Tidigt på torsdag morgon tog Pär bilen till Tumba för att hämta upp syster med systerson och sedan åkte de vidare till Nynäshamn där de tog båten över till Gotska Sandön precis som de gjorde den här tiden förra året. Vi har sms-kontakt och de har det bra även om det verkar vara blåsigt. De kommer hem sent på söndag kväll.

Kajsa är helt återställd. Hon blev återbördad till flocken i förrgår och rör sig obehindrat vilket är en lättnad. Det märktes att hon tyckte om att slippa ut ur fångenskapen även om den hade fört med sig extra tilldelning av paprika och gurka, men fyrbenta kompisar väger, trots allt, tyngre.

Det här med mediciner på recept. Numera går det aldrig att beställa en medicin utan att det dyker upp ett billigare alternativ (som jag oftast väljer eftersom jag vill utnyttja mitt frikort). Nu senast behövde jag Stilnoct. Medicinen innehåller det verksamma, knappt uttalbara ämnet Zolpidemtartrat (försök säga det 3 gånger i snabb följd!) och den här gången dök Zolpidem ratiopharm upp som ett billigare alternativ, så det var den jag beställde. De flesta läkare jag har pratat med om medciner i allmänhet, allt från värktabletter till antidepressiva och varenda pharmaceupt hävdar att det alltid handlar om samma substanser vilket innebär att jag inte ska uppleva någon skillnad mellan olika fabrikat. Där håller jag inte med! Alla människor är olika och vissa av oss t.ex lilla jag är mer känsliga. Jag minns när jag var tvungen att välja Sertralin i stället för Zoloft eftersom prisskillnaden var drygt 1000 pix och det ledde till att jag åkte i expressfart ned för depressionens rutschkana. Igår kväll tog jag den första tabletten av Zolpidem och ta mig tusan om inte jag reagerade kraftigare på den än på Stilnoct! Det kändes som om jag blev klubbad och idag har jag en lätt, men obehaglig yrsel. Sedan systemet med billigare alternativ på medicin infördes, så känner jag mig som ett j-a försöksdjur!

Elin och jag är stora anhängare av tv-serier på DVD och i dagarna såg vi de sista avsnitten av "Lost". Den hade svensk premiär 2005 och var ruskigt omskriven från start. Jag minns att jag såg lite av premiäravsnittet, men redan på den tiden hade jag ingen större lust att binda upp mig vid en tv-serie och den verkade inte överdrivet intressant. Däremot har jag ofta funderat på den i min oupphörliga jakt på sevärda serier, men jag har tvekat. Nu har den några år på nacken vilket innebär en viss prissänkning, så Elin och jag enades om att ge den en chans. Det finns 6 säsonger. De 2 första säsongerna var väldigt bra! Jag menar tänk dig att krascha på en tropisk ö som är så liten att den inte finns utmärkt på kartan och att planet, innan kraschen, avvek från kursen vilket leder till att ingen vet var de ska leta.   Den tredje säsongen var hyfsad, men handlingen började bli rörig. Den fjärde säsongen var direkt dålig, på gränsen till fånig och det var väldigt svårt att hänga med. I den femte säsongen kom serien på fötter igen och den avslutande säsongen var hyfsad, men det omskrivna, häpnadsväckande slutet (det skrevs spaltmeter när det sista avsnittet skulle ha USA-premiär) fick bara ett "Jaha, ja" från mig. Den här serien kraschade i tredje säsongen på samma sätt som planet gör i det allra första avsnittet. Att inte se serien till slut var, tyvärr, inget alternativ. Så'n är jag. Och även Elin.

En serie som däremot håller samma höga kvalitét som i starten är "Downton Abbey". Vilken pärla! Det finns bara 2 säsonger och ett långfilmslångt avsnitt, men jag hoppas verkligen att det kommer en fortsättning. Igår började jag se om en annan brittisk pärla till serie, "Cranford". Vilka makalösa skådespelare det landet har! Vilket underbart språk och tempo för att inte tala om kostymerna och miljöerna..... När man behöver rensa sina sinnen från dagens skräp, så ska man se en så'n serie - en själens nödvändighet!

På tal om underbart språk, så har jag återupptäckt Håkan Nesser. Jag har flera av hans verk som ljudböcker med honom själv som uppläsare. Förut tyckte jag att det var egotrippat att som författare läsa in sin egen bok, men det har sina fördelar då han har tillbringat lång tid med att snickra på den, så känner han den och därmed vet han hur den ska läsas upp. Håkan Nesser har en väldigt behaglig röst att lyssna till och är en, av ett fåtal uppläsare som jag orkar lyssna till. Jag har precis lyssnat klart på "Berättelse om herr Roos" som är en höjdare.

Fridens.    

Kajsa är nu helt återställd i vänster ben, men är fortfarande lite halt på höger ben. När vi kom hem i lördags kväll och hittade Lillan död, så var Kajsa rejält uppskrämd vilket får mig att misstänka att Lillan inte dog stilla och fridfullt utan att det hela fick Kajsa att rusa runt och på så sätt stuka höger tass. Suck. Det är tomt utan Lillan - bara 5 små grisar kvar nu. Under en period av knappt 6 månader, så har vi mist 3 grisar och det känns både tungt och tomt. Jag pratade med veterinär AK igår och vi enades om att jag kunde förlänga Kajsas Metacam-kur med ytterligare 5 dagar. Hon är fortfarande instängd i övre buren och sällskapsdamerna har växlat. Det fungerar bäst med Ester eller Mimmi medan Alice var himla elak och hoppade på Kajsa så fort hon landat i buren. Humlan är, tyvärr, inget alternativ då hon är alldeles för.........energisk. Sjukburen är numera förlängd till sin helhet, så i alla fall den utvalda sällskapsdamen kan knata omkring. Kajsa tar sig fram till höbunten och matskålen, men stödjer ogärna på benet. Jag tror ändå att hon ska få vara ute på golvet i morgon medan jag städar burarna, så vi får en ordentlig möjlighet att se hur hon rör sig.

Det bidde en promenad idag före lunch. Jag gick till Salem för att hämta beställda mediciner och mötte upp med Elin som hade varit hos tandläkaren. Vi gick en längre väg hem under våldsamma protester från Elin, men jag övertygade henne om att hon, precis som jag, har suttit i soffan alldeles för mycket den senaste tiden. Det är skönt att vara ute och röra på sig och nu känns det som att jag kan komma igång igen trots att motivation och lust lyser bländande starkt med sin frånvaro.

Fridens.    

*Både Elin och Pär har varit dårförkylda.

*Veterinärbesök på torsdagen.

*Flera timmars städning på fredagen.

*Svärisarnas dubbel-kalas på lördagen.

*Lillan som lämnade oss på lördagen.

*Kajsa har gjort illa höger bakben lagom till att hon har blivit frisk i det vänstra.

*Temperaturen har svängt mellan som lägst 8 plusgrader och som mest 20 vilket har gjort att pollenhalterna har svängt något vansinnigt.

För mig har det varit en tuff vecka och idag har jag inte mått bra. Mina ögon verkar tro att jag tillbringade gårdagen utomhus och har varit extra irriterade, huvudvärk hela dagen och så trött att jag lurade i soffan i eftermiddax. Blä!

Halv-fridens.    

För 2 år sedan kom Socialstyrelsen fram till att den effektivaste behandlingen av alla former av depression är kbt och det var ingen som helst tvekan om det för de kunde backa upp sitt beslut med mängder av forskning och undersökningar som tydligt visade på att ingen annan terapiform var lika effektiv. Nu finns det "stora internationella studier" som visar på att skillnaderna mellan kbt och psykodynamisk dito är hårfin. Vad kan jag säga mer än vad var det jag sa?! Jag har aldrig trott på kbt i samband med depressioner och definitivt inte för den formen som jag själv lider av (dystymisk). Nu har ju naturligtvis psykvården anpassat sig till Socialstyrelsens riktlinjer och det har lett till att vårdcentralerna som ju är den vårdinrättning vi rekommenderas att vända oss till i första hand inte längre har möjlighet att erbjuda någon annan terapiform än kb och eftersom den anses vara så vansinnigt effektiv, så är antalet samtal begränsat. Tänk om det var så att man som cancersjuk får veta att Socialstyrelsen har kommit fram till att endast cellgifter är effektivt som behandling, att operationer inte längre rekommenderas och att man dessutom inte får mer än 10 läkarbesök på sig att bli återställd? Varför anser man att det är rimligt eller ens acceptabelt att behandla psykiskt sköra människor på det här sättet?!

PS. "...... vid depressionstillstånd så duger de här metoderna lika. " - vad är det för j-a svenska?? 

Lillan har dött. Hon dog hemma i buren medan hon var sällskapsdam hos Kajsa. Vi var hos svärisarna och hade det väldigt trevligt medan stackars Lillan dog. Hon blev hela 6 år och har inte varit sjuk eller skadad någon gång under dessa år. Vår pantertant med en makalöst len päls under hakan. Jag kommer att sakna henne.

Pär tidigt i morse: Håll ett öga på Kajsa för hon åt dåligt av frukosten.

Jag, halvt sovande: Mmmm....ok.....hejdå......

Elin, ungefär 3,5 timme senare: Mamma, det är nå't fel på Kajsa! och det lät som om Kajsa allraminst led av krampanfall eller något annat hemskt, men det visade sig att hon "bara" hade gjort illa vänster bakben. Hon stödde inte alls på det benet och det var varmt och svullet, så jag ringde veterinären. De var fullbokade hela förmiddagen, men vi skulle kunna komma in på en sk. akuttid då vi tas emot mellan de bokade patienterna. Jag konfererade med Pär som arbetade första dagen efter sin förkylning och han kunde inte komma ifrån, så jag ställde in mig på ännu en vända med SL. I sista minuten bestämde sig Elin för att följa med, så jag fick både sällskap och bärhjälp. När jag kom in i köket för att titta till Kajsa, så var klockan 20 över 9 och 5 i 9 hade vi fixat transportburen, plockat ihop det vi behövde, klätt på oss, ätit lite och var på väg ned till tåget. Jag kan sno mig när jag måste!   

Det tog 75 minuter för oss att komma till Djurkliniken Roslagstull och vi fick vänta i ungefär 40 minuter på att få träffa en veterinär vilket jag inte tycker var så mycket att bråka om. Vi var ju inställda på att vänta och det känns inte lika irriterande som de gånger det dröjer utan att de talar om varför. Den här gången var det inte marsvinsexperten från den 11 april, men AK var oxå duktig och hade bra hand med Kajsa. Ester, som hade följt med som sällskapsdam behövde aldrig lämna buren mer än för att gosa med Elin. Kajsa blev röntgad och bilderna visade att varken ben, senor eller ligament var av, så det var bara en rejäl stukning av vad som, hos oss tvåbeningar, motsvaras av fotleden. Hon fick Metacam som smärtstillande och antiinflammatoriskt. Vi hade för avsikt att hämta ut medicinen på vägen hem, men när vi kom till Scheele-apoteket, så var det 22 nummer före oss och där kan det ta en evig tid, så vi åkte hem. Pär fixade receptet efter arbetet. Kajsa fick första dosen vid halv 16 och efter ett par timmar hade hon piggat på sig avsevärt och har till och med knatat omkring i specialburen som vi satte ihop åt henne då hon inte får fara omkring i vanlig ordning några dagar framöver. Vi delade av den övre buren i 2 mindre och Kajsa kommer att få vara i ena halvan dygnet runt tillsammans med någon av de andra som får turas om.

Vi fick som sagt vänta, men det finns tråkigare ställen än veterinären att vänta på för där fanns ju flera hundar! En väldigt lockig sak som hette Bobbo som hade en matte vars egna hår var när nästan lika lockigt. En liten terrier-aktig och pigg hane som hette Täppas. 2 Chihuahua som inte var stilla en sekund. En dalmatiner-fläckig bjässe som var stor som en mindre häst och hade röda ögon (inte inflammerade) vars matte hade svårt att hålla på plats och som jag inte alls kände mig lockad att hälsa på.     Den enda hunden som jag faktiskt hälsade på, men desto mer hette Moltas och var en helsvart labrador med bruna ögon. Hans matte sa att han var en otrolig kelgris och jag hade inte kliat honom bakom öronen många sekunder innan han låg på rygg vid mina fötter och tiggde om att bli kliad på magen!  Vilken lycka!!    Tänk att få arbeta som veterinär.......

Inget av våra marsvin är försäkrat, men nu när vi har hittat en mottagning som faktiskt har kunnig personal, så känns det mer värt att ta dem till veterinären vilket i sin tur gör att vi funderar på att skaffa försäkring igen. Det måste ju inte vara hos Agria för de har ju inte nödvändigtvis den lägsta premien eller självrisken, men det går ju att ta reda på via nätet. Om det är någon som har ett försäkringsbolag som ni är väldigt nöjda med eller som ni rekommenderar att vi undviker, så är jag taxam för tips!

Fridens.    

För några dagar sedan skrev jag om dagens gymnasieskola och igår läste jag en mycket intressant artikel hos DN.se, "När egot tar examen", som till viss del handlar om just det. Faktum var att när jag såg rubriken, så förstod jag vad det rörde sig om utan att behöva läsa vidare. Jag bad Elin att läsa artikeln eftersom hon tillhör just den egotrippade generation som det skrivs om och hon kände igen mycket. Det fanns vissa kännetecken som hon kunde pricka in hos vissa av sina skolkompisar. Det är en lång artikel och eftersom jag inte är säker på att verkligen få sagt det jag vill ha sagt, så kopierar jag vissa stycken och kommenterar dem i stället.

"Tidigare kunde föräldrarna agera förebilder för barnen, förklara för dem hur de ska vara som vuxna. I dag kan de inte göra det på samma vis, farsan kan inte lära sina barn sociala medier eller datorer. De unga är inbjudna i en serie ovanliga läroprocesser där de själva måste söka hur de ska vara som vuxna, de är tvungna att hitta sig själva innan de kan orientera sig vidare." 

Det har väl alltid varit så att unga själva måste komma underfund med hur de ska vara som vuxna? Av vilken anledning skulle det vara svårare idag än när jag själv gick igenom det? Ja, samhället ser absolut annorlunda ut och ja, all teknik och media och internet för med sig mängder av information som unga måste processa för att sedan bilda sig en egen uppfattning, men jag vidhåller det jag ständigt återkommer till: huvuduppgiften för en förälder är och förblir densamma nämligen att se till att ens barn blir en sund och fungerande medmänniska och det spelar ingen roll om det handlar om 1970-talet eller 2000-talet.

"Moderna och medvetna svenska föräldrar vill ofta hjälpa sina barn på vägen mot självförverkligande. Ett av verktygen är byggandet av en god självkänsla. Frågan är bara hur man egentligen bygger god självkänsla."

För mig är skillnaden mellan självförtroende och självkänsla tydlig även om det är svårt att ha det första utan att även ha det andra. Att ha självförtroende är att våga. Våga anta utmaningar, våga prova, våga fråga. Att ha självkänsla är helt enkelt att våga känna sig själv, att känna var ens personliga gränser går och att våga stå för dem, att kunna stoppa när man känner att man är på väg mot något som går emot ens principer, att förstå och inse att man är lika mycket värd som någon annan. Att bygga upp en god självkänsla hos sitt barn är inte svårt, tycker jag för antingen har man själv vuxit upp med det eller så har man saknat det och det gör att man automatiskt likadant respektive gör precis tvärtom.

"Men hur svårt är det att förstå att man måste plugga för att få bra betyg och, i förlängningen, ett bra jobb? Måste läraren verkligen förklara det, gång på gång?

Det här kände Elin igen sig i, att läraren måste tjata om självklarheter. Läraren får agera förälder i stället för utbildare och det upplever jag som extra magstarkt eftersom gymnasiet, till skillnad från grundskolan är frivillig.

" Många pluggar utan något större intresse för studierna. Det finns också en viss infantilisering, många unga individer är vana att bli omhändertagna. Vi talar ibland om att man förväntas vara en ”curlinglärare”, vi måste börja med att säga självklara saker till studenterna, som att de själva ska sköta sina studier, att man inte får godkänt på tentor om man fuskar; rådgivning och hjälpfunktioner måste hela tiden tydligt lyftas fram. I stället för att själva ta ansvar för sitt liv och se till att skaffa sig de nödvändiga kunskaperna fokuserar många av studenterna på sina rättigheter de ser sällan sina skyldigheter.  Alvesson menar att vi lever i ett hedonistiskt samhälle där fokus ligger på att allt ska vara kul. – L’Oréals ”Because I’m worth it” kan ses som en slogan för vår tid. Man är värd höga betyg och ska få komma in på åtråvärda utbildningar utan att behöva anstränga sig särskilt mycket."

Inga övriga kommentarer än "Exakt!".

"Först i gymnasieåldern kan man kanske räkna med att barnen fått en djupare förmåga att uppfatta hur andra mår, och vad de förväntar sig av en, och vem man är i deras ögon. Då kan man utveckla fördjupade och förtroliga vänskapsrelationer även om man inte är riktigt färdigutvecklad som separat och vuxen individ."

För ganska precis 4 år sedan skrev jag om att empati sitter i hjärnan. Förmågan till empati är medfödd och kan tränas, men under tonårstiden, så tar den här förmågan en lång paus och om den sedan inte börjar tränas igen, så är man, som människa, illa ute. I 20-årsåldern (gymnasieexamensåldern) är empatin fullt utvecklad, men om man inte har fått någon träning innan dess, så misstänker jag att man blir just egocentrisk, på gränsen till sjukligt narcissistisk. Här har, återigen, föräldrarna en stor uppgift.

Fridens.    

"Oh, my god!" är ett uttryck som jag har kommit på mig själv med att använda flitigt trots att jag ivrar så för att bevara svenskan, men det är så himla användbart och igår kväll fick jag verkligen användning av det. Mina ögon hade varit fulla av krossat glas från tidig eftermiddag och de lyste lika röda som stoppljuset.

"Du äter väl allergimedicin?" frågade Pär.

"Ja visst" svarade jag.

"Det finns ju ögondroppar oxå, eller hur?"

........

"Oh......my.......god....... Ögondroppar!!!"

Det här är inte mitt första år med allergi och jag har alltid gjort av med flera flaskor Livostin ögondroppar och just i år har jag gått omkring med mina irriterade ögon och undrat varför allt är så mycket besvärligare i år utan att komma ihåg dropparna. Oh, my god. Det första jag gjorde idag var att ta mig ned till Konsum (med solbrillor och keps som skydd mot det bokstavligen smärtsamma solljuset) och köpa 2 flaskor droppar à 85 kr. Man kan ta en droppe per öga upp till 4 gånger per dag och jag har tagit 2 omgångar och en viss lindring har infunnit sig. Det stod att läsa på DN.se står att läsa att det är den intensivaste pollensäsongen på 6 år, så att jag är ovanligt plågad har inte bara med mitt pinsamt dåliga minne att göra.

Halv-fridens.