Igår. Sov bort förmiddagen och steg upp framåt 11 och duschade. Sedan lunch och sedan en eftermiddagspromenad med Pär, men överlag kändes det tungt, tungt, tungt. Tårarna tryckte på hela tiden. Jag kunde inte äta middag. Jag fick i mig min portion, men varje tugga svällde i munnen. Vi satt och diskuterade huruvida Hashim skall få vara med om vårt julfirande hos svärisarna. Elin har fått klartecken från svärisarna, men jag tycker inte att det känns ok och det är min tjuriga sida som kommer fram för hans familj har knappt släppt in Elin alls medan Hashim redan räknas som en medlem i vår familj (det är Pär som ser saken så, inte jag - jag klarar inte det). Elin och Hashim är alltid här i brist på andra alternativ och han äter ofta middag med oss, han har varit med på diverse kalas, men jag vill ändå dra gränsen vid julfirandet - det är bara Vårat Gäng som jag vill inkludera. Dessutom mår inte svärmor bra (envisa magproblem) och faktum är att de båda 2 börjar bli till åren (76 och 77 år) och ingenting med årets julfirande känns positivt vilket ökar på min ovilja att bjuda in "utomstående". Till slut blev det för mycket för mig och jag satte mig i sovrummet och grät.

Kvällsteet smakade ingenting och medan vi såg några avsnitt av "Grey's anatomy", så satt jag bara där. Tung, trög och gråtfärdig.

Jag grät ännu mer senare.

Det tog tid att somna för de mediciner jag äter nu verkar inte hjälpa sömnen nämnvärt mer än möjligen biverkningarna av Oxascand. Om jag hade varit smart och tagit en tredje tablett på eftermiddagen, så hade jag kanske klarat kvällen bättre.

Jag sover dåligt. Jag vaknar flera gånger varje natt. Jag kollar vad klockan är för att se hur många timmar det är kvar innan det är dags för nästa dags plåga, för nästa ångestattack.

Idag. Jag vaknade halv 6 med ett ryck och med en panikkänsla när jag märkte att Pär inte låg där utan att det var dax för honom att åka till arbetet. Han kom in precis då för att säga hejdå och lovade att sms:a när han kom fram. Jag drog upp rullgardinen och lade mig igen för att vänta på sms:et.

När ångesten slår till, så känner jag ett sug i magen och sedan börjar jag svettas för att strax efteråt kallsvettas och sedan frysa och sedan börjar allt om igen. Så håller det på tills ångesten klingar av. Jag får hela tiden kasta av mig täcket och ta på mig det. Det är vidrigt!

Jag slumrade och vaknade till vid halv 9 då jag tog mina mediciner och lade mig igen i syfte att återigen sova bort förmiddagen. Halv 9 - det var inte mer än 2 timmar sedan Pär har åkt. Jag fick räkna ut den tidsskillnaden flera gånger innan det fastnade att det bara var 2 timmar - 2 evighetslånga timmar, mardrömslånga timmar och ännu fler timmar innan denna helvetesdag skulle ta slut.

Jag steg upp vid 11 och plockade in disken innan jag satte mig vid datorn en stund. Sedan åt Elin och jag lunch innan hon gick iväg till sin mattelektion. Pär kom hem strax efter att hon hade gått. Jag satt och drack te och såg ett avsnitt av "Cityakuten" och mådde hyfsat - teet var i alla fall gott. Sedan gick Pär och jag ännu en promenad på 70 minuter. Vi avslutade hos Kaffestugan där vi köpte varsin bakelse innan vi gick hem. Jag satte på vatten till kaffe och te. Jag hade valt en prinsessbakelse och var egentligen ute efter grädden, men jag glömmer alltid att det inte är så mycket grädde i en en prinsess - det är mest sockerkaka och den var inte så god, så jag åt bara halva. Teet, däremot, smakade bra.

Nu är klockan snart 16, kvällen närmar sig och med den paniken inför ännu en meningslös dag full av plåga.

Det är meningen att den usla dr AH ska ringa i morgon och vår ursprungliga plan var att  Pär skulle ringa på morgonen för att påminna dem/henne, men vi har pratat om det och kommit fram till att det kvittar om hon ringer. Jag vill inte ha hennes hjälp eftersom hon inte längre har mitt förtroende. Det är 2 veckor tills jag ska träffa min nya läkare, DS och innan dess skall AH inte få någon möjlighet att ändra i min nuvarande medicinering. Hon har gett mig 2 mediciner som bara fick mig att må sämre, hon har glömt bort mig i alla möjliga sammanhang och varit allmänt svårfångad, så just nu är jag tacksam över att hon är på väg ut ur bilden.

O-fridens.    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...