Igår var det dax för Af-damen att ringa igen. Den sista januari tar den sk. arbetslivsintroduktionen slut och under dessa 3 månader har jag inte deltagit i några som helst aktiviteter pga depression. 2 av 3 möten har gjorts via telefon. Jag har ju inte för avsikt att försöka komma tillbaka till arbetslivet, så egentligen vet jag inte varför jag deltog. Det har varit ännu en aktivitet som jag har känt mig tvungen att delta i och den här gången för att få behålla min SGI. Den första februari måste jag sjukanmäla mig till FK och ha ett läkarintyg. Läkarintyget fixar jag när jag träffar läkare DS den 25:e, men jag kan inte låta bli att tycka att det är konstigt att jag ska påbörja en period av sjukskrivning samtidigt som jag har en ansökan om permanent sjukersättning under utredning. Jag ringde FK idag för att få det här bekräftat och det är så reglerna är. "Det får inte bli något uppehåll efter ett avslutat program" som de uttryckte det.

Idag gick jag min 70-minutersrunda. Det var motigt att komma iväg, men det kändes skönt efter ett tag, men det var isigt och småhalt för snön som föll förra veckan tinade bort under natten och lämnade ishinnor efter sig.

I morgon ska jag till tandläkaren på vanlig undersökning. Tandstenen ska tas bort nästa vecka. Som vanligt innan en undersökning, så tycker jag att det ilar i varenda tand och det känns som jag har många hål. Vi får väl se......

O-fridens.

Åh, vad allt känns träligt och tungt och segt och meningslöst!!! Idag ökade jag Sertralin-dosen till 75 mg enligt planerna, men när ska den få effekt? Hur länge ska jag behöva må så här och känna att jag på inga villkor vill vara med längre?! Ångesten har lindrats jämfört med hur det var för en månad sedan, men den finns hela tiden i bakgrunden. Oftast klarar jag mig på 2 Oxascand om dagen (morgon och kväll tillsammans med Lyrica) och de gånger jag behöver ta en tredje, så upplever jag inte att den har effekt.

I lördags var Pär, Elin och Hashim hos svärisarna igen, men den här gången kände jag att det blivit lite för mycket och tätt umgänge, så jag stannade hemma trots att det kändes tufft. Jag fick 1,5 timme att gå genom att städa kylen och det känns onekligen skönt att öppna den och se hur rent det är.

Igår, söndag åkte granen och det väldigt diskreta julpyntet ut och det känns skönt. På eftermiddagen gick Elin och jag en 60-minuters promenad i inte så raskt tempo.

Idag kom jag inte ur sängen förrän halv 12. Det fanns ingen anledning att stiga upp helt enkelt. Jag hade ingen lust att promenera heller. Det är flera minusgrader ute och det är frostigt.

Vi väntar fortfarande på Humlans remiss till Roslagstulls veterinär. Hon mår inte bra.

Jag känner mig sliten och inte bara psykiskt utan även fysiskt. Jag har fortfarande svårt att äta, speciellt lagad mat. Jag är alltid hungrig eftersom jag inte klarar av att äta tillräckligt för att bli mätt. Det går inte helt enkelt. Det börjar ta på krafterna och jag har ofta lätt huvudvärk. Jag sover fortfarande dåligt. Det tar tid att somna och jag vaknar tidigt och har svårt att somna om. Fy fan!

O-fridens.

Igår gick jag till Salem för att hämta paket. På ditvägen började det snöa. Små, små flingor. Medan jag var inne och hämtade paketet övergick småflingorna till stora, fluffiga "lappvantar" och när jag kom ut igen, så var det på väg att bli vitt överallt. Det är mysigt att promenera när det snöar, men motvinden gjorde att glasögonen snöade igen. Jag var smått blöt när jag kom hem. Det fortsatte att snöa i ett par timmar och så blev det en kall natt, så idag ligger snön kvar, torr och fin. Pär och jag gick 70-minutersrundan i strålande sol och helt vindstilla. Skönt och inte det minsta halt eller tungt.

Halv-fridens.

"Busvädret Emil" drog in igår kväll med kraftiga vindar och ösregn. Medan jag satt och läste på kvällen, så övergick ösregnet i blötsnö. När jag gick och lade mig vid midnatt, så var det vitt, vitt, vitt ute. Taken och marken var snötäckta, staketstolpar och trädstammar likaså. Isch! Jag ville inte ha snö! Döm om min förvåning när jag drog upp rullgardinen vid 9 och precis all snö var borta! Det var som om den aldrig varit där över huvud taget. Skönt!

Elin följde med mig på min 70-minuters runda. Det var den första promenaden på flera dagar och det var absolut nödvändigt att komma ut ur lägenheten!

Ångesten är tillbaka och jag vet inte om jag ska ringa läkaren och justera medicinen ytterligare eller om jag ska försöka stå ut.

Halv-fridens.

Mot bättre vetande tog Pär och jag med Humlan till Animalens smådjursklinik i Södertälje. Humlan har haft nossvamp och hon tappar pälsen på magen och nu även på sidorna. Vi behandlade själva med Pevaryl salva och puder och Fungoral mjällschampo och hon verkade bli bättre ett tag och pälsen på magen kom tillbaka. För några dagar sedan såg vi att pälsen har börjat lossna även uppåt sidorna, så då beställde Pär tid hos Animalen. En veterinär undersökte henne - i mina ögon - ytligt och konsulterade sedan en kollega. Hon kom tillbaka och sa att den troligaste orsaken är cystor på äggstockarna. Jag har själv haft sådana funderingar i tumörväg pga pälsavfallet. Det skulle behövas ett ultraljud för att kolla äggstockarna och så'nt gör de naturligtvis inte på Animalen utan på Roslagstull djurklinik i Stockholm. Vi har fått en remiss dit. Humlan fick en engångsbehandling med Stronghold mot parasiter för säkerhets skull. Det kan ju inte skada i alla fall. Jag tycker inte om att vara hos veterinären, i alla fall inte hos Animalen och det är inte bara pga av att orsaken är ett sjukt djur utan för att de aldrig kan göra någonting egentligen. Det är inte första gången veterinären har uttryckt sig i orden att "marsvin är svåra djur", "marsvin är små djur" eller "marsvin är egentligen inte vår specialitet". Varför tar de över huvud taget emot marsvin??! Det är väl lika bra att skicka oss marsvinsägare direkt till Roslagstull i stället för att råna oss utan att kunna ge oss hjälp! Det här besöket gav både Pär och mig dålig smak i munnen och vi har bestämt att i fortsättningen åka direkt till Roslagstull. Animalen i Södetälje suger!

O-fridens.

Det blev en hyfsad nyårsafton. Det var trevligt att träffa svärisarna igen. Pär skjutsade hem dem vid 20-tiden medan jag tog itu med jättedisken som gick lättare än jag väntat mig. Elin och Hashim hade dragit vidare till en fest hos Hashims syster och hon sov över där. Pär och jag såg några avsnitt av "Cityakuten" och sedan läste jag medan fyrverkerierna brakade loss. Jag lade mig vid halv 1 när det hade lugnat ned sig.

Jag hade en hel del ångest igår och fick utnyttja full dos av Oxascand och det är likadant idag.

Årets första vägning visade 89,8 kg vilket innebär att ytterligare 1,5 kg har försvunnit.

O-fridens.