Tidigt på torsdag morgon tog Pär bilen till Tumba för att hämta upp syster med systerson och sedan åkte de vidare till Nynäshamn där de tog båten över till Gotska Sandön precis som de gjorde den här tiden förra året. Vi har sms-kontakt och de har det bra även om det verkar vara blåsigt. De kommer hem sent på söndag kväll.

Kajsa är helt återställd. Hon blev återbördad till flocken i förrgår och rör sig obehindrat vilket är en lättnad. Det märktes att hon tyckte om att slippa ut ur fångenskapen även om den hade fört med sig extra tilldelning av paprika och gurka, men fyrbenta kompisar väger, trots allt, tyngre.

Det här med mediciner på recept. Numera går det aldrig att beställa en medicin utan att det dyker upp ett billigare alternativ (som jag oftast väljer eftersom jag vill utnyttja mitt frikort). Nu senast behövde jag Stilnoct. Medicinen innehåller det verksamma, knappt uttalbara ämnet Zolpidemtartrat (försök säga det 3 gånger i snabb följd!) och den här gången dök Zolpidem ratiopharm upp som ett billigare alternativ, så det var den jag beställde. De flesta läkare jag har pratat med om medciner i allmänhet, allt från värktabletter till antidepressiva och varenda pharmaceupt hävdar att det alltid handlar om samma substanser vilket innebär att jag inte ska uppleva någon skillnad mellan olika fabrikat. Där håller jag inte med! Alla människor är olika och vissa av oss t.ex lilla jag är mer känsliga. Jag minns när jag var tvungen att välja Sertralin i stället för Zoloft eftersom prisskillnaden var drygt 1000 pix och det ledde till att jag åkte i expressfart ned för depressionens rutschkana. Igår kväll tog jag den första tabletten av Zolpidem och ta mig tusan om inte jag reagerade kraftigare på den än på Stilnoct! Det kändes som om jag blev klubbad och idag har jag en lätt, men obehaglig yrsel. Sedan systemet med billigare alternativ på medicin infördes, så känner jag mig som ett j-a försöksdjur!

Elin och jag är stora anhängare av tv-serier på DVD och i dagarna såg vi de sista avsnitten av "Lost". Den hade svensk premiär 2005 och var ruskigt omskriven från start. Jag minns att jag såg lite av premiäravsnittet, men redan på den tiden hade jag ingen större lust att binda upp mig vid en tv-serie och den verkade inte överdrivet intressant. Däremot har jag ofta funderat på den i min oupphörliga jakt på sevärda serier, men jag har tvekat. Nu har den några år på nacken vilket innebär en viss prissänkning, så Elin och jag enades om att ge den en chans. Det finns 6 säsonger. De 2 första säsongerna var väldigt bra! Jag menar tänk dig att krascha på en tropisk ö som är så liten att den inte finns utmärkt på kartan och att planet, innan kraschen, avvek från kursen vilket leder till att ingen vet var de ska leta.   Den tredje säsongen var hyfsad, men handlingen började bli rörig. Den fjärde säsongen var direkt dålig, på gränsen till fånig och det var väldigt svårt att hänga med. I den femte säsongen kom serien på fötter igen och den avslutande säsongen var hyfsad, men det omskrivna, häpnadsväckande slutet (det skrevs spaltmeter när det sista avsnittet skulle ha USA-premiär) fick bara ett "Jaha, ja" från mig. Den här serien kraschade i tredje säsongen på samma sätt som planet gör i det allra första avsnittet. Att inte se serien till slut var, tyvärr, inget alternativ. Så'n är jag. Och även Elin.

En serie som däremot håller samma höga kvalitét som i starten är "Downton Abbey". Vilken pärla! Det finns bara 2 säsonger och ett långfilmslångt avsnitt, men jag hoppas verkligen att det kommer en fortsättning. Igår började jag se om en annan brittisk pärla till serie, "Cranford". Vilka makalösa skådespelare det landet har! Vilket underbart språk och tempo för att inte tala om kostymerna och miljöerna..... När man behöver rensa sina sinnen från dagens skräp, så ska man se en så'n serie - en själens nödvändighet!

På tal om underbart språk, så har jag återupptäckt Håkan Nesser. Jag har flera av hans verk som ljudböcker med honom själv som uppläsare. Förut tyckte jag att det var egotrippat att som författare läsa in sin egen bok, men det har sina fördelar då han har tillbringat lång tid med att snickra på den, så känner han den och därmed vet han hur den ska läsas upp. Håkan Nesser har en väldigt behaglig röst att lyssna till och är en, av ett fåtal uppläsare som jag orkar lyssna till. Jag har precis lyssnat klart på "Berättelse om herr Roos" som är en höjdare.

Fridens.