"Se nu till att hålla er vid liv tills jag kommer hem igen!" sa Pär till marsvinen innan han åkte till Öland. Det var tydligen att utmana ödet för Elsa har blivit dålig. Förmodligen urinsten. Hon hade lite ont tidigare, men under påsken har det blivit värre, så pass att det är blod i urinen. Vi hoppades att det skulle gå över av sig självt, men icke...... Animalen är inte längre något alternativ även om de hade haft öppet under påsken utan det blir att åka hela vägen till Vasastan och Djurkliniken Roslagstull. De har inte heller öppet under påsken, men jag ringde telefonsvararen för att få allmän information och fick då telefonnumret till Regiondjursjukhuset i Bagarmossen som har öppet dygnet runt året runt för akutfall. Jag ringde dit och när jag förklarat ärendet för sköterskan som svarade, så sa hon att hon skulle fråga en veterinär "eftersom vi egentligen inte behandlar så små djur". "Eftersom vi egentligen inte behandlar så små djur." Jag var nära att lägga på då, men väntade tills hon var tillbaka i luren, men svaret var inte upplyftande. Visserligen tyckte hon att vi skulle komma dit med Elsa och de kunde röntga för att bekräfta eventuell urinsten, men "eftersom de egentligen inte behandlar så små djur", så kunde hon inte lova något. Jag svarade nej tack och förklarade att jag har dåliga erfarenheter av veterinärer som egentligen inte kan något om marsvin. Skit oxå! Till saken hör att Pär, som precis har kommit hem från Öland, kommer att åka till Tyskland på arbetsresa på tisdag och inte kommer hem förrän sent på torsdag kväll, så jag får stoppa in Elsa och faktiskt även Humlan (hon är allmänt ruggig och går ned i vikt) i transportburen och ta mig till Vasastan  med hjälp av SL. Jag försöker trösta mig med att det finns betydligt värre och jobbigare situationer att befinna sig i, men jag har likafullt ångest. Oxascand-nivå. Dessutom sov jag uselt i natt trots Oxascand och Imovane. Det är en skitdag!

O-fridens.