Jag upplever numera en maximal meningslöshet blandad med ångest.

Fy, fan.

O-fridens.

För att få tiden att gå. I hopp om viktminskning. För att passa på när solen skiner. För hälsans skull. För att komma upp från allt sittande. För att komma hemifrån om så bara för en timme. En promenad uppfyller alla kriterierna ovan. 60 minuter i ganska bra tempo. Ensam med musiken. Det märks att det semestras för det är väldigt tomt på folk och aktiviteter.

Nu har jag gått bl.a en kort och 2 normallånga promenader med de nyaste MBT-skorna utan att få ont i knäna. När jag var där i affären, så verkade Tony nästan lite sur över att jag var så  ******  envis. Så envis att jag inte begrep att jag förmodligen skulle komma att få ännu mer ont av de smalare, men mjukare sulorna. Jag upplever inte de som svårare att gå med utan enbart skönare och jag får inte ont.  Jag vet att jag valde rätt även om jag för korta stunder blev frestad att ta de smalare sulorna av den enda anledningen att Tony var så himla övertygad om att det inte skulle bli bra. Jag har inte alltid varit envis. Det är något som jag har tränat upp med åren och när magkänslan råder, som den gjorde i MBT-butiken, så blir jag ännu envisare.

Fridens.

Vägning: 97,5 vilken innebär en ökning med 0,6 hg. Inte bra. Eventuella (bort)förklaringar är mens, styrketräning och godis.

Elin och jag har promenerat 65 minuter i skumt väder. Varmt och mulet och de mörkt blåa åskmolnen räckte lång näsa åt oss medan de sakta blåste förbi. Suck. Jag sitter och svalnar och Elin fortsatte sin träning med att gå loss på boxbollen. Det var ett tag sedan eftersom hon har varit ordentligt förkyld. På tal om förkylningen, så kom både hon och Pär hem från Öland och var rejält däbbda, men jag har inte smittats. Fantasktiskt!

Jag är deprimerad. Kliniskt deprimerad och den diagnosen har jag själv ställt. Jag känner mig ledsen hela tiden, gråtfärdig. Ingenting är roligt. Jag har svårt att koncentrera mig. Jag kan sova hur mycket som helst (12 timmar) utan att känna mig utvilad. Mat är jobbigt och ingenting är egentligen gott. Att försöka upprätthålla LKHF är en ren kamp. Från det jag vaknar till att jag kan lägga mig, så känner jag panik över hur jag ska få dagen att gå och det tar på krafterna......

O-fridens.