2 läkare som knappt kunde svenska varav den enas handslag var som en död fisk och jag är känslig för och uppmärksam på handslag. 1 sköterska som var svensk och som av den anledningen var den jag automatiskt vände mig till.

Varför slösa tid, pengar och energi på akuttider??! Jag ska inte göra det fler gånger! Jag kommer dit och alla konstaterar att jag mår precis så dåligt som telefonsamtalet dagen innan antydde. Att sitta där och i korta drag dra min sjukdomshistoria (igen!), svara på frågan om fritidsintressen (igen!) och om jag har några vänner....... DET ÄR SÅ VANSINNIGT FRUSTRERANDE!!!!!! Jag fick verkligen anstränga mig för att inte skrika rakt ut eller att bara gå därifrån.

Det uppstod flera ögonblick när vi pratade förbi varandra och läkarena frågade mig om så'nt som jag alldeles nyss hade förklarat; sköterskan fick rycka in för att missförstånden inte skulle bli alltför stora.

Jag fick fylla i en depressions-skattning och resultatet blev högt (högt = deprimerad). I övrigt resulterade besöket i att minska dosen Cymbalta för att på så sätt minska insomningssvårigheterna, men det känns inte bra. Läkaren med det döda handslaget ska ringa om en vecka för uppföljning. Isch!

När det kom fram att jag aldrig nappade på den föreslagna medicinen Valdoxan, så frågade de varför jag inte ringde tillbaka och då blev jag leds och dunkade glasögonen i bordet medan tårarna rann och sa att det är inte så djävla lätt att alltid behöva ringa till psyk-avdelningen, att förklara ärendet varje gång, men aldrig få prata med samma person. Därför ringde jag inte. Förbannade idioter.

Nu är det den 6 september som gäller och jag får stå ut tills dess.

O-fridens.