Alla inlägg under november 2011

Av Ewa - 22 november 2011 10:31

Idag är Pär hemma med mig på förmiddagen. Jag steg upp strax före 9. Ångesten var där, men inte fullt så kraftig som de senaste dagarna och det beror väl på att jag har slutat med Seroquel och det är på väg ut ur kroppen. Det som biter på ångesten är 1 Oxascand i kombination med Theralen. Så är det bara.


Pär har ringt psykvården både igår och idag. Läget är som följer: det är den usla läkare AH som har ansvaret för mig fram till att jag träffar den nya DS den 13 december. Den usla läkaren AH är inte tillbaka på kliniken förrän nästa tisdag, 29 november och nu har det gjorts en notering om att hon ska ringa mig då. Pär kommer att ringa för att påminna dem/henne. På psyk-mottagningen där den nya läkaren befinner sig är alla akuttider upptagna - det finns ingen möjlighet att få träffa en läkare innan den 13 december. Så här kan det gå till inom psyk-vården - villkor som aldrig i h-vete skulle accepteras inom den fysiska vården. Jag är, med andra ord, utlämnad till mig själv i ytterligare dryga 3 veckor. Det är tur att jag har min familj!


O-fridens.

ANNONS
Av Ewa - 21 november 2011 11:46

Vi provade en ny variant för att bekämpa ångesten: halv 6 i morse kom Pär in med juice innehållande en massa Theralen och så tog jag mina mediciner inklusive O.xascand och den första Lyrican. Det tog ungefär 1 timme innan jag märkte någon förändring. Sedan somnade jag och sov i omgångar till klockan 11 då jag blev väckt av telefonen - en försäljare. Jag gick upp då och är fortfarande groggy. Jag känner att ångesten är på väg igen, så jag tog precis 1 Oxascand och Theralen. Det känns hopplöst!


Jag är så fruktansvärt rädd att det ska hända Pär något!!! Att jag ska bli ensam kvar med Elin. Att jag ska bli ensam kvar utan vare sig arbete eller inkomst. Att jag ska bli ensam kvar och behöva flytta från mitt Paradis. Så fort han är ute och kör, så är jag på helspänn och blir inte lugn förrän jag hör av honom eller att han kommer hem igen. De gånger som Pär och Elin övningskör, så går jag omkring med en knut i magen och mår nästan illa. Var kommer den här rädslan ifrån?! Har den enbart med ångesten att göra? Jag avskyr att vara ensam hemma och det känns väldigt främmande mot att jag brukade älska att vara ensam till och med i flera dagar. Just idag kom Elin hem vid halv 12 för att hålla mig sällskap och hon hade pratat med sin mentor om vår nuvarande familjesituation och blivit uppmuntrad att gå hem. Jag känner mig hemsk som ställer till det så här!!!! Från självständig till gråtande klängranka - fy fan!


Jag hade överdrivet optimistiska planer på att åka till SATS, att inte bryta träningsflytet, men insåg att det inte var rimliga planer. Då kan jag ju alltid promenera, men så blev det inte heller eftersom jag inte vaknade förrän 11 och dessutom var alldeles groggy. Jag får kanske lägga träningen på hyllan ett tag vilket inte känns bra. Inte alls.


O-fridens. 

ANNONS
Av Ewa - 20 november 2011 11:11

Igår. Jag vaknade vid 8 och ångesten satte klorna i mig direkt. Jag låg kvar 1 timme innan jag gick upp tog 5 droppar Theralen. Pär och Elin gav sig iväg för att övningsköra. Jag lade mig i soffan i väntan på att ångesten skulle släppa. Jag somnade och sov en knapp timme. Det kändes lugnare när jag vaknade och då satte jag igång med att städa nedervåningen.


När klockan var 12, så hade jag bara vardagsrummet kvar och Elin och jag tog en lunch-paus. Jag kunde inte äta pga den jättelika knuten i magen. Jag tvingade i mig youghurt. Ångesten kom tillbaka med stormsteg och det kröp i kroppen och jag kunde inte sitta stilla. Till slut tog jag 5 droppar till, men utan större effekt. Jag vankade av och an och grät. Jag ringde till kliniken på Södertälje sjukhus och hade allvarliga funderingar på att lägga in mig. Jag pratdea med en vettig sköterska som tyckte att min Theralendos var för låg jämfört med hur man vanligen doserar med den. Pär pratade oxå med henne och resultatet blev att vi åkte till S:t Görans psykakut som är den enda akuta psykmottagningen i hela Stockholm.


Vi kom fram till S.t Göran klockan 14 och då var det lugnt. Vi fick ett inledande samtal med en manlig skötare. När jag berättade om Seroquel, så kunde han förklara att det är väldigt vanligt med ökad ångest i början av behandlingen och han kunde berätta att de ofta fick ta emot personer som mådde dåligt av medicineringen pga att läkaren i fråga glömt att informera om biverkningar. Jag blev arg! Jag blev förbannad på läkare AH som trots att hon visste att ångest är ett stort problem för mig inte informerade mig om detta eller såg till att jag fick en stödmedicin. Djävla kärring!! Skötaren tog pulsen och blodtrycket på mig och pulsen var 76 vilket är en hög vilopuls, men det var väntat och undertrycket var även det förhöjt, 120/90.


Efter samtalet med skötaren, så fick vi vänta en dryg timme på att får prata med en läkare vilket inte var så farligt tycker jag. Läkaren var bra och han hade flera förslag på medicinska lösningar. Jag hade väntat mig en lam ursäkt om att han inte har befogenhet att ändra i pågående medicinering, men några så'na hinder fanns inte. Jag var trött till kropp och själ och satt bara och grät och kunde inte bestämma någonting, men då tog han befälet och bestämde åt mig. Enligt honom, så fungerar inte Seroquel på mig - så'nt händer. Om det hade handlat om trötthet som biverkning, så hade jag fått rådet att härda ut, men den ångest jag hade var snarare ett tecken på att Seroquel inte fungerar, så nu ska jag trappa ned den fort och sedan börja med Lyrica och den ångestdämpande (beroendeframkallande) Oxascand som tillfällig hjälp. Jag fick en Oxascand där och då på begäran och så fick vi sitta och vänta in effekten. Det tog en halv timme och ångesten dämpades något, men inte helt. Läkaren kom in igen och frågade hur läget var och gav mig, återigen, några direkta alternativ som jag, återigen, inte klarade av att välja mellan, så då gjorde han det. (Så'na här gånger är det underbart när någon annan tar befälet!) Jag fick en till Oxascand och så fick vi vänta in effekten igen och den här gången hade den bättre effekt. Skötaren kom in och kollade läget och sa att han skulle be läkaren titta in en sista gång innan vi fick åka hem. Den här gången fick vi vänta irriterande länge. Vi hade kommit dit klockan 14 och klockan var strax efter 18 när vi slutligen gick därifrån nu med siktet inställt på det dygnet-runt-öppna Scheeleapoteket på Klarabergsgatan vid Åhléns City och det tog faktiskt ett tag för oss att hitta ut från Kungsholmen i det kompakta kvällsmörkret. Det gick ganska fort på apoteket och jag hade dessutom kommit upp i frikort, så jag behvöde inte betala något. Sedan kunde vi äntligen åka hem!


Pär hade inte ätit något sedan lunch och var hungrig och jag hade inte ätit något annat än youghurten och var helt färdig och med en dundrande huvudvärk, men jag kände mig lugn och ångestfri för första gången på en vecka. Vi köpte med oss varsin pizza från Felinos och jag skämde bort mig själv med att dricka mjölk till  - ibland är mjölk det godaste som finns! Sedan bytte jag om till pyjamas, gjorde en kanna te (när jag har mått så här dåligt, så har jag inte ens kunnat dricka te - fruktansvärt!) och såg på "Horton" igen som är en himla mysig film. Jag kände fullständigt avslappnad och det var riktigt gott med te!


Idag. Jag vaknade vid 8 igen och ångesten satte klorna i mig direkt. Jag gick upp och tog mina mediciner plus 1 Oxascand. Efter 45 minuter hade den inte den minsta effekt, så jag tog en till, men det hjälpte inte heller och då började jag få panik för jag trodde att jag skulle få samma bra effekt som igår. Pär ringde till kliniken på Södertälje sjukhus igen för en sorts uppföljning och sköterskan som svarade sa att jag kan ta Theralendroppar tillsammans med Oxascand, så det gjorde jag och jag tog motsvarande 20 droppar och nu, nästan 1 timme senare, så har lugnet lagt sig.


Vardagsrummet blev ju aldrig städat igår, så det fixade jag idag och så har jag duschat och bloggat. Nu känner jag mig drogad och ganska trött, så det blir väl inte så mycket roligare än så här idag. 


O-fridens.





Av Ewa - 18 november 2011 11:20

Det var dax för ett andra möte med Af (se 12 oktober). Pär följde med eftersom jag inte är förmögen att ta in några som helst fakta eller instruktioner. Jag bara satt och hade väldigt svårt att svara på de enklaste frågor. Obehagligt.

Af-damen tyckte att det var bra att jag hade tagit mig dit, men nästa möte föreslog hon att vi ska ta per telefon. Inte mig emot. Om en månad. Då är det nästan jul.


När vi kom hem igen, så bytte jag om och sedan gick vi en ganska långsam promenad på 65 minuter, men det var inte ett dugg skönt utan bara tungt och jag fick aldrig upp någon egentlig värme, så jag småfrös nästan hela tiden.


Jag fattar inte att det är möjligt att må så här dåligt.

Snart slutar jag att fungera.


O-fridens.

Av Ewa - 17 november 2011 15:50

Seroquel gör mig trött på kvällen och sedan jag började med den, så går jag ofta och lägger mig före klockan 22 och sover gott hela natten. Det innebär oxå att jag vaknar tidigare, men jag stiger inte upp. Jag kan oftast somna om. I morse t.ex vaknade jag vid 8, men vägrade att gå upp för vad 17 skulle jag upp så tidigt att göra - hur skulle jag få tiden att gå?! Klockan var 20 över 10 när jag slutligen fick ge mig för att jag behövde gå på toaletten. Ångesten hade satt klorna i mig för länge sedan, så det gällde för mig att hitta på saker att göra.


Jag släppte ut grisarna och smörjde in Humlans nos med Pevaryl. Då upptäckte jag att jag hade glömt att städa köksgolvet inklusive byta marsvinens handdukar. Jag brukar göra det på onsdagkvällen och så städar jag buren på torsdag. Alltså fick jag lyfta in alla marsvin igen och stänga in dem för att kunna städa golvet. Ångesten rev och slet och för att hålla den stången, så städade jag buren, men det hjälpte inte. Det kändes som om jag var nära att få panik och knuten i magen gjorde att jag nästan mådde illa. Jag stod inte ut längre, så jag tog 3 Theralen-droppar - gamla, fungerande metoder. Lugnet infann sig mindre än en timme senare. Jag mår inte bra, men jag har ingen knut i magen och jag känner inte av någon panik. 


O-fridens.

Av Ewa - 16 november 2011 15:48

Idag har jag haft oavbruten ångest och en knut i magen. Jag gick min 90-minuters promenad och ångesten gjorde att jag var helt försjunken i mig själv; jag hörde knappt musiken i lurarna och jag orkade inte se mig omkring utan travade bara på i en och samma takt.


Det är vidrigt att behöva må så här!!! Min läkare AH skulle ha ringt igår (igen), men det gjorde hon inte (igen). I stället fick jag ett brev från mottagningen på Södertälje sjukhus om att jag har fått en tid hos en ny läkare. Jag ringde genast upp för att få veta vad det handlar om och fick förklarat för mig att det är AH som har "skickat mig vidare" utan någon som helst förklaring till mig. Underförstått är att hon kommer att sluta. Tiden hos den nya läkaren, DS, är den 13 december och jag törs inte tacka nej trots att jag avskyr tanken på att behöva fläka ut mig för ännu en läkare, men vem vet, han är kanske pålitligare än vad AH har varit. Frågan är hur jag ska stå ut tills dess?


Humlans nos-svamp bekämpas dagligen och verkar vara på tillbakagång efter en veckas behandling. "Smörj in nosen 2 gånger om dagen under 14 dagar" var instruktionerna, men inga tips om hur man ska få marsvinet i fråga att samarbeta....... Mängden salva som faktiskt har smorts in har varierat om man uttrycker det så.


Fridens. 



Av Ewa - 14 november 2011 16:26

Jag blir trött och smådåsig av den nya medicinen, men jag kom iväg till SATS i alla fall. Det blev ett skit-tungt pass idag och även om jag tog mig igenom det, så kändes det meningslöst och jag undrade flera gånger varför jag håller på över huvud taget. Inga endorfiner idag med andra ord utan jag kände mig enbart fet och klumpig och tung i kroppen. Blä!


Efter träningen gick jag till JC och köpte ett presentkort till Elins kusin som fyller år och som vi är bjudna till på lördag. Kusinen fyllde egentligen år i lördax och fick en av presenterna med posten.


Fridens.

Av Ewa - 13 november 2011 11:55

............att jag skulle hamna i en situation där det kan gå flera dagar utan att jag bloggar, men så är det nu i alla fall. Det känns sorgligt. Hela min tillvaro känns sorglig och då är det svårt att hitta saker att skriva om. Jag undrar hur länge jag ska behöva ha det så här? Det känns tröstlöst. Nu har jag trappat ned och trappat upp färdigt vilket innebär att jag tar endast Seroquel, men den fungerar inte så bra mot morgon-ångesten som slår klorna i mig, så fort jag vaknar. Varje dag.


Igår gick Pär och jag en långpromenad på 95 minuter och han hade GPS:en med sig, så vi fick veta att just den promenaden är nästan 8 km. Jag har en andra runda som tar lika lång tid att gå och då förmodar jag att den är ungefär lika lång. Det är inte så illa.


Idag har vi gjort en insats på övervåningen som innebär att det är fullt möjligt att bjuda hem Vårat Gäng på middag där uppe utan att skämmas alltför mycket.


Fridens.

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17 18
19
20
21 22 23 24 25 26
27
28 29 30
<<< November 2011 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Följ bloggen

Följ Mitt liv i ord med Blogkeen
Följ Mitt liv i ord med Bloglovin'

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se