Igår. Jag tog mina mediciner vid halv 9 och lade mig igen. Pär hade gått upp. Medan jag slumrade in igen lyssnade jag på hur han och Elin arbetade med matte i köket. Det kändes tryggt. Jag var inte ensam.

På eftermiddagen tog jag en ensam promenad på 70 minuter. Det är skönt att vara ute i det halvdunkel som blir strax innan de tänder gatlyktorna vid 15-tiden.

När jag satt och läste på kvällen, så kunde jag knappt hålla ögonen öppna. Jag somnade hela tiden och till slut fattade jag inte vad boken handlade om. Jag borstade tänderna och gick och lade mig vid tjugo över 22, men då gick det minsann inte att somna! Jag somnade nog inte förrän efter midnatt och jag sov uselt.

Idag. Jag vaknade halv 6 och kunde inte somna om. När Pär kom in kvart över 6 och sa hejdå, så kände jag mig gråtfärdig och fick nästan panik. Jag gick upp och tog mina mediciner och den här gången tog jag 2 Oxascand och lade mig igen. Jag somnade efter ett tag och sov som en stock till klockan 11. När jag vaknade och kom på att jag var ensam hemma, så kom ångesten tillbaka och jag tog den tillåtna 3:e Oxascanden, men jag upplevde det inte som att den hjälpte.

Jag åt lunch och gick sedan till Salem för att hämta ut mediciner. Det var kallt och det var frostigt. Betongtrappor och gångvägar var hala av frost och jag gick nästan ned i spagat vid ett tillfälle. Allt kändes skit! 

När jag kom hem gjorde jag te och Elin och jag såg ett avsnitt av "Grey's". Hon meddelade att Hashim skulle komma och att han skulle äta med oss och jag var närapå att utbrista "Igen!! Ska det vara nödvändigt?!" och "Jag vill faktiskt inte det - jag orkar inte med det idag!", men jag sa inget av det.

Den här förändringen som jag upplever av att inte klara av att vara ensam, är den förändringen permanent? Eller är den kopplad till den här utdragna depressionen? För bara 6-7 månader sedan, så trivdes jag med att vara ensam om vardagarna och jag upplevde det ofta som besvärligt när alla var hemma under helgerna. Nu är det precis tvärtom och jag har djävligt svårt att hantera omställningen! När jag tänker på nästa år, nästa vår och nästa sommar när Pär kommer att vara bortrest veckovis, så kommer paniken direkt på ett sätt som är skrämmande - hur i helvete ska jag klara av det??!! Som det känns nu, så kommer jag aldrig att få må bättre, inte när det har pågått så länge som det har gjort nu. Hoppet är borta.

O-fridens.

Vaknade halv 8 och tog mina mediciner. Gick och lade mig igen i hopp om att få sova bort ångesten, men icke. Jag låg där i en timme när det plötsligt slog mig att jag nog glömde Oxascanden när jag tog medicinerna. Minnet och koncentrationen är ju allt annat än på topp, men jag visste att jag skulle ha börjat på en ny karta, så jag steg upp och kollade och visst hade jag glömt och alltså legat och plågats i onödan i en timme. Jag tog bara 1 oxascand den här gången för att prova och när jag väl tog den, så verkade den snabbt. Jag lade mig i soffan och sov i en timme medan Pär och Elin var ute och övningskörde.

Jag har bestämt mig för en handlingsplan som får gälla resten av december (resten av året). Jag tar mina mediciner inklusiver Oxascand på morgonen och sover sedan bort förmiddagen och sedan promenerar jag på eftermiddagarna då jag oftast är ångestfri och biverkningarna (tröttheten) har försvunnit. Jag har varit deprimerad oavbrutet sedan i somras, jag har genomgått misslyckad elbehandling och jag har provat mig igenom 3 mediciner (den tredje just nu) som inte har hjälpt mig med själva depressionen. Under hela den här tiden har jag skött kosten och jag tränat regelbundet. Jag är trött nu. Jag är sliten. Jag behöver en paus från ansträngningar och press och det ger jag mig själv nu resten av månaden. Det har varit ännu ett skitår och jag orkar inte mycket mer.

Det blev en 80 minuters promenad tillsammans med Pär. Det blåste rejält och mot slutet började det regna. Hur trist som helst.

O-fridens.

Jag tog mina mediciner inklusive Oxascand halv 9, men sedan gick jag inte och lade mig utan satte mig i soffan och läste i en dryg timme. Sedan åt jag lite youghurt och gick ut i det tvärmulna vädret. Jag hade siktet inställt på 90-minutersrundan för att få tiden att gå, men så blev det inte. Oxascand-biverkningar slog till och jag blev trött och lite yr och plötsligt blev promenaden en flåsig plåga som jag bara försökte överleva. Tungt, äckligt, tråkigt och bara, bara jobbigt. Det är bara att inse fakta att så länge jag tar Oxascand (i alla fall när det gäller dosen 2 tabletter), så är det bara att glömma förmiddagsaktiviteter/-träning. De gånger jag har gått och lagt mig igen och sovit till 11-tiden för att promenera på eftermiddagen är de gånger jag har orkat och mått bra. SATS får jag lägga på hyllan tills vidare. Jag har sovit i soffan någon timme, men känner mig fortfarande mosig. Usch!

O-fridens.

Jag sov bra i natt och jag tror att det har att göra med biverkningarna av den tredje Oxascand som jag tog igår kväll. Mina morgonmediciner tog jag inte förrän halv 9 och sedan lade jag mig igen och låg vaken till nästan 10 då jag somnade och sov i en timma. När jag vaknade fick jag smått bråttom med att hinna vakna och duscha innan den usla doktor AH skulle ringa halv 12.

Jag hann både duscha, släppa ut marsvinen, bädda sängen, plocka in disken och sitta vid datorn en bra stund innan AH ringde 10 över 12. När det kom till kritan, så orkade jag inte ställa henne mot väggen, men jag blev irriterad över att hon visade så stor förvåning över att Seoquel gav mig ökad ångest (i FASS, så står det nästan med stor text att det är att räkna med). Hon var väldigt medkännande och jag började nästan gråta, nära till tårarna som jag alltid har nu för tiden. Hon hjälpte mig med recept. Jag brukar förnya mina recept via vårdguiden, men Lyrica och Oxascand räknas väl till psykofarmaka och det är det någon psyk-läkare som ska skriva ut det. AH fixade båda recepten och jag har kunnat beställa mer medicin. Jag frågade henne varför jag ska få en ny läkare och fick ett svar som jag inte hade räknat med. Omorganisation som leder till att kliniken bara kommer att ta emot neuropsykiatriska patienter och jag med min depression hör inte till den skaran. Ingenting personligt, men det hade jag inte väntat mig, men inte heller att hon ska sluta vilket jag hade väntat mig.

Elin har varit hemma idag och jag har haft sällskap. Efter lunchen, så gick Elin och jag till Konsum och lyxhandlade - det går att lyxhandla på Konsum. Rostbiff, gräddost, chips, choklad, munkar och en amaryllis med 2 stänglar. Vi köpte potatis och syltsocker oxå - mindre lyxigt.

Månadsvägning. 91,3 kg vilket innebär att ytterligare 1,6 kg har försvunnit under den månad som har gått. Det går sakta, men säkert och med tanke på hur djävlig den senaste månaden har varit och att det har varit svårt att känna entusiasm för kosten eller att upprätthålla den nödvändiga koncentrationen, så är 1,6 kg bra.

Det har varit en bra dag idag.

Fridens.