryggan och necessären. Jag kommer att spara 349 kr varje månad och om jag vill börja igen, så utgör väl det inga hinder och då får jag en möjlighet till en nystart och hjälp med att sätta ihop ett helt nytt program.

Fridens.    

Det är många år sedan jag fick besked om förhöjt kolesterolvärde och började äta medicin sk. statiner. Jag antar att värdet hölls i schack under åren som följde, så jag fortsatte medicinera. När jag fick nys om LCHF-kosten och började läsa böcker och LCHF-magasinet, så lärde jag mig att den sortens medicin är verkningslös, direkt farlig. För 2 år sedan frågade jag min husläkare om det var rimligt att sluta med statinerna och hon svarade ja, så det gjorde jag. Efter ett års uppehåll låg kolesterolvärdet bra till. Då hade jag ätit hyfsat enligt LCHF (läs: mer fett) och just med tanke på att jag inte tog statiner, så var värdet riktigt bra. I år blev beskedet inte lika uppmuntrande, men jag vet att det inte har med ökat fettintag att göra. Det har att göra med att jag inte har hållit mig ifrån kolisar och socker för det är i kombination med fett som det blir farligt.

Det senaste numret av LCHF-magasinet kom idag och det stod mycket om just kolesterol. "De som varken haft diabetes eller infarkt ska inte äta statiner" enligt dr Annika Dahlqvist. Statiner har biverkningar som bl.a infektioner och svårighet att gå ned i vikt. Min viktminskning kom igång när jag tog bort statinerna. Jag börjar även tro att det var den medicinen som gjorde att jag så ofta var förkyld eftersom jag inte längre blir det.

Från en intervju med dr Eric Westman som är en diabetesforskare: "Är kolesterol farligt och i så fall varför? -Nej, om ni med kolesterol menar totalkolesterol så är det inget problem. Man kan ha en perfekt hälsa och leva länge med såväl höga som låga kolesterolvärden. Det finns en gammal uppfattning om att totalkolesterol och LDL-kolesterol är viktiga hälsomarkörer och att de värdena ska vara så låga som möjligt. Men den uppfattningen har inget stöd i modern forskning. Man minskar inte risken för sjukdom genom att sänka dessa värden."

Statiner eller inte statiner, kolesterol hit och kolesterol dit. För mig är det största problemet mitt totala ointresse för mat. Jag önskar att jag hade en privat LCHF-kock som fixar matsedlar, inköp och matlagning. Visserligen är Pär nästan som en privat kock i och med att det oftast är han som lagar maten, men han tror inte på LCHF och är inte speciellt intresserad av det och det är ju ingenting som underlättar.

Jag brukar bli peppad när jag har läst LCHF-magasinet, inspirerad till att ta tag i kosten, men inte den här gången.

Halv-fridens.    

Jag lyckades stiga upp före 12.

Jag har promenerat.

Det råder någon sorts fred här hemma.

Fridens.    

Det svänger och ändras så mycket hemma hos oss att jag får pisksnärtskador! Vi har haft ännu ett rådslag när det gäller Elin och hennes kille och ni som har tröttnat på detta ämne behöver inte läsa längre än så här.

Elin och killen vill prova på att leva tillsammans, men utsikterna till ett eget boende i det här läget är små. De har sinsemellen pratat om att de kan bo/sova här 2-3 dagar/nätter i veckan och så några hemma hos honom och att de kunde börja med det efter studenten. Pär och jag har väl aldrig sagt nej till dessa lösa planer, men när Det Stora Tjafset utbröt och killen visade upp en mindre tilltalande sida, så skrinlades planerna i och med att han inte längre var välkommen hos oss. Just det! Jag skriver "var" eftersom planerna helt plötsligt är aktuella igen och Pär och jag faktiskt inte vill att Elin mår dåligt. Åååhh, vad lamt det låter, eller hur?! På söndag ska killen komma hit och vi ska prata igenom det hela och bestämma när han kan "flytta in". Pär och Elin är med på noterna, men jag känner att jag har fått ge efter på det mest negativa sätt jag kan ge efter på, men hur långt kan man driva sina principer innan man blir omöjlig att ha att göra med?

Vi har kommit överens om en provperiod på 2 månader. Kanske fungerar det, kanske fungerar det inte, men Pär och jag kommer att ha som krav att efter dessa 2 månader, så ska killens familj visa tecken på att acceptera Elin, visa tecken på att deras son faktiskt får göra som han vill som de påstår och att Elin och killen kan bo även hos dem. Blir det inte så, så kommer vi inte att vilja fortsätta den här ensidigheten. Det får inte bli så att han "flyttar in" här och slappnar av utan motprestationer. Det får inte bli så! Eller är det någon idé att skriva det med tanke på hur allting ändras hela tiden? För mig känns det som att killens familj har "vunnit". Kanske är det jag som ska fundera på eget boende för att slippa allt det här? Jag orkar inte mycket mer och även om jag inte har blivit direkt överkörd, så känns det inte som någon kompromiss heller. Det är som jag sa till Elin: det finns inga som helst fördelar för mig i det. Det skulle vara att hon mår bra, men min magkänsla godtar inte det argumentet. Jag litar inte på killen. Jag får väl bita ihop och tiga still igen.

Jag är en antingen - eller - person och har svårt att kompromissa. Svart eller vitt, allt eller inget. Det är en anledning till att den här situationen känns som en ren förlust för mig. I 2 års tid har jag hållit inne med att killen inte har varit min favoritperson och när det slutligen kraschar, så spricker min fördämning vilket har gjort att jag har........gått upp i varv. Jag tycker inte om att vara osams med Elin, men jag tycker om att stå för mina åsikter och mina principer. Med åren har jag blivit allt bättre på att hävda mig även när jag varit i underläge, men när det kommer till att min familj ska fungera och för att ingen ska behöva gå omkring med huvudvärk och magont, så känner jag mig tvingad att vika mig. För husfridens skull faktiskt. Orkar jag vara så pass renhårig att jag går med på det här arrangemanget utan att hela tiden gnälla om att det känns fel? Är jag tvungen att välkomna honom trots att jag åsidosätter mina principer?

Pär och jag tycker inte om det sätt som killen behandlar Elin på. Det är alltför mycket på hans villkor. Hon hävdar att hon inte känner sig utnyttjad. Varför kan jag inte tro henne? Magkänslan igen.

Elin är leds på att vi hela tiden hackar på killen och tjatar om hans dåliga sidor när hon känner honom bättre och - framför allt - på ett annat sätt än vad vi gör. Varför kan inte hans familj sluta hacka på henne, sluta med att påpeka hennes alla fel och brister?! Vi behöver inte sänka oss till deras inskränkta nivå, vi kan vara mer generösa bla bla bla. Faktum är att jag är mänsklig och inget j-a helgon! Jag behöver ta till samma taktik, jag behöver säga ifrån. Jag vill inte känna mig överkörd! 

Det är kanske inte så konstigt att jag, återigen, kan sova 12 timmar per dygn. Behöver sova 12 timmar. Det är kanske inte så konstigt att jag har huvudvärk nästan varje dag. Det är kanske inte så konstigt att jag inte orkar fokusera på vad jag äter. Det är kanske inte så konstigt att jag snart måste hämta ut fler Oxascand. Det är kanske inte så konstigt att jag mår skit med det här hängande över mig dygnet runt.

O-fridens.    

Elins besökare igår kväll åkte inte hem förrän vid midnatt och då hade jag ingen som helst lust eller ork att konfrontera henne. Pär hade lagt sig, men hade svårt att somna precis som jag hade när jag lade mig närmare 1. Det är svårt att somna när man är osams. Det hade ju precis blivit bra stämning igen här hemma när killen kom inklampande.

Jag sov inte bra och hade så himla skumma drömmar att jag vaknade som ett enda stort frågetecken. Jag steg faktiskt upp halv 10 och jag har faktiskt promenerat i 75 minuter. När jag gick hemifrån, så hade Elin och jag fortfarande inte rett ut det gårdagskvällen, så jag hade ingen lust att vara hemma med henne. Jag fick tillfälle att fundera medan jag promenerade och nu är allt löst.

Jag har fått reda på att vår pizzeria serverar halal-slaktat kött. Det gillar jag inte, så för mig innebär det att jag har ätit min sista kebab från dem.

Halv-fridens.