Klockan 05.32 i morse.

Mantra.

NEJ!

Jag har INTE ångest!

Det finns ingen anledning för mig att ha ångest just nu.

Andas djupt.

Jag känner INGEN panik.

Det finns ingen anledning för mig att känna panik nu.

Andas djupt.

Jag är hemma.

Jag är trygg.

Jag är trött.

Jag behöver inte hålla mig vaken vid den här tiden.

Jag behöver vila.

Andas djupt.

Andas.

Andas.

Andas.

Andas.

Andas.........

Vid halv 7 kände jag att jag blev trött igen och jag somnade och sov till 8 då jag gick upp och tog mina mediciner och 1 Oxascand och släppte ut grisarna. Sedan lade jag mig i soffan och började med ett liknande mantra. Efter 40 minuter tog jag en andra Oxascand och lade mig i soffan igen. Jag koncentrerade mig på andning och upprepningar och sov till och från till klockan 11. Tiden 11 har blivit en gräns för mig. Jag vill ogärna vakna eller stiga upp innan dess eftersom jag inte vet hur jag ska hantera all tid som sträcker ut sig framför mig. Den här gången låg jag kvar till halv 12, då jag steg upp och väckte Elin som var hemma idag.

Det snöade igår kväll. När jag gick till Salem idag igen för att hämta ett paket idag igen, så låg det ett tunt snötäcke på alla gångvägar och trottoarer. De hade varit duktiga med att sanda och grusa, så det var inte alls halt som igår, men det var kallt. Vinterkallt. Speciellt om ansiktet. 60 minuters promenad.

Jag försökte att läsa en bok av Nora Roberts igår, men det var heeeeelt fel bok för mig. Jag mådde så djävla dåligt och satt och stortjöt. När jag sedan försökte läsa igen, så blev jag så förbannad över att en bok kunde var så dålig, så sockersöt och genomäcklig att jag dängde den i min papperskorg och började läsa "Gåvan" i stället. Det gick mycket bättre.

1 vecka kvar tills jag ska träffa nya läkaren DS.

O-fridens.